Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

De starkaste filmupplevelserna 2013

De starkaste filmupplevelserna 2013

Det finns filmer som är bestående och filmer som glöms bort. Vissa filmer är underhållande när man ser dem trots att engagemanget är halvhjärtat. De filmerna som betytt mest för mig 2013 är de som slukat all min uppmärksamhet och sett till att jag glömt bort verkligheten så lång tid som filmen varat. Alla filmerna kanske inte har varit så bra och några kanske jag inte tänkt på så mycket när eftertexterna rullat färdigt. Men de har ändå varit fascinerande så länge de varade. Här har jag i bokstavsordning listat mina starkaste filmupplevelser 2013. De flesta filmerna har haft premiär i år, men det finns undantag.

Django Unchained

Redan i den första scenen med Christoph Waltz var jag fast. Jag hade inte några höga förväntningar på filmen egentligen, men det är någonting i Waltz skådespel som charmar mig. Hans lågmälda komik är omöjlig att stå emot. Om man som jag inte kan få nog av Waltz charm kan man med fördel även se The Green Hornet och Carnage. Läs Filmfenix recension av Django Unchained här.

Eldflugornas grav

Jag har de senaste åren börjat ändra min inställning till tecknad film. Så sent som på juldagen satt jag och kämpade med Askungen på SVT. Eldflugornas grav golvade mig fullständigt med sina vackra bilder och sin tragiska historia. Så här berörd har jag inte blivit av en tecknad film tidigare. En klassiker som måste ses. Min recension finns att läsa här.

Gravity

Det här var en film som inte alls var vad jag väntade mig. Det jag trodde skulle vara ett lyxförpackat existentiellt drama visade sig vara en äventyrsfilm. En väldigt spännande sådan som även lockade fram en tår eller två. Jag brukar säga att Jurassic Park är en av de mest spännande äventyrsfilmerna jag har sett, men Gravity tog nog över den rollen. Det är alltid kul att se filmerna där man verkligen hoppas att det ska gå bra för huvudpersonen på riktigt. Hela klart en stark upplevelse även om jag inte direkt tänkt på filmen efteråt. Du kan lyssna på när de talar om Gravity i Titta dom snackar här.

Magnolia

När jag skrev min långa recension av filmen såg jag detta långa drama två gånger på en vecka. Det finns inte en enda tråkig stund i Magnolia och trots att jag sett den flera gånger genom året fortsätter den att beröra mig. Det är till och med så att filmen blir starkare varje gång jag ser den. Jag verkar aldrig bli immun mot den utan hittar nya aspekter i den varje gång jag ser den. P.T. Andersons The Master hade biopremiär i år. En bra film, men den kommer inte i närheten av de nivåer han kom upp till i Magnolia redan 1999. Min kärleksförklaring till filmen kan läsas här.

Nymphomaniac

Den nyaste filmen på listan är så pass färsk att den inte haft biopremiär i Sverige än. Jag fick åka till Danmark för att se Lars von Triers senaste film. Om man besöker Filmfenix regelbundet vet man att jag är en stor beundrare av den danske regissören och har recenserat alla hans filmer under hösten (alla recensionerna har inte publicerats i skrivande stund). Nymphomaniac var kanske inte så omvälvande som jag hade hoppats och berättelsen om nymfomanen berättas osentimentalt. Men likförbannat blir jag tagen av den fräcka humorn, det smarta berättandet och de tragiska observationerna von Trier gör om förhållandet mellan män och kvinnor. Du kan läsa min spoilerfria recension av Nymphomaniac här.

Only God Forgives

Regissören Nicolas Winding Refn tycker att Lars von Trier ska pensionera sig. Hans far har jobbat en del med von Trier. Min slutsats är att Nicolas inte lämnat puberteten än. Trots att han är över 40 är han livrädd för att associeras med sin pappas finkulturella filmarbete och fyller därför sina filmer med en massa våld som hans föräldrar hade hatat. Det är vad jag tror. Han låter som en allmänt arrogant och omogen typ i intervjuer också. I Only God Forgives visar det sig att han har en pretentiös regissör i sig som längtar efter att få komma ut. Men han vågar inte riktigt släppa fram den sidan och gömmer sig bakom estetik och våld. Jag tyckte inte Only God Forgives var speciellt bra och den var så pass våldsam att jag hoppades att den skulle ta slut snabbt. Men den var ständigt fascinerande och trots att jag precis sett den långa och bättre Foxfire är det Only God Forgives som stannat kvar i minnet. Du kan läsa Erik Nyströms recension av filmen här och lyssna på Titta dom snackars diskussion om filmen här.

