Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Beyond the Hills

Beyond-the-HillsBland nunnor i ett kloster i de rumänska bergen händer fruktansvärda saker i en otroligt vacker och gripande film.

Två unga kvinnor återses efter att ha varit ifrån varandra under några år. De växte upp tillsammans på ett barnhem där de var bästa vänner, men sedan gick deras vägar åt skilda håll. Voichita flyttade till ett ortodoxt kloster och lever enligt deras asketiska tro, medan Alina hamnade i Tyskland där hon försörjt sig som servitris. Nu har Alina återvänt till Rumänien, har ingenstans att ta vägen och har huvudet fullt av funderingar. Voichita tar sin vän under sina vingar och låter henne flytta in hos henne i klostret, vilket snabbt leder till motsättningar. De andra nunnorna och deras manlige ledare känner allt starkare att något inte står rätt till med deras nya gäst, vilket leder till att de vidtar åtgärder.

Trailer_oficial_După_dealuri_Beyond_the_Hills_de_Cristian_Mungiu.mp4_snapshot_01.10_[2012.10.30_19.09.49]Jag hörde talas om Beyond the Hills i en podcast där de var väldigt imponerade, vilket väckte mitt intresse. Rumänske Regissören Cristian Mungiu har sedan tidigare fått mycket positiva rubriker för 4 månader, 3 veckor & 2 dagar (som Emil och Gustav pratar om här), en film som jag inte sett, men som tydligen handlar om illegala aborter och de konsekvenser det kunde leda till under 80-talets kommunistregim i Rumänien. I Beyond the Hills riktas perspektivet bland annat mot religiös dogmatism, vidskepelse och resultatet av detta. Tydligen ska händelseförloppet till viss del vara baserat på verkliga händelser.

tumblr_mcd7tkfYDN1r7vifso1_1280En rumänsk film som till stor del utspelar sig ett kloster låter lite som en beskrivning man fördomsfullt skulle kunna använda sig av för att göra narr av sådant som hyllas av kulturetablissemanget. Dessutom är den lågmäld, dyster och har en speltid på ungefär två och en halv timma. På papperet låter det säkert som definitionen på en tung film och Beyond the Hills är inte heller någon dans på rosor, men den är aldrig tråkig. Långa tagningar i ett vackert fotat blekgrått landskap, där man ofta glömmer bort att den faktiskt utspelas i nutid, är rakt igenom fängslande. Lugnet och stillsamheten vaggar in en i ett behagligt lunk där man får gott om tid att tänka eller känna efter. Det blir så småningom till känslomässigt sprängmedel som jag har svårt att tro kan lämna någon oberörd, även om den minst lika mycket resonerar fram och tillbaka. I viss mån kan man även se den som en skräckfilm, men varför ska jag inte gå närmare in på. Jag förstår inte riktigt hur Mungiu gör för att få vardagliga saker att bli så intressant att titta på, istället för sövande.

dup-dealuri-646565lFör mig är den bland annat ett ifrågasättande av att följa religiösa dogmer och en titt på hur det blir när olika världar tvingas möta varandra. Samtidigt skildrar den huvudkaraktärerna ömsint och väldigt rakt på sak. Jag tycker om sättet den lyckas vara skarp utan att bli predikande. Den tillåter det fromma livet i klostret att framstå som tilltalande, speciellt för någon med den bakgrund som Voichita har, där gudstron, reglerna och sysslorna skapar en mening i tillvaron. Samtidigt visar den skoningslöst på myntets baksida, där samma förhållningssätt leder till att saker går väldigt fel. Att vara kritisk mot sättet som en religion utövas blir mycket intressantare att titta på om man även tillåts köpa vad som är positivt med det, åtminstone för karaktärerna i filmen. Om jag var mer påläst om den ortodoxa läran inom kristendomen kanske jag skulle hitta fler nyanser. Nu sitter jag ändå och tittar på det långsamma livet i klostret och tycker det är lika fängslande som vilken nagelbitande thriller som helst. Svarta kläder har nog heller aldrig sett så tilltalande ut på film.

BeyondHillsGroot2Mungiu verkar även vara något form av geni vad gäller personregi eller så hade han bara turen att hitta två oerhört begåvade debutanter i den båda huvudrollerna. På mig är det Cosmina Stratan i rollen som Voichita som imponerar mest och borde kunna hämta ut en biljett direkt till större filmer världen över om hon så önskar. Hon har en lågmäld och lugn framtoning filmen genom, nästan oavsett vad som händer, medan hennes ögon glöder av olika känslor. Sättet hon pratar och sättet hon tar upp plats i ett rum känns bara så fruktansvärt genuint i en roll som handlar om extremt små gester. Cristina Flutur får brisera desto mer som Alina och gör det bra även hon, även om jag inte blir lika hänförd där. Nu vet jag inte om det är vanligt att juryn i Cannes låter två skådespelare dela på ett pris som bästa huvudrollsinnehavare, vilket de gjort med Stratan och Flutur, men annars känns det ganska typiskt att man valt att göra det då det är två unga kvinnor som ska belönas. Lite som när Alexandra Dahlström och Rebecka Liljenberg fick dela på en Guldbagge för sina insatser i Fucking Åmål.

Trailer_oficial_După_dealuri_Beyond_the_Hills_de_Cristian_Mungiu.mp4_snapshot_00.04_[2012.10.30_19.07.08]Den lågmälda och allt annat än positiva känslan som Beyond the Hills förmedlar hänger kvar långt efter den underbara slutscenen. Förhoppningsvis hittar den sin publik även i Sverige, men för närvarande saknar den distribution inom våra gränser, så jag köpte min Blu-ray från England. Förutom att den är tekniskt klanderfri är den både rätt fult förpackad och saknar intressant extramaterial.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Beyond the Hills, reviewed by Erik Nyström on 2014-02-16T07:00:12+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 16 februari, 2014