Filmfenix | Bo Widerberg - En filmografi - Recension - Filmfenix.se
Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Bo Widerberg – En filmografi

Bo Widerberg var en egensinnig och strulig regissör som gjorde sig ovän med många i den svenska filmbranschen. Hans filmer är inte alls speciellt struliga utan väldigt raka. Men de kräver uppmärksamhet och är inte anpassade för en publik som tittar ner på sin mobiltelefon under filmens gång. Vi är nog några stycken som längtat efter att Bo Widerbergs filmer skulle släppas på DVD. SF fyller med den här boxen några av luckorna som finns i samlingen. Äntligen har man möjligheten att omedelbart visa en besökare som aldrig sett Kvarteret Korpen filmen utan att koppla in en videobandspelare eller hänvisa till när SVT visar den som matiné någon vardag.

18-åriga Britt (Inger Taube) arbetar på fabrik och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar och lillebror. Männen hon träffar vill inte gå stadigt (som de tydligen uttryckte det 1963) utan nöjer sig med den fysiska tillfredsställelsen. Efter ett kort möte med den drömmande rocksångaren Robban (Lars Passgård) som resulterar i en graviditet börjar Britt med små steg röra sig mot ett självständigt liv.

Jag var nog drygt 20 år när jag hyrde Barnvagnen på VHS. Ljudet var hemskt och jag uppfattade inte mycket av dialogen. Jag tyckte inte alls om den. Kanske är det lite mer livserfarenhet och den med svenska mått mätt fina DVD-överföringen som gör att jag tyckte riktigt mycket om den i dag. Visst är det lite överspel emellanåt, till exempel från Thommy Berggren när han ska vara berusad, men kemin mellan Berggren och Taube är väldigt fin i många scener.

Thommy Berggren spelar Björn som också uppvaktar Britt men till skillnad från henne kommer han inte från något arbetarhem utan är uppfostrad av numera skilda föräldrar som är intresserade av konst. Detta har givetvis resulterat i att Björn har god smak men han ifrågasätter vad man ska med den till om man bara ska sitta och prata fint på middagar. Han menar att det är denna kulturelit som har förmågan att förändra saker som verkligen betyder någonting men att deras engagemag stannar vid det estetiska. Jag förmodar att Björn är en sammanfattning av Widerbergs egna åsikter som han hade uttryckt i sin debattbok Visionen i svensk film ett år tidigare. Där hade han gått till attack mot svenska filmskapare (inte minst Ingmar Bergman) som inte hade någon förankring i verkligheten och inte berättade om karaktärer som vanligt folk kunde relatera till eftersom de endast existerade i filmkulisser och talade sina ytterst skrivna repliker.

Inspirerad av den franska nya vågen filmade Widerberg, med Jan Troell bakom kameran, Barnvagnen i riktiga miljöer i Malmö. I scenen som är mest känd från Barnvagnen sitter Britt och Björn på Malmö stadsbibliotek och lyssnar på Vivaldi. Utöver den gången jag såg filmen för ungefär 15 år sedan har jag inte sett scenen i sitt sammanhang (men otaliga gången i olika dokumentärer) förrän i dag och det var först nu som den verkligen grep tag i mig. Britts tuffhet bryts äntligen ned och ersätts av den nyfikenhet som Björn menar är mycket viktigare och det är så vackert när detta kombineras med nyförälskelse.

Varken Björn eller Britt vill leva som sina föräldrar. Britts mamma menar att äktenskap är värst i början och någonting man vänjer sig vid. Detta kan inte den romantiska Britt se tjusningen i. Hon vill njuta av livet. När jag läste Visionen i svensk film för en herrans massa år sedan minns jag att Widerberg hade listat vilken typ av karaktärer som fanns representerade i svenska filmer och påpekade bland annat bristen på homosexuella karaktärer. Och när man ser hans filmer med sådant i åtanke känns det självklart att försöka tänka sig hur det var att se Barnvagnen för 50 år sedan. Utan att på något sätt vara speciellt insatt i svensk film från 50- och 60-talen vågar jag nog ändå påstå att han måste ha kommit med ett ganska radikalt budskap till unga kvinnor 1963. (Som inte alls har med homosexualitet att göra. Jag tyckte bara det var ett tydligt exempel på hur progressiv Widerberg kunde vara.) Även om Barnvagnen kanske inte håller lika bra 2013 som många av Widerbergs övriga filmer blev jag överraskad över hur bra jag faktiskt tyckte den var.

