Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

De 50 bästa spelen genom tiderna – Del 5 (10-1)

Del 5

Anton Bjurvald avslutar sin genomgång av de femtio bästa spelen genom tiderna. Missa inte att läsa om plats 50-41, 40-31, 30-21 och 20-11.

 

Super Mario World

1992 • Nintendo • Super Nintendo
SUPER MARIO WORLD

Kungen av plattformspel i en era när plattformspelen regerade. Super Mario World slår alla efterföljare på fingrarna och är fortfarande sjukt roligt att spela. Det är inte svårt att börja spela eller att klara, men tar mycket tid och lycklig energi att hitta alla hemligheter. Snyggt designat, skön musik och en hungrig dinosaurie som kan flyga om den håller rätt sorts skal i munnen. Shigeru Myamoto tuggade på precis rätt sorts svampar under utvecklingen av Super Mario World.

 

Streets of Rage II

1993 • SEGA • Mega Drive
STREETS OF RAGE II

Bra och karismatiska hjältar är lika viktiga för ett bra beat-’em-up som bra skurkar. Men vad som kan vara ännu viktigare är deras namn. Med före detta fribrottaren Max Thunder, ex-poliserna Axel Stone och Blaze Fielding samt den osnutne rullskridskoexperten Eddie “Skate” Hunter fyller Street of Rage II med råge de kriterierna. Men fienden har nästan lika underbara namn, ofta döpta efter teman, som tillsammans med olika färger på kläder och frisyrer skapar en personlig relation till varje knogmacka. Spelet levererar på varje plan och är en av få tillfällen där SEGA faktiskt överglänste Nintendos motsvarighet. Och glöm inte, när du slår sönder en telefonkiosk kan du belönas med en livgivande rumpstek.

 

Street Fighter II

1992 • Capcom • Super Nintendo
STREET FIGHTER II

Bästa 2D-fightern i spelhistorien är också den mest klassiska. Slagskämparna är så välbalanserade och förutom tråkmånsarna i pannband finns det en liten plats i mitt hjärta för samtliga. Om man måste välja en favorit så är den ryske brottaren Zangief svårslagen. Formtrimmad bröstbehåring, enorma ärr över hela kroppen och minimala röda Speedos tillsammans med ett par grova kängor. Inte ens Tom of Finland hade kunnat få det mer gay. Dessutom var hans tornado pile driver rätt svår att sätta, vilket bara ökade glädjen när man fick till det. Idag räcker det med att få en SNES-kontroller i handen så sitter alla specialare och slagkombinationer i muskelminnet. Ett av mina varmaste minnen var en polares tolkning av vad Guile verkligen säger innan han skickar iväg sin energiprojektil och till dags dato kan jag inte höra annat än… “Magic Spoon!”

 

Jagged Alliance 2

1999 • TalonSoft • PC
JAGGED ALLIANCE 2

Inget annat spel har lyckats med det som Jagged Alliance och dess uppföljare gjorde. Nämligen att skapa ett persongalleri som inte bara ger dig favoriter och hatobjekt. Det får dig också att känna att du måste få legoknektarna att gilla dig, och se till att de inte bråkar med varandra. Lika mycket dokusåpa som taktik, lika mycket pakter som krutrök. The Sims med automatvapen, typ. Till det kommer ett turbaserat strategispel där misstag straffas hårt och där det lönar sig att krita ihop en anfallsplan. Små fåniga detaljer som att man kan skicka blommor till spelets huvudskurk eller att det går att slåss med utomjordingar döpta efter Lewis Carolls Jabberwocky gör spelet extra roligt.

 

Super Mario Kart

1993 • Nintendo • Super Nintendo
SUPER MARIO KART

Bästa racingspelet och egentligen det enda jag någonsin varit bra på. Battle Mode två mot två dominerade speltimmarna under mellanstadiet. Knep som att undvika röda skal genom att hoppa nära en bankant eller precisionspricka motståndare med bananskal på långt avstånd var efter ett tag vardagsmat. Ett av få Mariospel där de mustaschprydda bröderna i princip aldrig fick speltid. Koopa Jr. och Toad var favoriterna.

