Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Batman
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (4 votes cast)

Batman

Idag är begreppet serietidningsfilm en lyckad mångmiljonindustri, men det var egentligen Tim Burton som levererade den första riktiga blockbustern med en serietidningskaraktär i centrum när hans version av den klassiske hjälten Batman landade på vita duken.

Batman-1989-0020

Batman blev år 1989 en riktig supersuccé, inte bara på grund av biointäkter utan också av diverse merchandise i form av t-shirts, knappar, posters och läskedrycker (!) som gick som smör i solsken långt innan filmen hade premiär. Själv var jag knappt tio år fyllda när filmen hade premiär i Sverige och minns väl den ”Batmania” som rådde i landet då.

Storyn innehåller delar av det som vi på senare år bekantat oss med i Christopher Nolans reboot av serien Batman Begins och The Dark Knight. 1989 års upplaga av Batman hanterar delvis de motiv som ligger bakom hans beslut att bli den mörke riddaren, men också hur han balanserar på den sköra moraliska linan mellan hjälte och skurk när han överväger att ta någons liv.

Batman-1989-0130

Filmens inledning är listig, då den börjar med en scen som får oss tittare att tro att det som visas är hur multimiljonären Bruce Wayne (Michael Keaton) blev Batman. Efter rånet dyker istället den än så länge okände Batman upp och ger bovarna en omgång. Precis som i Nolans Batman Begins ser polisen till en början inte Batman som den brottsbekämpare han är utan snarare som en fiende. Reportern Alexander Knox (Robert Wuhl) däremot är fascinerad och gör allt för att uppmärksamma att Batman varit i farten. Till sist får Knox sitt genombrott när fotografen Vicki Vale (Kim Basinger) läser hans reportage och föreslår att de blir partners. Samtidigt strular den kallsinnige gangstern Jack Napier (Jack Nicholson) med maffiabossen Carl Grissoms (Jack Palance) dam. Detta leder till att han blir angiven och hamnar efter en våldsam eldstrid i en behållare med giftigt avfall. Batman försöker rädda honom men förgäves. Jacks yttre deformeras av kemikalierna och han uppträder på ett mer psykotiskt vis än tidigare – han har förvandlats till sitt alter ego Jokern.

Batman-1989-0089

Tim Burton öser på med det som kom att bli hans signum – en rejäl dos med mörk och gotisk stämning. Batman blev hans första rejält stora genombrott, långt innan det mångåriga samarbetet – för att inte säga tvångsbegäret att kräma in Johnny Depp i varenda film – för att sedan köra på goth-autopiloten. Som kanske märks har i alla fall jag tröttnat på Burtons filmer för en sisådär tio år sedan – det känns så himla oinspirerande att se någon köra samma grej om och om igen, punkt och slut. För var år som går tycks det vara viktigare för Burton att visa hur maffiga hans hårddiskar blivit – då gott som alla kråkslott och fantasifigurer dessutom i stort sett trollats fram i datorn. Åtminstone jag ser det inte som det minsta modernt eller snyggt genomfört, enbart ett bevis på en filmskaparålderskris.

Nåja, långt innan CGI-filmens framfart gjordes alltså Batman och det gotiska greppet i något så simpelt som en serietidningsfigur visade sig vid den tiden vara en riktig fullträff. För första gången möttes vi av en seriefigur som ändå försågs med ett djup. Gotham City målades upp i en mörk industriell ton, men kändes ändå fantasifull. Scenbyggena är imponerande, svulstiga och lämnar sina avtryck. Glättigheten från 1960-talet var som bortblåst och här är det mörker, död och tragedi vi ser i ögonen på hjälten. Det är verkligen ingen överdrift att slå fast att den moderna serietidningsfilmen föddes i samband med Batman, och man försökte nå en vuxnare publik.

Batman-1989-0162

Det är främst två anledningar som gör att jag gärna återvänder till Tim Burtons upplaga av Batman. För det första skönjer man som filmfantast en närmast avgrundslös hyllning till filmer av den verkligt gamla skolan. Exempel nummer ett: När Jokerns hand reser sig ur vattenytan från kemikaliefabrikens avfall så är den påfallande lik postern till Fritz Langs mordfilmsklassiker M från 1931.

Exempel nummer två: När Jokern medverkar i en parad i en central scen i filmen sitter han på självaste drottning Kristinas tron från 1650,  och hur i hela friden detta kan komma sig beror helt enkelt på att rekvisitan som användes i scenen helt sonika är kärleksfullt nallad från en Hollywoodfilm om drottning Kristina på 1940-talet. Originalet av tronen står idag i Rikssalen på Kungliga slottet, och är unik i sitt slag. Den något enklare kopian av tronen som gjordes till 1940-talsfilmen hamnade antagligen senare i något magasin för Tim Burton att lägga vantarna på. Undrar om han visste om kopplingen till Sverige? Rolig trivia ändå för oss svenskar förstås.