Bara nio månader efter premiären av Barnvagnen hade Bo Widerbergs andra film premiär. Kvarteret Korpen spelades även den in i Malmö. Den utspelar sig 1936 och omgivningen är sådan att tanterna oroar sig mer över om de ska få apelsiner till jul än att inbördeskrig är på väg att bryta ut i apelsinernas hemland. Anders (Thommy Berggren) är 18 år och drömmer om att bli författare. Han hatar livet som han och hans föräldrar tvingas leva. Hans mamma (Emy Storm) sliter där hemma och tar de jobb hon kan få. Ibland får hon jobba dubbelt eftersom Anders pappas intresse för spriten kommer iväg för jobben som han åtar sig att genomföra. Pappan (Keve Hjelm) har inte gett upp hoppet om att kunna genomföra den stora affären som ska ta familjen ifrån fattigkvarteret men för att stå ut medan han väntar sjunker han längre och längre ner i fyllan. Mamman har inte längre några ambitioner att deras liv ska förändras och ser varje försök till handling som meningslös.

Ungefär på samma sätt som jag beskrev Vivaldi-scenen i Barnvagnen finns det några scener i Kvarteret Korpen som gör att mitt minne av filmen ibland gör den sämre än vad den är. Men varje gång jag drar igång den är jag fast. Blotta tanken på exempelvis gungstolsscenen får mig att rysa men i filmens kontext är min enda invändning att den lider av överspel. Glädjen i scenen är så välbehövd i just detta skede i filmen att det får bli för mycket. Jag har nog sett Kvarteret Korpen runt tio gånger nu och längtat efter en DVD-utgåva av den sedan jag köpte DVD-spelare. Det tog 13 år innan jag fick den i min hand. Men det var värt väntan. Visst hade det varit trevligare om den även släpptes på Blu-ray men jag känner mig ändå nöjd.

Ofta vet jag precis varför jag berörs av en film. Det är någonting som väcks till liv under filmens gång: ett minne, en längtan eller ett gammalt sår. Men sedan finns det även filmer som Kvarteret Korpen som lyckas aktivera tårkanalerna på mig utan att det egentligen finns någonting jag känner att jag kan relatera till i filmen. Jag har aldrig hört talas om någon som blir speciellt berörd av den men när jag ser den går det åt fler näsdukar än när jag tittar på E.T. Det måste vara en välgömd empatisk sida hos mig som vaknar tack vare Widerbergs starka berättelse. Hopplösheten är markant hela filmen igenom och det är lika svårt för publiken att hitta en väg bort från Korpen som det är för Anders.

Anders författande tar honom till Stockholm för en träff på Bonnier. Men när han stiger av tåget i Malmö igen gör han det utan ett kontrakt i händerna. Från att ha delat sin fars drömmar om den stora framgången går han över till moderns uppgivenhet. Boken han skrivit var ett rop på hjälp och skulle fungera som en väckarklocka för alla som blundar för hur arbetarklassen har det. Men vem ska han vända sig till när inte ens hans omgivning orkar lyssna på honom utan pratar om lokala angelägenheter eller erbjuder sex som tröst när han ”skriker så högt att ingen hör vad man säger”?

Keve Hjelms rollprestation som pappan måste lyftas fram. I sökandet efter autencitet insisterade Hjelm på att vara berusad på riktigt under inspelningen. Det är väl ingenting som ska uppmuntras men det är makalöst bra. Man har inte sett svensk films bästa sida om man inte sett Hjelm drömma sig bort till fina restauranger ”när lunchtimmen glider över i à la carte” eller när han redlöst glider ner på golvet medan han mumlar fram att fyllan hjälper honom att fullständigt skita i sin fru och son. I scenerna som han delar med Thommy Berggren finns några av de starkaste stunderna i filmhistorien.