Paradis - Kärlek

Årets upptäckt för mig var den österrikiske provokatören Ulrich Seidl. Hans Paradis-trilogi blev aldrig starkare än den första delen om Theresas sexresa. Sällan har jag väl varit så obekväm under en film som jag var när jag såg Paradis: Kärlek i en liten biosalong i Malmö. Sedan dess har jag sett Seidls tidigare filmer Hunddagar och Import Export också och konstaterat att det utdraget obekväma är en konstant i hans filmer. Han låter inte scener vara tvetydiga utan driver förnedringen så långt att det blir omöjligt för tittaren att skratta bort det. Det övriga två delarna i Paradis-trilogin: Tro och Hopp har inte varit lika starka som Kärlek, men förbannat bra filmer. Recensionen av Paradis: Kärlek kan läsas här.

Post Tenebras Lux

Om Ulrich Seidl var årets upptäckt får man väl säga att Carlos Reygadas var årets antiupptäckt. Jag var väldigt imponerad efter att ha sett Post tenebras lux i Köpenhamn tillsammans med Hans och såg även om den på bio i Sverige. Men Reygadas tidigare filmer har varit besvikelser jämfört med hans senaste verk. Varken Japón, Battle in Heaven eller Silent Light har kommit i närheten av de kvaliteter som jag hävdar att Post tenebras lux har. Det är en film som verkligen stannat kvar i mitt minne och som jag fortfarande grubblar över. Lite grubbel kan man läsa i min recension.

The Tree of Life

Orsaken till att jag och Hans åkte över till Köpenhamn för att titta på film var att vi ville se Terrence Malicks To The Wonder på bio. Jag hade troligen inte gett mig ut på ett sådant äventyr om inte Hans sett till att det blev av eller om jag inte haft den starka upplevelsen jag hade med Malicks förra film The Tree of Life i början av året. Jag såg The Tree of Life redan när den gick på bio, men min Blu-ray låg inplastad ganska länge. Det är en film som man måste vara på rätt humör när man ser. När jag en söndag i januari försökte se filmen Tron: Legacy förlorade jag allt hopp om mänskligheten. Varför görs en sådan film? Vem orkar titta på den? Jag försökte engagera mig i de neonblå bilderna, men det gick inte och jag gjorde någonting jag aldrig gjort förr: jag stängde av filmen trots att det bara var några minuter kvar. Efter en så hyperaktiv upplevelse som Tron: Legacy behövde jag lugna ner mig och bestämde mig för att i alla fall se början av The Tree of Life innan jag gick och lade mig för att sova. Det slutade med att jag såg hela filmen trots den sena timmen. Jag tänker inte påstå att jag förstår allting i filmen men precis som i Reygadas film finns det så mycket skönhet i den att man inte kan ta ögonen ifrån och en så pass gripande berättelse att man berörs trots de mer estetiskt märkliga inslagen.

The Woman

Med tanke på de övriga filmerna i listan kunde man nog inte vänta sig att en skräckfilm skulle dyka upp så här på slutet. Precis som Paradis: Kärlek och Post tenebras lux var The Woman en så stark film att jag var tvungen att skaffa alla regissören Lucky McGees tidigare filmer. The Woman står ut som den starkaste i hans filmografi. Den innehåller kanske mer samhällskritik än blod, men om man vill ha slask och äckel tror jag inte man blir besviken. De skrämmande scenerna är många och lyckas skrämma på flera olika plan. Du kan hitta The Woman till ett billigt pris och nästa gång du letar efter en film som ska fylla den där sista luckan i ett 4 för 99-erbjudande kan du gott söka efter The Woman. Om du inte tror mig kan du ju läsa Rikards recension av filmen här.

Återträffen

Anna Odells långfilmsdebut bjuder inte på många överraskningar. Om man läst någonting om filmen får man precis det man väntar sig. En konstant fascinerande film där jag inte kunde få nog av de jobbiga situationerna Anna utsatte sina gamla klasskamraterna för. Det måste vara någonting fel på mig eftersom jag inte alls ser det som att Anna själv blir en mobbare i slutet, som det har påståtts här och var. Jag anser att mobbarna kommer undan alldeles för lätt. Andra nyanser som jag saknat i diskussionerna om Återträffen är Annas önskan att höra till och få bekräftelse från sina plågoandar även som vuxen. Och jag vill fortfarande veta mer om den manliga klasskamraten som också verkade ha varit mobbad.

En bubblare på listan så här strax innan nyår när det här skrivs är Blå är den varmaste färgen. En ruskigt bra relationsfilm även om den kanske inte höll riktigt hela vägen till eftertexterna. De omtalade sexscenerna var inte lika explicita som de var långtråkiga och det där med att bara låta tårar och snor rinna fritt i flera minuter utan att göra en ansats att torka bort kletet var lite för regisserat för min smak. Synd eftersom filmen på så många andra sätt var fantastisk.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 1 januari, 2014