Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

I blickfånget: Charles Bronsons filmer

I Blickfånget - Charles Bronson - Utvald

Charles Bronson ansågs vara, och anses kanske fortfarande, vara en skådis som hade större biceps än skådespelartalang. Lite felaktigt enligt mig då han hade en närvaro och karisma som direkt märktes när han kom in i en filmscen. Bronson behövde inga stora gester och en massa skrikande, han iakttogs i alla fall.

För den stora massan är Bronson en actionskådis som är mest känd för fem filmer: The Magnificent Seven, The Great Escape, The Dirty Dozen, Once Upon a Time in the West, samt Death Wish. Dessa fem filmer kommer därför inte vara med i denna filmlista. Men i mitt tyckte har han även gjort en hel del andra bra filmer under sin långa karriär och även setts i en hel del olika genrer. Om sanningen ska fram så finns det också rent ut sagt en del skitfilmer också på hans CV, men säg en skådespelare som inte har gjort en eller flera dåliga filmer. Syftet med denna artikel är att lyfta fram de kanske lite mera bortglömda pärlorna samt varna om hans sämsta film.

Bronson var i mina ögon lite av en föregångare till skådisar som Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone. Speciellt då Bronson redan på 1950-talet hade en imponerande fysik som höll sig ända fram till tidigt 80-tal och gjorde honom till actionstjärna på 70-talet.  Skälet till varför jag säger lite är för om man noggrant granskar hans filmografi kommer ”seriösa” dramafilmer som Lola och Indian Runner fram, detta visar enligt mig ett större omfång på olika filmer och karaktärer än vad till exempel Schwarzenegger har presterat.

 

Filmer du måste se

Rider on the Rain

Rider on the Rain
En bortglömd fransk psykologisk thriller inspirerad av boken Alice i underlandet. Bronson äger filmen när han kommer in i handlingen som en mystisk man efter en cirka 25 minuter lång prolog och verkar veta allt om den kvinnliga karaktären Mellie och hennes handlingar. Om detta är den första filmen man ser med Bronson och man tycker att han är en dålig skådis, ja då finns det ingen anledning att se andra Bronsonfilmer.

Vad jag har förstått så är denna film Bronsons egen favorit, tillsammans med Once Upon a Time in the WestHan försökte till och med göra en amerikansk remake på 1980-talet.

 

Violent City

Violent City
En italiensk thriller som faktiskt mest utspelar sig i New Orleans. Bronson spelar en yrkesmördare som blir kär och vill lägga ner karriären, men blir indragen i en karusell av lögner, dubbelspel och mord. En av mina egna personliga favoriter med Bronson. Violent City har en helt underbar början med en lång biljakt och ett isande slut med Jill Ireland fast i en utgående hiss.

Två av filmens styrkor, bortsett Bronson och Telly Savalas, är det snygga fotot och Ennio Morricone’s underbara musik. Det finns dock en liten svaghet med filmen och det är det stundtals långsamma tempot.

 

The Stone Killer

The Stone Killer
Gillar man snutfilmer som Dirty Harry och French Connection är denna film en liten pärla då den är en korsning av båda. Börjar och slutar i New York medan mittenparten till stora delar utspelar sig i Kalifornien-området och Nevadaöken.

En riktig snutfilm från det klassiska 70-talet. Ska nog helst ses minst två gånger för att kunna få grepp på hela historien, för det är ett snabbt tempo och många karaktärer.

 

Kolla också in

Chato's Land

Chato’s Land
Bronson spelar en tyst och hård indian som blir jagad av ett uppbåd lett av Jack Palance. Det är rätt kul att Bronson som har rötter från Polen och Ukraina passar utmärkt som en indian.

Gillar man filmer som First Blood och The Hunted, ska denna film ses då den är en föregångare till den moderna actionfilmen med jagade huvudpersoner.

 

The Mechanic

The Mechanic
Direkt efter Chato’s Land gjorde Bronson denna rätt psykologiska film med samma regissör, Michael Winner. Här gör Bronson en liknande karaktär som han spelade i Violent City, en åldrande yrkesmördare som utvecklar panikångest och kommer på idén att träna upp en ung wannabe att bli en smart yrkesmördare.

Från början skulle det finnas ett homosexuellt förhållande mellan läraren och eleven, men när Bronson gick med på att göra filmen försvann det temat och det hela blev lite mer James Bond-aktigt istället. Mest känd är filmen idag för sitt överraskande slut. Intressant att jämföra denna film med den mer ytliga nyinspelningen med Jason Statham som kom ungefär 2010.