Det är ingen myt att Kvarteret Korpen är en av de bästa svenska filmerna någonsin. Det finns en anledning till att den den blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. Widerberg själv fick genom hela karriären leva med att hans filmer blev jämförda med hans andra långfilm. Han önskade att den gjorts i ett senare skede. Innan han gjorde storstilad comeback 1967 gjorde han de kanske misslyckade Kärlek 65 och Heja Roland! som SF valt att inte ta med i denna box trots att den påstås vara ”en filmografi”.

Egentligen är det märkligt att Widerberg efter ett gäng filmer där realismen var så otroligt viktig att det tekniska ibland blev lidande, inte minst ljudupptagningen, gjorde en film där all dialog var eftersynkad. Dialogen känns skev och falsk genom hela filmen, inte minst från Elvira/Hedvig. Kvinnan som gör Pia Degermarks röst låter som en minst tio år äldre kvinna (vilket hon även visar sig vara när jag gör lite efterforskning). Men visst, dialogen är tydlig till skillnad från hans tidigare filmer. Egentligen var det inte ett medvetet val utan ett resultat av en inspelning med ett litet team som begav sig till Danmark (och Skåne) sommaren 1966. Elvira Madigan blev Bo Widerbergs första färgfilm.

Löjtnant Sixten Sparre (Thommy Berggren) deserterar från den svenska armén och flyr tillsammans med lindanserskan Elvira Madigan (Pia Degermark) till Danmark. Han överger regemente och sin familj och hon överger sin cirkus. Som flyktingar har de ingen möjlighet att skaffa jobb och till slut är döden deras enda utväg.

Det är en riktig idyll som Widerberg ville presentera. Det är tjoande på ängar, det fångas fjärilar, det hånglas och det skrattas. Måhända var Jörgen Perssons färgfoto revolutionerande 1967 men för mig blir det mest en väldigt vacker film som under vissa delar blir något utdragen. Jag är ledsen, men jag kan inte ge mig hän när det grisas med hallon och grädde. Så fort det dyker upp mörker är jag med igen. Scenerna när de lyckliga tu undviker att prata om döden och Berggrens frustration när han står i regnet och lyssnar på hur män jublar då Elvira hetsar upp dem ligger närmare sådant jag tycker om i filmer. Det är en film man absolut borde se någon gång men om man, som jag gjorde nu, ser om den bara ett drygt år efter senaste titten kan man nog fyllas med en viss mättnad.

Utgåvan av Elvira Madigan i boxen är densamma som SF haft ute på marknaden de senaste åren. Detta är givetvis helt i sin ordning. Varför fixa någonting som redan är bra?

Kors i taket! SF ger oss Ådalen 31 i rätt format. Och det är en ganska fin överföring också. I och med det här släppet kommer filmen inte att vara en irritation i hyllan utan jag kan acceptera om detta är den bästa presentationen vi kommer att få av filmen. Men jag kommer givetvis att uppgradera om den släpps på Blu-ray. Jag tycker om Ådalen 31. Liksom Kvarteret Korpen nominerades den till en Oscar för bästa utländska film och innan dess hade den vunnit juryns stora pris på filmfestivalen i Cannes.

Det låg givetvis rätt i tiden att 1969 släppa en film om strejken i Ådalen 1931 då fem personer blev ihjälskjutna under en demonstration. Men Bo Widerberg var inte den som bara strök dåtidens vänster medhårs. Tvärtom blev han ifrågasatt och kritiserad. Ådalen 31 var ju ingen agiterande film utan ett drama. Familjen som står i centrum för filmens händelser lever att ganska fridfullt liv trots de knapra strejkförhållandena på samma sätt som Sixten och Hedvig i Elvira Madigan tillåter sig att njuta av livet trots att de är på flykt. Kultur och mat är en lika stor räddare som ideologi i Widerbergs filmer. Ingenstans fångade han väl den glädje och styrka som musik kan ge människor lika bra som i scenen där Kjell (Peter Schildt) och Nisse (Jonas Bergström) sitter och sjunger musiken de lyssnar på genom hörlurar medan resten av sällskapet dansar. Denna romantiserade bild av de strejkande väckte ont blod hos vänsterdebattörerna. Dessutom är både arbetsgivarna och militären i filmen skildrade på ett sådant sätt att de inte framstår som ondsinta utan bara oförstående.

