Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Assassin’s Creed III: Liberation
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Assassin’s Creed III: Liberation

Under arbetet med Assassin’s Creed III bestämde sig Ubisoft även för att göra ett spel till PlayStation Vita, men det blev inte en portering utan ett helt nytt spel med en helt ny karaktär. För första gången får vi kontrollera en kvinnlig huvudperson i Assassin’s Creed.

Du spelar som Aveline de Grandpré, en ung fransk kvinna av afrikanskt ursprung som efter att ha tappat bort sin mamma vid ung ålder växer upp och lär sig lönnmördandets ädla konst. Spelet utspelar sig strax efter Fransk-indianska kriget. Frankrike har förlorat och måste dra sig tillbaka från New Orleans där spanjorerna nu tar kontroll. Många i staden är upprörda över detta då de inte vill ha spanskt styre och snart visar det sig att tempelordern är inblandad och Aveline kommer tvingas att använda alla sina kunskaper för att överleva.

Låt oss börja med det stora problemet direkt. Spelet har ingen bakgrundshistoria överhuvudtaget. Varken beträffande varför du befinner dig i en animus och kontrollerar en kvinnlig lönnmördare eller vad gäller Avelines tidigare liv. Om du aldrig spelat ett Assassin’s Creed-spel kan det vara förvirrande att förstå menyerna eller vad som händer. Spelet nästan förutsätter att de som köper Assassin’s Creed III: Liberation är person som redan känner till serien. Samma sak med Aveline de Grandpré. Du kontrollerar henne som barn när du tappar bort din mamma, en fri slav, sedan snabbspolar spelet fram till att du är ung kvinna. Ingen förklaring ges till hur du fått din träning som lönnmördare eller hur du lyckas gömma detta från dina adoptivföräldrar. Det är synd för detta är information som hade kunnat knyta karaktären närmare spelaren och gjort spelet mer intressant.

Vad det gäller själva spelet är det mer av det ”klassiska” Assassin’s Creed om man så vill. Det går däremot mer ut på att smyga runt på hustak och planera lönnmord än att göra direkta attacker. Avenline är en annorlunda typ av lönnmördare än de som figurerar i de andra spelen och hon är mer beroende av att inte synas och faktiskt utföra saker och ting i smyg, istället för att attackera i det öppna som har fungerat ganska bra i de senaste spelen. Men det fungerar mycket bra tack vare att man aldrig känner sig begränsad i världen. New Orleans och dess omgivande sumpmarker känns som en rik miljö där jag aldrig känner mig tvingad att följa ett visst mönster för att lyckas. Mycket av Assassins Creeds framgångar ligger i den öppna miljön och valfriheten vad det gäller uppdrag, och dessa saker har Ubisoft lyckats bevara. Det känns hela tiden som att jag har kontroll och själv kan bestämma hur jag vill att Aveline skall utföra sina uppdrag.

Persona är ett nytt system som är till min hjälp. Aveline kan nämligen under uppdragen byta mellan tre olika personligheter, komplett med olika kläder. I lönnmördarutstyrseln kan du göra mest skada och klättra runt, men du sticker också ut i mängden och kan snabbt få ett dåligt rykte som gör att vakterna sätter efter dig. Slaven är inte alls lika kraftfull i strid men kan klättra och är väldigt snabb. Slaven kan också passera mer obemärkt då ingen bryr sig om en slav. Sist har vi ladyn, som inte kan klättra med sina tunga klänning, men har möjlighet att röra sig mer fritt och ta ner affischer som sänker det dåliga ryktet för dina andra personas. Hon kan också charma vakter och andra så de gör tjänster åt henne eller beskyddar henne. Genom dessa tre väldigt olika personas går det att spela spelet på flera olika sätt och angripa problem med olika metoder. Det fungerar dock aldrig så fritt som jag hade önskat och många gånger påminns jag om att jag spelar ett spel där Assassin’s Creed III: Liberation mer eller mindre tvingar mig att gå tillväga på ett visst sätt. Men tanken är mycket god och jag hoppas att detta är något som utnyttjas mer i andra spel.

Eftersom det är PlayStation Vita som spelet utvecklats till så finns det en hel del funktioner som är ”exklusiva” och de är mer eller mindre genomtänkta. Att kunna använda fingrarna för att zooma på kartan är bra, men att hålla upp Vitan till ett ljus eller lampa för att läsa ett brev känns mer krystat än något som ger ökad känsla. Spelet har även problem med frame-drop under hela speltiden.

Själva historien som berättas är lite rörig och känns inte riktigt underbyggd. I slutändan bryr jag mig inte alls lika mycket om Aveline de Grandpré som jag gjorde om Ezio Auditore och det är här spelet går ner i betyg för mig. Själva handlingen är varken särskilt givande eller inspirerande. Jag spelar för att komma till slutet men jag känner inte särskilt mycket för karaktärerna eller världen. Kanske för att jag aldrig riktigt fick Avelines bakgrund förklarad och därmed inte kan skapa det band jag vill till henne. I slutändan blir Assassin’s Creed III: Liberation inte en måste-titel för alla som äger en Vita, utan ett spel som fansen av serien kommer tycka om, men ni andra inte behöver lägga ner något tid på.

Det finns även en multiplayer-del, men det har inte mycket till syfte att fylla. Dels för att få spelar den och dels för att den inte är särskilt väl genomförd. Tryck på skärmen och försök göra strategiska val för att erövra städer. Zzz Zzz…

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Assassin's Creed III: Liberation, reviewed by Pär Wirdfors on 2013-01-08T12:00:08+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Pär Wirdfors

Stockholm
Skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Latest posts by Pär Wirdfors (see all)

Publicerad den 8 januari, 2013