Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


102 Dalmatiner

101 Dalmatiner gjorde bra ifrån sig rent ekonomiskt då varenda unge ville se de fläckiga hundarna kämpa mot den onda Cruella de Vil. Disney är inte dummare än att smida medan järnet är varmt och rafsade ihop en uppföljare några år senare. Frågan är dock hur man kan göra en uppföljare på en historia som är så väletablerad som den om de 101 Dalmatinerna?   

För er som inte sett 101 Dalmatiner så kan den enkelt sammanfattas: Cruella de Vil tänkte göra en pälsdräkt av 101 dalmatinervalpar, men blev tagen av polisen och slängd i finkan. Nu har Cruella behandlats för sitt begär till päls och är en ny människa som älskar djur. Behandlingen har gjorts genom terapi utvecklad av Dr Pavlov. Om ni tycker att det ringer en klocka så har ni helt rätt. Cruellas övervakare Chloe Simon (Alice Evans) tror inte för en sekund att Cruella har blivit en ny människa. Givetvis återgår Cruella till sitt vanliga jag då Big Bens klockor klämtar och frigör henne från Dr Pavlovs terapi. Genast börjar hon smida diaboliska planer för att kidnappa dalmatinervalpar för att kunna göra sin prickiga dress. Hon gör en mindre ändring i designen av dressen och vips behöver hon 102 istället för 101 dalmatiner.

Ja, vad kan man säga. 102 Dalmatiner höjer sig aldrig över den här nivån. Filmen innehåller nästan exakt samma komponenter som första filmen fast mindre av allt. Dialogerna är krystade och skådespelet är inte mindre fläckfritt. Precis som i förra filmen är det djurens konster som imponerar mest och Glenn Close gör en godkänd insats som Cruella. Det finns inte mycket till manus att arbeta med för skådespelarna i den här filmen. Tyvärr utsätts även djuren för manusförfattarnas våld och ges inte samma möjligheter som i 101 Dalmatiner, vilket gör att filmen blir tämligen platt. Det är faktiskt lite komiskt att djuren, som borde vara egna karaktärer, reducerats till menlösa biroller eller statister samtidigt som nästan alla männsikor har förvandlats till seriefigurer. De karaktärer som skall vara onda är onda så till den milda grad de parodierar sig själva med sitt grimaserande. Det blir helt enkelt för tramsigt och löjligt. Sedan har vi de snälla goda karaktärerna som är så sockersöta att man får tandröta.

Kända namn som Gerard Depardieu och Eric Idle har kallats in för att stärka produktionen. Depardieu spelar den franske modemogulen Le Pelt (pälsen på franska) som även han är pälsfanatiker. En tramsig kärleksrelation mellan honom och Cruella uppstår. Den bidrar inte med ett enda dugg utan bara tunnar ut historien ytterligare. Jag kan tänka mig att barnen är uttråkade i de här segmenten. Eric Idle är rösten till en extremt vältalande papegoja, som tror sig vara en rotweiler. Disney kan tacka Eric Idle för de få skratt som filmen erbjuder. Tyvärr kan inte ens Eric Idle rädda ett hopplöst manus. Visst finns några få vassa och roliga kommentarer, men det är allt. Säkert uppskattas filmen av barn, men vuxna rekommenderas att söka sig annorstädes för underhållning.

Det finns trots allt några glädjeämnen och precis som i första filmen är kostymerna fantastiska, främst de som Cruella de Vil bär. Varje kostymskapares våta dröm realiserad skulle jag tro. Även datoranimationer har använts flitigt i denna film, med varierande framgång. Några scener har dock specialeffektsavdelningen lyckats med, till exempel när de gör hela området kring parlamentshuset i London dalmatinerprickigt.

Det finns tre featurettes som är totalt 17 minuter. Det är första gången som jag sett featurettes som jag tror är riktade mot barn. En intressant idé om de nu hade hållit sig till barnnivån. För det blandas friskt. Du skall dock inte luras att tro att det är några ingående dokumentärer det handlar om utan mest ryggdunk och enklare förklaringar av saker och ting. Filmskaparens kommentarer Audio Commentary with Director Kevin Lima plus Animal Coordinator and Trainers går att slå på till filmen. Gör inte det om du inte gillar att lida. Förstå mig rätt. Jag har inget mot kommentarer till film om det finns något vettigt att berätta men det här är menlöst och tråkigt. En stor del av kommentarerna går till att berätta hur jobbigt det är att filma med djur. Goddag yxskaft! Eller förklara något som redan är tydligt i bild som inte behöver kommenteras. Som sagt seg och tråkig. Känner du tacksamhet för att jag räddat dig från detta kan du sätta in pengar på mitt konto.

I extramaterialet visas bland annat även hur de animerat papegojans mun när den pratar, vilket kan vara av intresse. Det som förtog det hela var att det inte var Eric Idles röst utan någon härmapa som försökte låta som honom som skötte berättandet. I det övriga extramaterialet är det inte heller äkta vara. Grymt irriterande. Hela extramateriasldelen känns som ett ihopskrap. Rent innehållsmässigt är det inget som direkt imponerar eller motiverar ett köp.

Kan man göra en bra uppföljare till 101 Dalmatiner? Tydligen inte. Det här är en hemskt dålig film. Barn kanske är mer förlåtande än jag, men jag kan inte med rent samvete rekommendera den. En etta, inte mer.

Bilder ©Disney

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
102 Dalmatiner, reviewed by Mats Lundberg on 2014-01-22T07:00:42+00:00 rating 1.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest.

Latest posts by Mats Lundberg (see all)

Publicerad den 22 januari, 2014