Konflikten mellan de socialdemokratiska och kommunistiska strejkarna är markant i filmen. Vad är det Lovis säger i Ronja Rövardotter? ”Fähund eller ej, det här såret ska tvättas”, eller någonting i den stilen. Samma scen fanns i Widerbergs film 15 år tidigare när Harald tar hand om en misshandlad strejkbrytare trots att han får alla sina kamrater mot sig. Det jag inte tänkt på tidigare är hur de mer radikala strejkarna faktiskt piskar upp stämningen och nästan ges ett medansvar för att det gick som det gick under demonstrationen. Det är främst scenen då de strejkande som sårats under en sammandrabbning visas upp som jag tänker på.

Ingen vinner i Ådalen 31. Men Widerberg visar att det är lättare att sluta sörja och gå vidare om man lever ett harmoniskt liv. De som väljer att se Ådalen 31 är vinnare. Man måste vara en bra tråkig och ouppmärksam människa om man inte finner någonting att gilla i den. Den har sina brister som en gubbsjuk scen som bara blir obehagligare varje gång jag ser den och en ytterst märklig graviditet som upptäcks i princip direkt efter samlaget och sedan ska avbrytas nästa dag. Men för dessa små skavanker har vi Nisse som försöker hitta sin tjejs erogena zoner och desperat klappar (jag drar mig för att använda ordet smeker) hennes armbågar, Widerbergs son Martin som går och fiskar med sin filmpappa och arbetsgivaren som plåstrar om Kjell trots allting som hänt. Måhända är det romantiserande, men det är jävligt vackert.

Bo Widerberg hade övat på att filma masscener några månader innan inspelningen av Ådalen 31 när han tillsammans med bland annat Roy Andersson filmade demonstrationer i Båstad till dokumentärfilmen Den vita sporten. Även denna film hoppas över i SF:s ”filmografi”. Men det kanske är lite småsint att påpeka en sådan sak. Då är det kanske värre att varken Hollywood-utflykten Joe Hill (1971) eller barnfilmen Fimpen (1974) har fått komma med i boxen. Fimpen kan jag vara utan men Joe Hill skulle jag gärna vilja se igen utan att behöva invänta nästa visning på Cinemateket.

I Ådalen 31 skildrade Widerberg hur strejkande Harald gick emot den egna gruppen när han plåstrade om en strejkbrytare. Några år senare visade han vad som händer när människor inte längre står på den humanistiska sidan utan låter människor förblöda i stället för att sätta stopp för den egna gruppens omoral. I Mannen på taket (1976) är det poliskåren som är gruppen och kårens omoral har skapat ett missförtroende från allmänheten.

En pensionerad poliskommissarie blir mördad och Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt), Gunvald Larsson (Thomas Hellberg), Lennart Kollberg (Sven Wollter) och Einar Rönn (Håkan Serner) ska försöka lösa fallet. Samtidigt som de hittat en misstänkt börjar en man skjuta poliser ifrån ett hustak som han tagit i besittning. Mannen på taket var det tredje försöket att filmatisera böckerna om kommissarie Beck. 1967 hade Keve Hjelm spelat Beck i Roseanna och Stuart Rosenberg hade gjort en amerikansk version av Den skrattande polisen.

Det är en betydligt allvarligare Widerberg som gör Mannen på taket. När jag nu sett hans filmer så nära inpå varandra är det slående hur mycket mörkare polisfilmen faktiskt är jämfört med hans tidigare filmer. De där livsbejakande inslagen i filmerna från 60-talet är som bortblåsta med ett möjligt undantag för när Beck får massage. Det ligger givetvis i sakens natur att poliser och mord är någonting man ska ta på allvar (även om det finns tusentals filmer som vill bevisa motsatsen) men Mannen på taket genomsyras av en riktigt dyster stämning. Här är det inga poliser som sitter med fötterna på något skrivbord och kastar med bollar medan de grubblar, utan en Einar Rönn som jobbat alldeles för många timmar och slumrar till emellanåt. Det är en film som tar sig själv på allvar och inte ber om ursäkt för det. Widerberg ville göra en svensk French Connection – Lagens våldsamma män och i mitt tycke överträffade han sina ambitioner. Om jag anstränger mig kan jag minnas en jaktscen i Friedkins film medan jag kan rabbla upp hur många minnesvärda ögonblick som helst från Mannen på taket. Jag ser hellre en tjock Carl-Gustaf Lindstedt montera och klättra på en stege än tittar på Gene Hackman när han springer runt (eller körde han bil?). Sådan är jag.