 

Mr. Majestyk

Mr. Majestyk
Jävlas inte med en melonodlare, speciellt inte om det är Charles Bronson som kommer ifråga. En stenhård rulle där Bronson ställs mot den eviga skurkskådespelaren Al Letteri. Ansiktet på Bronson är lika kargt som landskapet i Nevadaöknen.

Quentin Tarantino ska visst ha denna film som en av sina favoriter och han hyllar den även lite diskret i Kill Bill-filmerna.

 

Hard Times

Hard Times
En roll Bronson skulle ha fått sin andra Oscarsnominering för efter Death Wish enligt mig. Han är som klippt och skuren för denna roll som åldrande slagskämpe i 30-talets New Orleans. Hans tystnad vägs upp av James Coburn mer gapiga och buffliga karaktär.

En slags föregångare till Battle Creek Brawl med Jackie Chan och Jean Claudes van Dammes Lionheart, samt också en viss inspirationskälla till Fight Club.

 

Death Wish 4

Death Wish 4: The Crackdown
Trots en låg budget är detta den bästa Death Wish-filmen efter ettan. Här ger sig Calle på olika knarkligor och får dem att förgöra varandra, filmen har också en rätt bra twist i slutet som är rätt intressant.

Enligt rykten gjorde Bronson denna film då hans styvson Jason dött av en knarköverdos. Kanske Bronsons bästa film på 80-talet, sen kommer nog Death Wish II.

 

För fanet

Red Sun

Red Sun
Vill man se mer västern med Bronson efter Once Upon a Time in the West och Chato’s Land så är detta det bästa alternativet. Filmen förhöjs också av Alain Delon som den fåfänga skurken och Toshiro Mifune som stenhård samuraj. Kemin mellan Bronson och Mifune är riktigt bra och kul att se. Däremot är den helt talanglösa Ursula Andress med enbart som ögongodis.

Gillar man Alain Delon och/eller Bronson så kan Farewell Friend också rekommenderas.

 

Undvik

Chino

Chino
Bronson gjorde en del dåliga filmer i sin karriär, det ska inte förnekas. Det fanns tre anledningar till detta:

1. Snabba pengar, han fick bra betalt även i sina filmer från Europa. En halv miljon dollar i franska filmer från tidigt 70-tal, är inte tvi skit.

2. Att hans beiga och rätt talanglösa fru Jill Ireland skulle vara med i filmerna.

3. Flerfilmskontrakt.

Det var nog en kombination av alla dessa tre när han gjorde Chino som är en rätt menlös och meningslös västernfilm. Den innehåller alla klichéer från förbjuden kärlek till standardslagsmål på den lokala baren. Hela filmen stinker lågbudget och är ett hafsverk av regissören John Sturges som blev sjuk halvvägs in i filmen och ersattes av Duilio Coletti som definitivt inte fick till någon bra final på filmen.

Chino blir bara ett stor ”jaha…” som rinner ut i sanden. För ärligt talat, vill någon se en västernfilm med Bronson där hans karaktär bara verkar ge upp allt och sticker iväg som final på filmen? Ska man inte kämpa för sin kvinna, sina hästar och sin mark?

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.5/5 (2 votes cast)
The following two tabs change content below.

Mathias Linder

Är 35-årig filmfantast. Växte upp på åttiotalet med Arnold Schwarzenegger och James Bond. Gillar Charles Bronson och Sergio Leone. Ogillar uttrycket "kvalitetsfilm". Anser att George Lazenby är underskattad som James Bond. Älskar tv-spel, speciellt förtjust Resident Evil-serien. Tycker att HBO gör rätt överskattade tv-serier.

Latest posts by Mathias Linder (see all)

Publicerad den 17 februari, 2013

1 kommentar

Kommentera
  • Harmonica säger...
    18 augusti, 2013 - 15:24

    Tack för trevlig läsning! Kul med andra Bronsonfantaster i landet. Vill bara påpeka att:

    Bronsons son Jason dog två år efter att Death Wish IV spelades in. Hans två favoritfilmer ska ha varit Rider on the Rain och Red Sun, dock har även Once Upon a Time in the West nämnts som en av hans favoriter.

    Man tycker ju att Hard Times borde vara bland hans favoriter då den både är riktigt bra men är även den ultimata rollprestationen av Bronson som den tysta, hårda typen. Han hade dock lite problem med Walter Hill, som inte tog Bronsons förslag till förbättringar på tillräckligt stort allvar, sen hade han ett möte med Bronson hemma hos honom och Jill för att diskutera Jills skådespeleri, som regissören tyckte behövde förbättras. När Walter Hill anlände skakade Bronson inte hand med honom…

Comments are now closed.