Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Mitt filmliv som småbarnsförälder

Jag har ända sedan jag var väldigt liten älskat film. Jag var en sådan där unge som hellre var inne en solig sommardag och glodde på film än att gå ut och leka.

Skräckfilm ligger mig varmt om hjärtat, vilket är väldigt märkligt eftersom jag är fullkomligt livrädd för Chucky i filmen Den onda dockan. Den såg jag när jag var cirka tre år gammal då min storebror var barnvakt. Jag kan inte se den filmen än idag (det gäller även de första två uppföljarna, de senare komedierna Bride of Chucky och Seed of Chucky tycker jag är väldigt roliga), den skrämmer livet ur mig. Det har hänt en massa incidenter under mitt liv om just den där dockan, men det är inte vad det här ska handla om.

Det här ska handla om hur det är att se på film som tvåbarnsmorsa. Hur hinner man? Svaret är: Det gör man inte. Inte egentligen!

När jag var liten sade jag ofta att jag aldrig skulle ha barn och ibland känner man som ganska nybliven tvåbarnsmorsa att man kanske skulle ha fortsatt i de banorna, för när man får barn är det helt plötsligt inte sig själv och sina egna intressen man ska prioritera, utan i första hand sitt/sina barn. När jag fick mitt första barn, en son, tänkte jag att det här var inte så farligt. Jag hann se massor med film, han sov ju mest hela tiden. Sen blev han äldre.

Hans pappa och jag separerade när sonen var runt ett år och vi körde på varannan vecka, vilket vi gör än idag. Ibland kan jag tycka att det är skönt att få den där veckans vila (ja, du läste rätt, en sådan hemsk morsa är jag). Nu är grabben tre år, jag är nygift och vi har en dotter som snart är fyra månader.

Försök se en film med en 3-åring som studsar upp och ner och en bebis som nästan alltid är vaken och kräver din uppmärksamhet! För det första faller skräckfilmer bort så länge barnen är vakna, vilket är frustrerande för det är ju den genren jag gillar mest. Komedier funkar, men grabben vill inte se ”otecknat” så oftast får det bli animerade filmer, vilket är helt okej för mig. Jag gillar de animerade barnfilmerna, en favorit härhemma som grabben också gillar är Coraline.

Då till att se en film när barnen är vakna, det fungerar ungefär så här hos oss: Bebisen sitter i sin babysitter och leker med sina leksaker. Grabben är spänd på att glo på film och hämtar sin egen stol från sitt rum, för sitta i soffan går såklart inte. När filmen sätter igång sitter han i sin stol och tittar kanske i fem minuter. Sen kommer han till soffan ändå, börjar klättra bakom oss och kasta kuddar. Jag säger till honom att om han inte vill se filmen så stänger vi av. Då blir han lugn i ungefär en halv minut. Då börjar bebisen gnälla och vill absolut inte sitta och leka själv längre, min make tar upp henne och då blir hon nöjd. Under den tiden är grabben inte still längre och har glömt att vi ser på film och tjatar på mig: Jag är hungrid (vilket är hungrig, vilket han kan säga men han envisas med att sätta ett d på slutet istället)! Då är det bara att resa på arslet eftersom maken är upptagen med att hålla bebisen nöjd och göra något mellanmål. Det går inte pausa medan jag gör det, för då skulle grabben börja pipa om att filmen inte fungerar!

Jag kommer tillbaka och ger honom hans mellanmål som han absolut måste kladda med överallt. Efter det måste vi tvätta hans händer och ansikte, vilket tar några minuter, då pausar vi filmen så länge. Filmen startas igen och vi tittar någon minut. Sen springer han iväg och hämtar något i sitt rum som relaterar till filmen (det kan vara allt från en bil som liknar en bil på filmen, ett gosedjur, något verktyg …) och börjar leka med det istället. Nu börjar bebisen bli gnällig igen och maken ber mig att ta henne, så går han och fixar bebismat. Så ska jag mata henne, grabben har sprungit iväg igen och leker på sitt rum och maken sätter sig vid datorn och läser om nya filmer (när vi inte ens sett klart denna, varför?). Filmen glöms bort och rullar utan att någon ser den. Som vanligt!

När man skriver om ett sådant här scenario eller liknande får man oftast bara höra: ”Ja, men så är det ju att vara småbarnsförälder”. I mina öron låter den frasen så här: ”Du valde att skaffa barn, skyll dig själv”.

Foto: Alexander Bing

Nej, jag tänker inte skylla mig själv. Att jag fortsätter försöka se film med familjen är väl mest för att jag vill att det ska fungera och vara sådär mysigt som många påstår! Jag vet ju såklart att någon gång i framtiden kommer vi att kunna se en film alla tillsammans, barnen blir äldre och klokare och förhoppningsvis lugnare, men tills dess tänker jag gnälla om att det är jobbigt ibland, för det anser jag bara visar att man är mänsklig. Människor som aldrig gnäller över sina barn gör mig väldigt skeptisk och illa till mods, de får mig att tänka på serien V, ni vet den där det är utomjordiska ödlor som tagit människors form.

Nu undrar ni väl hur jag kan vara filmfantast fast jag aldrig hinner se en film? Att se en film utan barnen på kvällen när de sover fungerar ibland, men oftast somnar jag i mitten på filmen för att jag är så sjukt trött. Ibland har det tagit oss en vecka att se klart en film, varje kväll spolar vi fram till där jag somnade kvällen innan.

Nej, den tiden jag hinner se film det är den veckan vi inte har min son, maken är på jobbet och dottern precis har somnat. Då skiter jag i städning och allt annat som måste göras och ser på film istället! För så är det att vara småbarnsförälder, man får prioritera och eftersom nu barnen måste komma i första hand, ja då får bara inte städning komma därefter, inte om man älskar film!

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The following two tabs change content below.
Emely Tuväng Korabik
Nygift tvåbarnsmorsa på 26 år som gillar psykologiska thrillers och science fiction, men den stora kärleken ligger hos skräckfilmer. Jag kan aldrig stänga av eller spola fram en film hur dålig den än är, hoppas in i det sista att den ska bli bättre. Skriver med en smula humor och ironi, för det är sån jag är som person.
Emely Tuväng Korabik

Latest posts by Emely Tuväng Korabik (see all)

Publicerad den 21 augusti, 2013

1 kommentar

Kommentera
  • Pär Wirdfors säger...
    27 augusti, 2013 - 19:51

    MIna barn var märkligt nog väldigt lugna redan från tidig ålder, min äldsta dotter har nog sett Hitta Nemo 100 gånger under ett års tid, som fastklistrad i soffan. Och så har det fortsatt, dock är det så att de är ärliga. Intresserar historien inte dem går de där ifrån och stör inte de andra som vill se filmen. Men jag märker samma sak som du, nu 11 och 8 år börjar de intressera sig för filmer som inte är tecknade men det fanns ett mörkt hål där man sögs ner i tecknat film träsket.

    När min barn var små och jag recenserade mycket film, såg jag den oftast på morgonen innan alla vaknade. Kunde stiga upp vid 05,00 på en lördag och klämma två filmer innan resten av familjen var uppe.

Comments are now closed.