Mannen på taket har funnits tillgänglig på DVD tidigare. SF har släppt en hel del riktigt fina utgåvor av svenska klassiker. Av de jag har sett är det värt att nämna Jan Troells Utvandrarna och Nybyggarna, Hasse och Tages filmer och den finfina dubbeldiskutgåvan av Mannen på taket. Den sistnämnda innehöll kommentarspår, en nyproducerad dokumentär samt material från arkiven och bildkvaliteten på filmen var fantastisk. Det var därför förvånande att se hur en ny meny dök upp på min TV när jag laddade spelaren med boxens utgåva. Hade de lyckats göra någonting ännu bättre av Mannen på taket? Var fanns kommentarspåret? Jag började titta på filmen och undrade om jag blivit så kräsen att en bild som jag uppfattade som i det närmaste perfekt för drygt ett år sedan plötsligt störde mig. Bilden var orolig och mönstrade kläder flimrade genom hela filmen. Jag stoppade i utgåvan från 2004 och kunde konstatera att någonting har ändrats. På den gamla DVD:n ser det fortfarande fantastiskt ut.

Jag såg Mannen på taket förra hösten, tillsammans med en kompis som är väldigt svår att tillfredsställa när det kommer till film. Han var givetvis skeptisk när jag föreslog att vi skulle se en svensk polisfilm men även han älskade den. Mannen på taket är polisfilmen för oss som inte tycker om polisfilmer och filmen som folk som gillar den moderna Beck borde se för att inse att de borde ställa lite högre krav på det som de kallar för underhållning. Jag kan ju fresta med att Ingvar Hirdwall som spelar er älskade granne i de nya skitfilmerna faktiskt spelar mannen på taket i Mannen på taket.

Trots att Bo Widerberg verkar ha varit otroligt rastlös och alltid ville gå vidare och ändra saker för att han inte skulle bli uttråkad ville han upprepa sig själv i ett avseende. När han skulle filmatisera Hamsuns bok Victoria (ingår inte heller i SF:s box) var tanken från början att Thommy Berggen och Pia Degermark skulle göra de förälskade huvudrollerna och därmed spela på publikens längtan efter att se samma film (Elvira Madigan) en gång till. När det blev tid att göra ännu en polisfilm försökte han värva så många skådespelare som möjligt från Mannen på taket. I början av inspelningen medverkade även Carl-Gustaf Lindstedt men hans hälsa klarade inte av både teater- och filmarbete samtidigt och Ernst Günter tog över rollen som Dahlgren. Tomas von Brömssen var nytillskottet i ensemblen men annars är de här allihop: Sven Wollter, Thomas Hellberg, Ingvar Hirdwall och Håkan Serner.

De båda polisspanarna Jarnebring (Wollter) och Johansson (von Brömssen) börjar på egen hand undersöka ett postrån. Det som börjar som en enkel actiondeckare utvecklas till en politisk thriller. Liksom den aktuella Call Girl är Mannen från Mallorca (1984) inspirerad av Geijeraffären.

Det dystra från Mannen på taket har blivit ersatt av två hurtiga göteborgare som pratar hela tiden. Resultatet är en mer klassisk snutfilm som vill vara väldigt amerikansk. Jag är inte alls förtjust i den skrivna humorn och de interna stridigheterna inom polisväsendet. Däremot dyker det upp Widerbergska typer i en del småroller som roar en hel del. Likaså finns det en ganska tragisk sidohandling om Jarnebrings förälskelse i en tjej han brukar se på tunnelbanan. Upptakten i Mannen från Mallorca blir faktiskt sämre varje gång jag ser den. Det pladdras alldeles för mycket och är för gapigt i stället för att som i Mannen på taket vara lågmält. Den konstlade dialogen där poliserna diskuterar fallet i syfte att hålla oss tittare på banan ersätter sånt som troligen hade fungerat bättre i bilder.

