Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Philip Seymour Hoffman

Det var bara en vecka sedan jag återupptäckte det svenska popbandet Vapnet som jag lyssnat mycket på sedan dess. På deras första EP finns en låt som heter Seymour. Andra versen lyder: ”Dom ringde den feta killen / pervot i Happiness / jag var hans body-double / men jag var mer övertygande.”

Vad Vapnet vill säga med det vet jag inte. Varför jag nämner det vet jag inte. Men det var den melodin som dök upp i huvudet när jag för en stund sedan hörde att Philip Seymour Hoffman dött i en överdos. Den textraden och hans ansikte i Magnolia när Julianne Moore slagit telefonen ur händerna på honom är det som jag inte kan skaka av mig. Hon lägger händerna på hans kind och försöker lugna ner både honom och sig själv. Tårarna rinner. Han spelar en sjuksköterska som hjälper en döende man att komma i kontakt med sin son. Det är en väldigt liten roll som gör stort avtryck.

Jag tänker på filmerna från slutet av 90-talet. Det var nog först i Todd Solondz Happiness som han blev ett ansikte och namn jag lade på minnet. Han satt där på sängkanten med telefonkatalogen i knät och ringde upp kvinnor på måfå. När en kvinna svarade började han runka, ejakulerade på sin vägg och fäste ett vykort i kletet. Sånt glömmer man inte bort. Han har mer ömsinta scener i filmen också när hans karaktär äntligen börjar söka sig utanför sin lägenhet.

Han hade varit med i Boogie Nights innan dess. Där spelade han bögen som var hopplöst förälskad i Marky Mark. Då var han mer komisk. Jag ser fortfarande framför mig hur han försöker dra ner det tajta linnet över sin mage när han träffar Mark Wahlberg första gången och hans förtvivlan när han en nyårsafton får reda på att hans känslor inte är besvarade. Det gör så ont när han gråter och slår nävarna på ratten i sin nyinköpta bil. Han var med i flera av Paul Thomas Andersons filmer. Förutom Magnolia och Boogie Nights spelade han ganska räliga typer i Hard Eight och Punch Drunk Love. Senast hade han huvudrollen som sektledare i The Master.

En film som jag inte sett på över tio år och endast har luddiga minnen av är Almost Famous. Där spelade Philip Seymour Hoffman mentor till en ung musikjournalist. Jag minns inte mycket från filmen förutom att det var allsång i någon turnébuss och telefonsamtalet där Hoffman tröstade sin unge kollega. I The Talented Mr. Ripley spelade han en av få som såg igenom Matt Damons manipulerande karaktär. Han fick betala dyrt för det om jag minns rätt. Konfrontationen på ett hotellrum har fastnat. Gick inte Hoffman runt med ett glas sprit och mästrade Damon?

Det var någonting visst med de där filmerna som kom under tre-fyra år. Precis som Kevin Spacey var Philip Seymour Hoffmans namn förknippat med kvalitet för mig. Jag har inte följt honom på flera år mer än att han ibland dykt upp i filmer jag sett. Jag är inte den som känner att jag måste R.I.P.-runka när någon kändis dött. Tvärtom tycker jag det är ganska äckligt med allt länkdelande på Facebook just nu. Men jag kunde inte släppa det här dödsfallet. I morgon ska jag tillsammans med några kurskamrater leda ett seminarium som jag borde förbereda. Efter nyheten kunde jag inte koncentrera mig och kom på mig själv med att fälla både en och två tårar. Kanske det känns lättare när jag nu har skrivit av mig lite. Men mest vill jag bara lägga i Magnolia och gråta vidare.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 3 februari, 2014