 

Secret of Mana

1994 • Square • Super Nintendo
SECRET OF MANA

Världens bästa rollspel alla kategorier. Allt från den fruktansvärt snygga grafiken till designen på monstren och tre-spelarupplägget gör mig alldeles glad. En av mina vänner beskrev Ingmar Bergmans Smultronstället som en “varm kudde i magen” och det är precis så Secret of Mana känns. Kombinerar min kärlek för färglada fantasyvärldar, samarbetsspel och hack-‘n’-slash. Har också en del mycket välkomponerade bossar som fortfarande får mig att kallsvettas, på ett bra sätt.

 

The Curse of Moneky Island

1998 • LucasArts • PC
THE CURSE OF MONKEY ISLAND

Pirater var tuffa långt innan Johnny Depp applicerade eyeliner och fyllegång. En av de inte fullt så tuffa är Guybrush Threepwood som terroriserat den karibiska övärlden med irriterande dåliga ordvitsar och oproportionerligt stort självförtroende. Hans äventyr i The Secret of Monkey Island och Monkey Island 2: Le Chucks Revenge är tveklöst underhållande, men det var med tredje spelet som han för evigt placerade sig som min favoritpirat alla kategorier. Innehåller också spelvärldens bästa biroll i den fruktansvärt onda demonskallen Murray. Med jämna mellanrum spelar jag igenom det här spelet och skrattar lika mycket varje gång. Om Monty Python varit spelutvecklare är detta vad de skapat (och jag är mycket medveten om att det faktiskt finns en handfull Python-spel, men jag står ändå fast vid tidigare uttalande). Det enda jag inte riktigt fattar är vad Elaine ser i Guybrush, speciellt som han inte längre har kvar sitt supermanliga skägg.

 

NHLPA Hockey 93

1993 • EA Sports • Mega Drive
NHLPA HOCKEY 93

Vid ett tillfälle i mitt liv har jag spelat sönder ett spel, rent fysiskt. Alltså spelat spelet så mycket och så länge att plasten i kassetten sprack. Det var NHLPA Hockey 93 till  Mega Drive som gick på högvarv både hemma hos mig och hos vänner. Spelet gick dock fortfarande att spela, så ingen fara skedd. Vi skapade helt egenihopsnickrade turneringar där alla lag mötte varandra och sen skrev vi statistik på rutat block. Spelet lade utan tvekan grunden för mitt NHL-intresse. Jag vill även nämna NHL ’94 som kom året efter då det spelet rent tekniskt var lite bättre och inkluderade möjligheten att spela två mot två, men där kunde man inte tackla motståndarna blodiga. Frågan är om inte ljudeffekterna ändå var bäst. Puckar som slår i sargen låter mer som att de tappas i ett tomt badkar och spelarna gör perfekta Al Pacino-imitationer när de tacklas, Who-aah!

 

Super Bomberman 2

1995 • Nintendo • Super Nintendo
SUPER BOMBERMAN 2

Kombinationen enkelhet och underhållning ska inte underskattas. Att försöka bomba tre kompisar på en och samma skärm är varken sofistikerat eller intellektuellt. Men spelet slår rakt in i hjärnans underhållningscentrum och sitter där och kittlar allt vad vänlig rivalitet, stresskratt och revanchlusta heter. Det går fort att spela och det går fort att bilda miniallianser som bryts lika fort. Oftast brukar den som vunnit flest gånger få mest skit. Är dock vanskligt att spela i ett flerfamiljshus då svordomarna och jubelropen blir högre och högre ju längre spelkvällen går.

 

Tekken 3

1997 • Namco • Arkad
TEKKEN 3

Visserligen spelade jag det mest på min polares PlayStation. Men det var i arkadhallar på Södermalm som jag filade på mina fyra-stegs-kast med King och lärde mig Leis alla djurbaserade tekniker utantill. I slutändan lade jag nog ner mer pengar i den arkadmaskinen än vad tidigare nämnda polare betalade för spelet. Vi kunde få en match att vara i tiotals minuter eftersom att vi lärde oss varandras moves. Livmätarna flyttade sig med mikroskopiska steg då alla attacker och motattacker blockerades. Vid ett par tillfällen såg våra strider ut att vara koreograferade av Woo-Ping Yuen. Även om jag i dag hellre spelar Tekken 5 har jag aldrig varit så bra på och haft så roligt med ett annat spel.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.3/5 (3 votes cast)
The following two tabs change content below.
Anton Bjurvald

Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.
Publicerad den 2 september, 2012