Även Mannen från Mallorca har fått ett efterlängtat ansiktslyft. SF:s förra utgåva var icke-anamorfisk och såg allmänt risig ut. Den här gången är filmen anamorfisk men jag tycker att de borde kunna få fram lite bättre bild.

Bättre bild har de fått fram på Ormens väg på hälleberget (1986) som för första gången släpps på DVD. Man kan ju tro att det är en storfilm som behandlats. En mycket glädjande överraskning. Det är trots allt inte en av Widerbergs mer erkända filmer.

Det hela utspelar sig i Västerbotten mellan 1851 och 1882. Änkan Teas far har tagit livet av sig och tillsammans med sin son är hon lämnad i en liten stuga som den lokala handlaren fått i pant när hennes far behövt handla på kredit. Eftersom stugan nu ägs av handlaren, först av fadern gestaltad av Ernst Günter och sedan av sonen Karl Orsa (Stellan Skarsgård), måste Tea varje år betala ett arrende som hon inte har råd med. Men handlaren är snäll och kan tänka sig att Tea betalar med sin kropp i stället.

Mycket i filmen kretsar kring de årliga besöken från handlaren och till största delen utspelar den sig inne i den lilla stugan. Det blir nästan TV-teater av det. Samma scenario upprepas gång på gång och som historia kan den nog uppfattas som tjatig mitt i all tragiken. Stina Ekblad (som fick en guldbagge för rollen) och Stellan Skarsgård lyckas höja filmen väldigt mycket genom sitt skådespel. Trots att Karl Orsa inte bara beter sig genomvidrigt utan dessutom ser vansinnigt sliskig ut med sin överkammade flint och vårta (”precis som Ingvar”, menade Widerberg som brukade kalla Ingmar Bergman för Ingvar) manipulerar Skarsgård ändå fram empati hos åskådaren eftersom han verkar så olycklig. Å ena sidan jublar man när familjen lyckas betala årets arrende och firar med att sjunga tillsammans men när man ser hur Karl Orsa blivit berövad kanske det enda nöjet han har under ett år och avundsjukan han känner över familjens lycka blir jag ändå lite ledsen för hans skull.

Karl Orsa är givetvis inte alls intresserad av att få sina pengar tillbaka. Pengar har han redan. Tea själv har inget direkt behov av varorna han säljer utan hade klarat sig tillfredsställande med de pengarna hon får in genom att spela orgel på danser. Det är för skulden hennes far drog på sig som hon måste sära på benen varje år. Som den kapitalist Karl Orsa är vill han skapa ett behov genom att ge meningslösa gåvor till Teas familj. När han inte får sin vilja igenom är det fiolen som dottern Eva (Pernilla August, här Östergren) lärt sig spela på han tar tillbaka eftersom det aldrig handlat om pengarna utan hans eget behov av att vara behövd och kunna kontrollera andras lycka. Lycka, njutning och livskvalitet kommer även i Ormens väg på hälleberget genom kulturen. Det är musik, dans och byggande av snöhus som berikar de fattigas liv.

Vid den här tidpunkten i sin karriär hade Widerberg börjat göra en hel del TV-teater och arbetet med skådespelarna hade blivit viktigare. Alla som jobbade med det tekniska i produktionen fick snällt stå och vänta medan han låste in sig tillsammans med skådespelarna i flera timmar. Med undantag för Tomas von Brömssen, som jag tycker kom till sin fulla rätt först i Widerbergs nästa och sista film Lust och fägring stor, och kanske Pernilla Wahlgren, gav det bra utdelning. Från filmens första scener med Ernst Günter till de sista med Reine Brynolfsson spinner det på och trots att filmen utspelar sig under så många år och skådespelare ibland byts ut eller helt enkelt försvinner eftersom deras karaktärer dör känns det aldrig hoppigt. Varje år får den speltid som fordras och övergångarna ger Ormens väg på hälleberget en sagokänsla.

