Bon Appétit
Jag var nästan övertygad om att den verklighetsbaserade Bon Appétit skulle kunna värma ett lite fruset hösthjärta, precis som en vällagad fransk löksoppa kan göra med en tom mage, men den är alldeles för ofokuserad för att göra avtryck och lyckas därför inte hamna bland gräddan av matfilmer. Som aptitretare för matintresserade fungerar den dock rätt så bra.
El Bulli, Ratatouille, Our Daily Bread, Jiro Dreams of Sushi, The Trip eller Anthony Bourdain: No Reservations. Det finns hur många favoriter som helst att välja bland och jag kastar mig gärna över såväl dokumentärer som filmer om mat och dryck i alla former. Det svenska utbudet av mat-TV är ganska digert, men tyvärr sällan någonting som faller mig på läppen. Dock har några höjdpunkter visats i form av till exempel senaste säsongen av Niklas Mat, där Niklas Ekstedt reste runt i världen och praktiserade på spännande restauranger. Landet Brunsås och Historieätarna har också haft sina stunder, men programledarna fastnar alldeles för ofta i sina egna personer via lustiga utstyrslar ur SVT:s garderob.
Den hittills absolut bästa inhemska programserien är ändå Edward Bloms Gästabud som 2009 gick på TV8, där den oefterhärmlige Edward fann sin like i den lärde gastronomen Jan-Öjvind Swahn. Fantastiskt underhållande som historielektion och väldigt intressant mat-TV, även för oss som inte mumsar på grisfötter eller sörplar i oss svartsoppa till vardags. Jag har ganska höga krav utan att vara superkräsen och därför blir jag besviken på en film som Bon Appétit, där man inte vältrar sig tillräckligt mycket i varken maten eller huvudpersonen, åtminstone inte tillräckligt för mina smaklökar.
Huvudkaraktären Hortense Laborie (Catherine Frot, En studie i hämnd) är baserad på Danièle Mazet-Delpeuch och hennes arbete som personlig kock hos tryffelälskaren och tillika Frankrikes president – Francois Mitterand, under slutet av 1980-talet. Den stora grejen med henne är naturligtvis att hon var den första kvinnliga kocken som fick ett sådant prestigeuppdrag, dessutom på en extremt manlig och hierarkiskt präglad arbetsplats som ett franskt kök kan vara. Hon blev helt enkelt handplockad från sitt värdshus i Périgord till presidentens privata kök i Elyséepalatset i Paris, där hon inte var jättepopulär och sågs som lite av ett hot från de övriga kockarna, som arbetade i det intilliggande och mycket större centralköket.
Hortense jordnära förhållningssätt till matlagning kolliderar snart med den strikta och etikettfixerade personalen i palatset. Det visar sig dock att den ålderstigne presidenten delar Hortense smak för den gedigna och autentiska franska matlagningskonsten och med hjälp av hennes assistent Nicolas blir maten väl godkänd. Hennes matlagning väcker djupt rotade barndomsminnen till liv hos presidenten och när dennes stab, som ska analysera menyerna i detalj, har synpunkter på fett- och salthalterna, uppstår lite klassiskt franskt humör.
Filmen växlar mellan nutid, där en envis journalist från Australien (i ett fullkomligt obegripligt inslag i filmen) jagar en motsträvig Hortense under hennes sista arbetsdag på en forskningsbas på Crozetöarna i Antarktis för att få en intervju, samtidigt som vi får följa henne under tiden i Elyséepalatsets kök, ungefär fyra år tidigare. Jag tycker inte att detta fungerar alls, skildringen av nutiden är fullständigt innehållslös och jag hade hellre sett att Bon Appétit uteslutande handlade om Hortense upplevelser i Paris. Det är verkligen synd eftersom Catherine Frot är bra och borde fått mer att göra i rollen som Hortense än att bara se sömnig och uttråkad ut under nutidsinslagen.
Kort och gott hävdar jag även, trots att Bon Appétit handlar om la haute cuisine, att filmen hade mått bra av ännu mer drypande fransk matporr i form av mustiga grytor och gräddiga bakverk. Kantarellfrisé, sniglar och Saint Honoré-tårta. Kanske måste man inte stöna lika sensuellt som Nigella Lawson när hon slickar sina fingrar rena från rinnande choklad, men alla dessa rätter passerar bara förbi utan att det visas några större känslor när maten avsmakas. Nu är inte filmen helt steril, presidenten slafsar ju i sig en nattmacka överlastad med exklusiv tryffel och Hortense visar stor matglädje, men i det stora hela saknas definitivt något extra, kanske är det passion.
Filmen innehåller egentligen inte ett enda spänningsmoment och avsaknaden av en dramatisk vändning blir särskilt tydlig när slutet dessutom känns oerhört snöpligt. En smula rivalitet mellan de två köken är inte tillräckligt. Trots att mycket av filmen tillägnas Hortense och hennes hyllade och nästan avgudade tillvaro som kock på forskarbasen, blir Bon Appétit aldrig personlig och jag får aldrig någon känsla för hur hon är utanför köket, eller ens veta något om hennes bakgrund. Visst, hennes kärlek till matlagning och de perfekta råvarorna går inte att ta miste på, men vilken seriös kock känner inte så? Det hade inte krävts speciellt mycket för att göra historien lite mer oväntad genom att röra runt i grytan och därmed fått en mer angelägen och bättre berättad film. Manusförfattarna och regissören till Bon Appétit har definitivt inte hittat det rätta receptet i denna, tyvärr ganska ointressanta filmatisering av några år i Danièle Mazet-Delpeuch liv. Hur platt filmen än är så har jag dock svårt att såga en matfilm och tack vare Catherine Frot känner jag att filmen ändå förtjänar en extra halv portion coq au vin i betyg.
Här finns en artikel om Danièle Mazet-Delpeuch (från ett besök i Australien) där man får veta lite mer om henne och även avnjuta några fina matbilder. Själv hade jag gjort vad som helst för att sätta tänderna i en bit Choux farci au Saumon (se bild ovan).
