Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Hobbit – En oväntad artikel

Efter att ha marinerat mina åsikter kring Peter Jacksons nya storprojekt kommer här några tankar som en andra åsikt till den recension vi tidigare publicerat. Det handlar om Hobbit: En oväntad resa, om formatet HFR, om jämförelsen med Sagan om ringen och självklart om ett stort äventyr.

Att det är ett äventyr som Peter Jackson levererat råder det ingen tvekan om. Den som kan sin Bilbo, den tunna bok som står som grund för de tre filmerna i Hobbit-serien vet att den unge Bilbo ger sig iväg på något som redan innan han lämnar Hobsalas trygga gräsklädda hus känns som hans livs stora äventyr. Att göra det stora äventyret till tre filmer istället för en är säkerligen inget problem för Peter Jackson som just fått kritik för detta. Som nämnts ovan är det en relativt tunn liten bok som utgör handlingen jämfört med de stora tunga tegelstenarna som Sagan om ringen vilar på. Å andra sidan, herre min hobbit, vi har ju nyss konstaterat att det är ett äventyr och hur enkelt är det inte att bygga snygga filmer runt äventyr där strider mot troll och onda trollkarlar finns att tillgå. Ja det känns enkelt på förhand och Peter Jackson visar att han behärskar det här äventyret med gott hantverk, men är det Sagan om ringen-klass? Kanske, vi får väl se.

Jag vill slå ett slag för Rikards recension som ni alltså finner här och som ju är den första åsikt jag nu har en andra åsikt om.

Rikard nämner i sin recension den långsamma del som utgör första halvan av filmen. En del han anser inte håller. Som enligt honom är en snarkfest utan dess like och som man överlever enbart för att man hoppas på bättre tider och för att man kan drömma sig bort mot den solida gjutjärnstunga stjärna som fortfarande lyser över Frodo och hans gäng i Ringen-trilogin. Jag är av en annan åsikt. Det är nämligen inget problem att Bilbo får besök av femtioelva dvärgar där den ena är galnare än den andra och där Bilbo försöker förstå varför Gandalf sett till att de ska träffas hos honom. De äter, dricker och rapar sig genom kvällen och natten för att ladda upp inför uppdraget att ta tillbaka Erebor, deras drakbelägrade hem. Deras närvaro ger Hobbit: En oväntad resa en lustigare framtoning än vad som ens antyds i Sagan om ringen. Å andra sidan behövs den här uppladdningen och i och med att vi på förhand vet att Peter Jackson har tre filmer att bjuda på är uppladdningen och befästandet av personer som Bilbo samarbetar med nödvändig för att ge filmens gäng en känsla av samhörighet. Här finns nämligen inte de starka karaktärer som i Ringen-filmerna. Det är mer anonymt förutom redan etablerade Bilbo och Gandalf. Det gör att den stojiga och komiska inledningen tjänar sitt syfte och ger filmen en grund som ändå utvecklas mot mörker och äventyr, på det sätt de flesta av oss vill ha de Tolkienbaserade filmerna.

Är då humorn på något sätt ett problem? Nej, inte alls. Peter Jackson har mer humor än i Ringen-filmerna, där framförallt Gimli var den som stod för one liners. Här är det massor av Gimli-typer, men som många gånger är något gladare i tonen än den buttrige dvärgen. Det är också väl värt att ha med sig förutsättningarna för den värld som Hobbit bygger på. Det är gladare tider. Det stora mörker som Sauron härskar över senare, och det allvar som tynger många av folkslagen i Sagan om ringen, finns inte ännu. Det är pre-finanskris. Folk vågar vara glada för att de inte vet så mycket annat. Visst finns det mörker men det är inte lika utbrett. Den här insikten blir väldigt tydlig i Peter Jacksons historia och det känns också som rätt väg att introducera äventyret på.

Rikard nämner också de skapelser som visas upp i filmen. Här kan jag bara instämma. Det är fantastiskt välgjort och det finns ännu mer liv och känsla än vad som tidigare visats. Gollum får publiken att både skratta och gråta. Måhända är hans existens än mer tragisk här. Det finns en känsla av att han klarar av att leva i sin egen värld, men att han redan i första mötet med Bilbo inser att hans tillvaro kommer att förändras. Det är världsklass på Gollums skapelse och han rör sig bättre än någonsin.

När vi ändå är inne på det där med att röra sig och det vi ser, kommer vi in på HFR (High Frame Rate). Det som ska rädda 3D och visa att det går att göra 3D bättre eller kanske bra om man nu vill vara elak. Det vill åtminstone jag eftersom 3D är ett hån mot filmindustrin på grund av den mängd tveksamma 3D-filmer som släppts genom åren. Här kommer då HFR som innebär att bildrutorna per sekund dubblats. Det ger en skarpare bild och det märks verkligen. Det är fantastiskt skarpt och mestadels otroligt läckert. Dock är det ibland för bra. Vissa scener utspelas i ett sådant tempo att det känns animerat och det ger ingen bra effekt. Likaså anser jag, till skillnad mot Rikard att elden i HFR ser alldeles för skarp ut. Eld är ju mjuk och inte rakbladsvass, men det är små detaljer och i det stora hela är HFR fantastiskt, men som vanligt beror det antagligen på att filmteamet är duktiga på att använda tekniken. Att tro att HFR kommer att innebära en revolution är nog att ta i för mycket.

Summerar vi det hela så är Hobbit: En oväntad resa ett riktigt bra äventyr. Den har en trevande inledning som lägger god grund för ett bra äventyr. Den har duktiga skådespelare och sann äventyrskänsla. Den är mäktig även om den saknar Sagan om ringen-filmernas tyngd, men den kommer säkerligen i kommande äventyr. Jag har inte ens nämnd Martin Freeman som är som klippt och snyggt skuren för den här rollen. Han är Bilbo. Jag kommer till skillnad mot Rikard att se den här filmen igen. Jag tror att många av er läsare med kommer att se den flera gånger och ni kommer förhoppningsvis precis som jag att njuta och längta efter fortsättningen.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (4 votes cast)
The following two tabs change content below.

Mikael Maad

Publicerad den 19 februari, 2013