Slutet är kanske ett av de märkligaste någonsin i en svensk film. Det ska komma från Torgny Lindgrens förlaga (som jag har blivit väldigt sugen på att läsa) och utan att förstöra någonting kan jag säga att det har med naturens krafter att göra. Jag uppfattade det tidigare som en feg nödlösning för att historien skulle ta slut. Men det måste givetvis handla om hur vi människor inte kan stoppa ondskan ens när vi stympar den och eftersom ondskan finns i oss alla kanske det är lika bra om naturen genomför sitt urval och sorterar bort oss.

Ormens väg på hälleberget hade premiär juldagen 1986. Lust och fägring stor (utgiven på DVD men ej inkluderad i denna box) skulle få premiär först i november 1995. Varför nästa film dröjde berättar Widerberg själv i en intervju med Göran Skytte som man kan se på SVT Play. I maj 1997 avled han. Jag blev intresserad av Widerberg och hans filmer efter att ha sett Stefan Jarls dokumentär Liv till varje pris (1998) där Thommy Berggren med flera berättar om deras arbete med honom. Denna borde alla filmintresserade se. Hur kan man inte bli nyfiken på Widerberg när man hör hans tankar bakom den oavslutade filmen Rött och svart? Går det att värja sig mot Berggrens historier om mötet med Ingmar Bergman och första mötet med Widerberg? Det är mer underhållande än någonting som valfri svensk komiker lyckas få ur sig.

Under en period lånade jag allting jag kunde komma över som hade med Bo Widerberg att göra på biblioteket, både filmer och böcker. 2011 släpptes biografin Höggradigt jävla excentrisk av Mårten Blomkvist som jag slukade under en helg. Med ett så stort intresse är det svårt att göra en rättvis bedömning av den här boxen. Å ena sidan är jag så lycklig över att få tre nya filmer på DVD att jag per automatik vill ge den högsta betyg, men jag kan inte komma ifrån att jag inte tycker att alla sju filmerna är femstjärniga och om mina ytterst provisoriska mätningar är korrekta har Barnvagnen och Kvarteret Korpen bildproportionerna 1,33:1 i stället för 1,37:1 som de ska ha enligt Svensk Filmdatabas. Frågan är om jag ens hade märkt någon skillnad. Jag tycker även det är tråkigt att de inte satt exempelvis Thommy Berggren i en studio för att spela in ett kommentarspår till Kvarteret Korpen.

Man verkar aldrig ha haft tråkigt i Widerbergs sällskap. Anekdoterna om honom är många och roliga. När man ser de här sju filmerna har man inte heller tråkigt. Det är hela tiden genomarbetat och lustfyllt även om man kanske inte fastnar för filmen just den dagen. Om Bo Widerberg som regissör säger Thommy Berggren bland annat så här i Liv till varje pris: ”Han hade en ambition och en vilja att varje gång formulera sig på ett nytt sätt, så att man blev ju aldrig uttråkad av hans regi. […] Om man inte tog till sig själva regianvisningen så tyckte man att den på det sättet den sades var så jävla underhållande. Man tyckte det var kul att få regi för att höra fanskapet tala liksom.”

Köp!

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (2 votes cast)
Bo Widerberg - En filmografi, reviewed by Mattias Berg on 2013-02-03T12:00:49+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 3 februari, 2013

2 kommentarer

Kommentera
  • Joel Burman säger...
    26 april, 2013 - 15:06

    Tack för varningen om Mannen på Taket då ser jag till att behålla min ursprungs dubbel DVD när jag skaffar den här. Jag hoppas verkligen att de ger ut en blu-ray version av boxen också. När man digital restaurerar gör man ju det med HD master så det borde ju inte vara några större problem.

    • Mattias Berg
      Mattias Berg säger...
      27 april, 2013 - 08:05

      Jag tror chansen för Widerberg på Blu-ray är liten. Men om den någonsin kommer hoppas jag det blir en filmografi som är värd namnet och innehåller filmerna som utelämnades på DVD.