Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

De 50 bästa spelen genom tiderna – Del 4 (20-11)

Del 4

Anton Bjurvald fortsätter sin genomgång av de femtio bästa spelen genom tiderna. Missa inte att läsa om plats 50-41, 40-31 och 30-21.

 

Bushido Blade

1998 • Sony Computer Entertainment • PlayStation
BUSHIDO BLADE

Kanske det bästa duellspelet någonsin, i teorin. Tanken att en enda träff vann matchen, att banorna var helt öppna och att alla duellanter kunde slåss med alla vapen var revolutionerande. Utförandet tappade dock en hel del på den inte helt klockrena kontrollen. Att detta spel inte har gjorts bättre till nya konsoler är för mig helt oförståeligt. Det kom en uppföljare jag aldrig spelat då det inte släpptes i Europa utan krävde import från Japan eller Nordamerika.

 

Mirrors Edge

2008 • EA • Xbox 360
MIRROR’S EDGE

Ett actionspel som inte bara går att klara helt utan att ha ihjäl en enda motståndare, men som dessutom aktivt uppmuntrar det gamla ordstävet “bättre fly än illa fäkta” får extra poäng hos mig. Men faktum är att svenska DICEs parkourinspirerade framtidsvision klarar sig alldeles utmärkt bara på sin unika spelmekanik och inspirerande bandesign. Gillar man time trials, och det gör jag, så är detta en beroendeframkallande tidstjuv. Mirror’s Edge är också indirekt ansvarigt för ett hål i min vardagsrumsvägg.

 

Full Throttle

1995 • LucasArts • PC
FULL THROTTLE

“Someone’s ambushin’ the Polecats?! Oh, heavens, whatever will we do!” Trots det tonläget hos den sarkastiska knutten så är detta den grundläggande basen för ett av LucasArts bästa spel. Bikern och Anti-hjälten Bens gäng, Polecats, har dragits in i en blodig maktkamp hos en MC-fabrikant och felaktigt stämplats för mord. Men det är inte handlingen i sig utan de klockrena karaktärerna, det hårda men ändå humoristiska tonläget och en minnesvärd dialog levererad av ett utmärkt röstskådespeleri som gör Full Throttle till en sådan fullpoängare. Att rensa minor med små rosa mekaniska kaniner till tonerna av Wagner har aldrig varit roligare.

 

Resident Evil 4

2005 • Nintendo • GameCube
RESIDENT EVIL 4

När Resident Evil flyttade sin tredjepersonskamera från fasta vinklar till strax över axeln på dess huvudrollsinnehavare Leon Kennedy hände två saker. Puristerna sket på sig och grät floder och vi andra insåg att vi hade ett av de bästa skräckspelen någonsin framför oss. På något rubbat sätt är den halvtaskiga spelkontrollen en styrka då stressen att försöka skjuta en arg spansk sektmedlem som kommer närmare blir ännu mer intensiv när du inte kan springa i sidled. Fullspäckad med mängder av korkade Resident Evil-pussel som vi alla älskar. Eller så är det så att alla japanska polisstationer kräver en röd och en blå ädelsten för att öppna damtoaletten. Oavsett är det här spelet så bra att jag köpte det igen när det kom till PlayStation 2.

 

Def Jam Fight for NY

2004 • EA • PlayStation 2
DEF JAM: FIGHT FOR NY

Mitt kanske mest kontroversiella val på den här listan, eftersom att jag är den enda människan jag vet som gillar det här spelet. Av någon anledning tilltalas jag av att banka mig igenom den amerikanska rap-eliten i grovt överdrivna våldsdueller på gränsen till Monty Python-absurditet. Spelets totala oförmåga att ta sig själv med en klackspark gör det hela ännu bättre. Musiken är dessutom fruktansvärt bra eftersom att sagda rapstjärnor bidragit med tunga låtar. Spelets funktion som reklampelare fungerar utmärkt eftersom att jag upptäckte lirare som Bonecrusher, Freeway och Memphis Bleek genom spelet. Min favoritdel är dock att man kan leka Barbie med sin slagskämpe och köpa fina (självklart äkta) skor, kläder och tatueringar till honom. Alla kläderna ser dessutom grymt snygga ut vilket självklart lockar till köp, till dess att man kommer på att man inte är byggd som en proffsatlet. Det går till och med att köpa bling av legendariske juveleraren Jacob Arabo.

