Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Älskade spion – James Bond 50 år

Älskade spion – James Bond 50 år

Snart har det gått fem decennier sedan den första filmen med James Bond hade premiär. När Ian Fleming introducerade den Brittiska superspionen i novellen Casino Royale tror jag knappast han kunde förställa sig vilket fenomen James Bond, 007, skulle bli. Den första filmen Dr. No med Sean Connery i rollen som specialagenten blev en succé och från världens alla hörn dök det upp Bond-fans. För varje film växte skaran av fans som ville se nästa äventyr på exotiska platser och med vackra människor. Jag tror det är få som inte yppat ”-Namnet är Bond, James Bond” någon gång under sin uppväxt.

 

-Now the whole world will know that you died scratching my balls.

 

I Flemings första novell, Casino Royale, förmedlas bilden av att Bond är en sofistikerad herre som inte alls är tillfreds med att vara en mördare. Att han har en mörkare och brutalare sida är något som inte alls förmedlas i filmerna initialt. I novellen är han hänsynslös och känslokall. Hans inställning till kvinnor är minst sagt chauvinistiska, något som också är nedtonat i filmerna i jämförelse med böckerna.

Det är Albert ”Cubby” Broccoli som tillsamman med Harry Saltzman ser möjligheterna att filmatisera Flemings böcker. De köper rättigheterna att göra film av dem och skapar sedan Eon Productions. Tillsammans med United Artists lyckas de två få en miljon dollar för att producera den första, i en tänkt serie, 007-filmen. Det visar sig framgångsrikt och Cubby fortsätter med Bond-filmer fram till sin död 1996.

Bond-filmer associeras med prylar, vapen och humor, men de första två filmerna var faktiskt mer jordnära och det var först med den tredje filmen, Goldfinger, som 007 utrustades med avancerad agentutrustning och Göteborgshumor. Flemings mer jordnära spionberättelser började sakta men säkert försvinna ur filmerna och karaktären och det var kanske tur för honom att han gick bort några månader innan Goldfinger hade premiär. Även om ett försök att gå tillbaks till ursprungskaraktären gjordes i filmen On Her Majesty’s Secret Service fortsatte filmens Bond, mer och mer, att avvika från Flemings skapelse.

 

-No I’m just looking.

 

När Sean Connery hängde av sig smokingen stod det mellan två personer att gestalta Bond – Roger Moore och Timothy Dalton. Som vi vet valdes Roger Moore som fortsatte att spela agenten i de följande sju filmerna. Under dessa år förvandlades Bond från hänsynslös mördare till komiker. I film efter film sattes superspionen i löjliga och än mer overkliga situationer. Berättelserna blev svagare och mer orimliga för varje film som presenterades och nådde sin kulmen i Moonraker. Här blir Bond astronaut och filmen dryper med ”ond-liners” (skämt så hemska att de är onda). Kritiken mot filmen var inte nådig och det med all rätt. Bond var inte längre Bond och det fanns i princip inget kvar av karaktären mer än namnet. Filmen som kom efter, For Your Eyes Only, var ett steg i rätt riktning där Bond använder sitt intellekt för att bekämpa motståndaren snarare än att få dem att skratta ihjäl sig. Prylmanin är avsevärt mindre och det syns tydligt i uppföljaren Octopussy att man tagit åt sig av kritiken.

Efter besvikelsen A View to a Kill var det dags att ersätta Roger Moore, som fyllde 57 år under inspelningen, och valet landade till slut på Timothy Dalton efter att förstavalet Pierce Brosnan tvingats tacka nej. Brosnan satt nämligen fast i ett kontrakt med NBC i TV-serien Remington Steele. Dalton och Broccoli visste att det här skulle innebära en kursändring för Bond. Dalton läste alla Flemings böcker för att hitta tillbaks till rötterna med Bond. 007 skulle bli farlig, sofistikerad och hänsynslös igen. Det blev han också, men problemet var att publiken inte var redo. Prylhysterin var över för stunden och Bond själv var det enda vapen som behövdes för att bekämpa de ovanligt jordnära skurkarna. Q (som står för Quatermaster) fick, trots mindre prylar, en större roll i Licence to Kill, Daltons sista film som Bond tyvärr.