Batman-1989-0202

Den andra anledningen till varför jag ser om Batman i dessa dagar kan sammanfattas i Jack Nicholsons Joker. Han kör ända in i kaklet vad gäller överdriven galenskap på film, levererar dråpliga one-liners som ”never rub another man’s rhubarb”, och det är våldsamt underhållande från början till slut. Visst kan man ana en och annan revidering i manus för att passa skådespelaren snarare än karaktären, men i mitt tycke vinner filmen på det – man valde att casta Nicholson av en anledning, liksom (han fick dessutom rekordhögt gage i form av procentintäkter på såväl sålda biljetter som merchandise för att ställa upp). Det är också i viss mån orättvist att kalla insatsen för överspel med tanke på karaktärens extrema natur, men vid vissa få tidpunkter är Nicholsons insats till och med nyanserad i sammanhanget.

Nicholson kändes länge som den definitiva Jokern men när Heath Ledger övertog showen i den hittills bästa Batmanfilmen, The Dark Knight från 2008, axlades titeln postumt över till honom. De två olika insatserna kan dock inte jämföras, enligt mig. Burtons vision skall på intet sätt ses som realistisk på samma sätt som Nolans, då det är två komplett olika tolkningar av en psykotisk karismatisk superskurk.

Batman-1989-0786

Det som däremot fungerar föga lyckosamt är att ha Michael Keaton i huvudrollen som Bruce Wayne/Batman. Det mest uppenbara är förstås att han inte alls har den fysiken som krävs och det märks verkligen i filmens actionsscener som är hopplöst daterade. Han är ungefär lika rörlig som ett kylskåp och ser andfådd ut i plastdräkten. Vad gäller skådespel så vet jag att Keatons tolkning av den djupt traumatiserade Bruce Wayne har sina fans världen över, men själv har jag oerhört svårt att se något av värde i någon som valsar runt mumlandes med mungiporna ned så långt det bara går. Hos mig går det i alla fall inte hem. Ge mig Christian Bale, alla gånger!

Sammantaget kan man klart konstatera att något uppenbarligen är snett när dramats skurk är mycket mer kraftfull än dess hjälte. Vidare är det problematiskt att actionsekvenserna rentav är kassa, för att tala klarspråk. Konceptet upprepas ett par gånger: en av Jokerns hejdukar gör en kampsportsuppvisning, och hoppar därefter på Batman som knockar dem efter ett slag. Inte ens ärkesunket Steven Seagal är så trött! Jo, kanske förresten… men det är fortfarande svårt att svälja arrangemanget med dessa hejdukar som egentligen bara fungerar som kanonmat för hjälten. De blir inget annat än ett misslyckat arv från en långt svunnen tid. Det enda av värde de tillför filmen är en i sammanhanget rätt skojfrisk scen där de gör en slags ”street art”-kupp mot ett museum. I dagens värld hade detta möjligtvis mottagits på ett positivt sätt – ha i åtanke hur populär gerillaartisten Banksy blivit världen över.

Batman-1989-0539

Kim Basingers Vicki Vale är också en hopplöst tröttsam karaktär. Hennes jobb som fotograf i krigsdrabbade områden rimmar rejält illa med att hon tillbringar halva filmen skrikandes efter Batman till sin undsättning. Nu när man ser om filmen efter 20 år så reagerar man – inte positivt – på antalet skrik (IMDb har kartlagt det till hela 23 stycken). Det blir rent utsagt pinsamt till slut.

Att manuset dessutom tar sig en del friheter mot originalserien ger också en dålig eftersmak. I serien – samt i Nolans film – är och förblir Jokern en karaktär med en oklar identitet och bakgrund, men här har man ändrat det till att det är han som mejar ner Bruce Waynes föräldrar på öppen gata, vilket går helt emot den vedertagna tidslinjen i Batman-serien. Man binder förvisso ihop karaktärerna på ett manusmässigt sätt, men att totalt stuva om 40 års serietidningshistoria i sammanhanget har man alltså inte tagit vidare hänsyn till. Det har också anmärkts på valet att låta Bruce Waynes trofaste betjänt Alfred på eget bevåg avslöja Batmans identitet för Vicki Vale. Ett märkligt förfarande från den karaktären som kanske borde lett till omedelbar uppsägning av åldringen på fläcken, vem vet? Man kan ju lattja med tanken.

Batman-1989-0937

Sammantaget kan det konstateras att Batman i 1989 års stöpning med sin ambitiösa scenografi och sina pre-CGI-grepp ändå har sin charm men slutresultatet är väldigt ojämnt. Underhållningsvärdet på filmer om hjältar i trikåer och superpsykotiska skurkar i clownsmink ligger fortfarande relativt högt, men Nolans filmer är betydligt bättre än Burtons, på de allra flesta punkter. Slutbetyget får bli en vaniljdoftande trea.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (4 votes cast)
Batman, reviewed by Claes Lindman on 2013-11-25T12:00:45+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 25 november, 2013