 

Sam & Max Hit the Road

1993 • LucasArts • PC
SAM & MAX HIT THE ROAD

Den absolut bästa film/serie-licensspelet genom alla tider kommer från det glada 90-talet och mästerstudion LucasArts. Fullproppad med underfundig ofta rätt vuxen humor trots den på ytan rätt gulliga designen. Den countrysjungande elakingen Conroy Bumpus från Liverpool finns även med, och han kan vara den bästa spelskurken som världen skådat. Utöver det innehåller den läckerheter som Whack-a-Rat (med riktiga råttor), bilversionen av Sänka skepp (You hit my hearse!) och bungyjumping ur Mount Rushmores presidentnäsor, med snorgrönt bungee-rep förstås. En klassiker.

 

FIFA International Soccer

1993 • EA • Mega Drive
FIFA INTERNATIONAL SOCCER

Får stå för alla FIFA-spel jag spelat genom tiderna. Detta spel ledde till att jag och en polare satt och tog reda på vilka riktiga spelare som borde gömma sig bakom de påhittade namnen genom att kolla vilka riktiga spelare som hade de numren i landslagen. Med penna, linjerat block och ett förvånansvärt tålamod för två 13-åringar identifierade vi trupp efter trupp. VM i USA 1994 hade förmodligen en liten del i det idiotprojektet. Introducerade även nationen Quatar för mig. Emiratet var det sämsta laget i spelet och därför ofta motståndarna när jag spelade. FIFA International Soccer flyttade kameran från rakt uppifrån till snett uppifrån och det gjorde hela femman. Att man kunde fuska genom att hoppa framför målvakten var bara ett litet problem som sanna gentlemän stod över, till dess att man låg under med några mål. Gjorde mig lojal till FIFA-serien fram till tidigare nämnda Pro Evolution Soccer 3.

 

The Legend of Zelda A Link to the Past

1992 • Nintendo • Super Nintendo
THE LEGEND OF ZELDA: A LINK TO THE PAST

Världens tredje bästa rollspel är även ett av de mest kända, i alla fall om man är född sent 70- och tidigt 80-tal. Zeldas första äventyr till SNES blandade grafik som än idag håller alldeles utmärkt med kluriga pussel, spännande äventyr och banor som lockade till timmar, ja dagar, av upptäckslusta. Har ett minus som håller det borta från min topp-10 och det är att det i mångt och mycket är gjort för en spelare och enligt min åsikt inte ett spel som är så jätteroligt att soffspela (det vill säga bara titta på när någon annan spelar).

 

Super Punch-Out

1995 • Nintendo • Super Nintendo
SUPER PUNCH-OUT!!

Eftersom jag är en ytlig jävel håller jag den grafiskt upphottade Super-versionen av Punch-Out!! något högre än originalet. Precis som så många spel till SNES håller spelet lika bra idag som när det kom. Ett spel man teoretiskt sett kan spela med förbundna ögon och en metronom då taktkänsla och timing är allt. Ett spel som tillsammans med Super Mario Kart lade grunden för min time trials-kärlek. Perfekterade “alla motståndare är bossar”-upplägget, långt innan Shadow of the Colossus. Gladlynt rasistiska stereotyper som Don Flamenco, Aran Ryan, Bob Charlie och Dragon Chan utgör mina favoriter.

 

Final Fantasy VII

1997 • Sony Computer Entertainment • PlayStation
FINAL FANTASY VII

Om NFL Blitz 2000 är det bästa spelet jag spelat kortast tid är detta tveklöst det spel jag plöjt ner mest timmar i. Det står mellan Final Fantasy VII och Final Fantasy XII, men sjuan är överlägset bättre både vad gäller stridssystem, minispel, historia och jämnhet. Introducerade konceptet hjältar med alldeles för stora svärd i min begreppsvärld och har spelats om både på PSP och via PlayStation Network. Näst bästa rollspelet någonsin.

Fortsättningen på Anton Bjurvalds genomgång av de femtio bästa spelen genom tiderna läser du i del 5 av artikelserien.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The following two tabs change content below.
Anton Bjurvald

Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.
Publicerad den 26 augusti, 2012