Sedan följde sex år av problem för Bond-franchisen. Metro-Goldwyn-Meyer (MGM) och United Artists hade strukturella problem och genomgick ett stålbad. Samtidigt pågick en rättighetsstrid med Sony Pictures som medförde att man inte fick producera en ny Bond-film även om man velat. Till slut gick MGM vinnande ur striden, men under tiden hade Timothy Dalton redan signalerat att han inte längre var intresserad av att gestalta Bond. Jakten på en ny skådespelare att spela Bond satte fart, men kritikerkåren hade redan dömt ut Bond-franchisen som ett sjunkande skepp. Flera personer blev erbjudna rollen däribland Mel Gibson, men det landade till slut på Pierce Brosnan som verkligen ville spela Bond och gick med på ett väldigt lågt gage för att få rollen. Brosnans framlidna fru, Cassandra Harris, var för övrigt Bondbrud i For Your Eyes Only.

 

-It’s all right. It’s quite all right, really, she’s having a rest. We’ll be going on soon. There’s no hurry, you see. We have all the time in the world.

Brosnan var knappast det självklara valet som han hade varit när han förlorade rollen till Dalton. Många ansåg att Brosnan hade tappat sin stjärnglans. GoldenEye visade sig emellertid bli den succé som Bond behövde för att få ny livskraft. Att producenterna var oroliga för folkets dom syns tydligt för den som detaljstuderar inledningen av filmen. Manusförfattarna har använt både livrem och hängslen för att etablera att Bond är Bond. Biljakten med Onatopp, casinosekvensen, beställningen av den klassiska Bond-drinken och givetvis repliken ”-Bond, James Bond”. Förändringen som Dalton påbörjat fortsatte i GoldenEye. Brosnan är en blandning av Dalton och Moores Bond, fast med mycket allvarligare anslag. Han är elegant, sofistikerad och hänsynslös, ja väldigt nära den Bond som Fleming beskrev i sina böcker.

Brosnan spelade Bond i fyra filmer och även om han var mycket bra som Bond gick det rasande fort från den i sammanhanget sansade GoldenEye till den sanslöst larviga Die Another Day som verkade vara den definitiva spiken i kistan för Bond-franchisen. Inte ekonomiskt utan trovärdighetsmässigt. Manusen, prylmanin och produktplaceringen nådde skrattretande nivåer och plötsligt var inte Moonraker den sämsta Bondfilmen någonsin. Die Another Day hade mer datoranimeringar än någon film i serien och all realism flög ut genom fönstret när Bond fick en osynlig Aston Martin. När de mest trogna fansen till Bond började kalla filmen ”Buy Another Day” visste producenterna att det gått för långt, trots att filmen var den ekonomiskt mest framgångsrika av alla filmer.

 

-The name’s Bond, James Bond.

 

Nu väntar vi på Bond #23 – Skyfall, den tredje filmen med Daniel Craig som tog över efter Pierce Brosnan. Hans tidigare filmer Casino Royale och Quantum of Solace har gett oss en modern version av Flemings Bond. En mördarmaskin utan prylar. En opolerad diamant som är på väg att bli Bond. En omstart av hela Bond-universumet. Något som skiljer de nya filmerna från de tidigare i serien är att de är sammankopplade. Där Casino Royale slutar tar Quantum of Solace vid. Hur Skyfall kopplas samman med Quantum of Solace återstår att se, men att det är en trilogi verkar troligt. Vi får hoppas det inte innebär att Craig slutar att gestalta Bond för han har skapat en karaktär med djup samtidigt som han är skräckinjagande.

Följ med oss när vi går igenom alla filmerna fram till premiären av Skyfall den 26 oktober, 50 år efter att Dr. No hade premiär.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The following two tabs change content below.

Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest.

Latest posts by Mats Lundberg (see all)

Publicerad den 21 augusti, 2012