Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Brute Force
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Brute Force

Även om namnet och det faktum att han regisserade franska klassiker som Rififi kanske lurar en, så var Jules Dassin faktiskt amerikan. Efter att han lämnade Hollywood i mitten av 50-talet och flyttade till Paris fick han lära sig franska för att kunna göra sig förstådd bland skådespelarna. Innan dess hann han med att regissera ett par filmer i hemlandet också, där fängelsedystopin Brute Force hör till de mest kända.

Brute_Force-21Westgate Penitentiary börjar vara fullt till bristningsgränsen. För att kväva oron bland fångarna får fängelsedirektören stränga direktiv att dra in på förmåner eller gå ännu hårdare åt de som protesterar, trots att han vet hur lönlöst det är. Den sadistiske Kapten Munsey tvekar däremot aldrig att dra åt tumskruvarna ordentligt för att hålla ordning och han har tagit sikte på att göra karriär i fängelset, något som skrämmer den mer vänligt sinnade doktorn Walters. Bland fångarna smider man planer på att rymma. Hårdingen Joe Collins och några av hans cellkamrater allierar sig med fångarnas gudfader Gallagher för att ta sig ut ur helvetet, men Munsey håller jämna steg med dem.

Det här blev en väldigt splittrad upplevelse för mig. Å ena sidan är det en skoningslös Film Noir i hopplösheten innanför fängelsemurarna, å andra sidan kladdar den på och är överdrivet melodramatisk på ett sätt som får Gone with the Wind att verka återhållsam. Över detta ligger dessutom Miklós Rózas musik minst lika tung som regnet. Man kan tycka att det kontrastrika fotot och dramatiken i historien borde vara tillräcklig, men så kommer det en ocean av sentimentala stråkar som bara blir alldeles, alldeles för mycket. Dassin borde dragit lite i handbromsen och antingen bytt kompositör eller bett honom lugna sig lite. Det är synd, för det kväver filmen.

434471_brute_force_ins4Sedan var det då det här med att vara löjligt melodramatisk. Vi får på fullaste allvar en scen där hjälten lovar sin rullstolsbundna fästmö att återvända, medan hennes ögon fylls med tårar och vi vet att han kommer få skaka galler. Vi får en scen med en man som heroiskt tar på sig skulden för ett mord och låter sin käresta komma undan. Naturligtvis dammas även klichén med att nekas chansen till benådning, trots att det egentligen var ett löfte. Merparten av de riktigt plågsamma scenerna är fullkomligt onödiga tillbakablickar. Utan dem hade filmen visserligen blivit kortare och några av karaktärerna hade blivit utan ett förflutet, men med tanke på vilken drypande smörja de består av hade filmen garanterat tjänat på det. Det hade funnits mycket annat i fängelset som hade varit intressantare om det utvecklats. Jag hade gärna sett mer av hur de omänskliga förhållande i fängelset gjorde fångarna allt mer aggressiva och pressade, låtit det bli ännu mer som Oz istället för Shawshank Redemption.

Förmodligen skulle jag inte ägna så mycket tid åt att nagelfara Brute Force och beklaga mig över bristerna, om det inte var för att den ändå har så pass många styrkor. Det är alltid enklare om en film antingen är genomusel, ett mästerverk eller något mellangrått. Inte när den har höga toppar och djupa dalar. För Dassin har verkligen prickat in en hel del som är riktigt bra, till att börja med fotot och hur den hopplösa känslan sitter direkt när regnet piskar på fängelsets tak. Under de första minuterna var jag övertygad om att jag skulle få se något som använde genrens konventioner för att skapa något stabilt, på gränsen till fantastiskt. Och det är mycket som är riktigt bra.

vlcsnap-670172Inne i fängelset finns det inte speciellt mycket hopp, även om det heller aldrig frossas i misären. Fångarna har det verkligen inte bra, men de hittar ändå en tillvaro med en del ljuspunkter och någon slags sammanhang. En del fogar sig, biter ihop och försöker bara vänta ut sitt straff, medan andra förtvivlat stretar emot. Det finns en hel del mänsklighet i Brute Force, även bortsett från de parodiska tillbakablickarna jag redan spytt galla över. Det finns många olika karaktärer, både bland fångarna och bland fångvaktarna, med sina egna vedermödor. Jag gillade framförallt Charles Bickford i rollen som Gallagher, en fånge som skaffat sig en maktposition både genom att vara skoningslös och samarbetsvillig. Även Hume Cronyn är underbart motbjudande som Munsey, en ganska tydlig pastisch på ondskefull nazist. Däremot har jag inte mycket till övers för Burt Lancaster som mest verkar bygga sitt skådespeleri på att vara manlig.

Att betygsätta en film som är så pass ojämn är svårt. Det är inga problem att argumentera för att placera in den precis var som helst på skalan och det blir ju samtidigt tråkigt att kompromissa, men tyvärr är det precis vad jag gör. Jag tycker ändå man ska se den, framförallt om man vet med sig att överdrivet sentimentala tillbakablickar inte är något som retar kräkreflexen, utan känner för ett hårdkokt fängelsedrama med små utsikter för ett lyckligt slut. Arrows DVD går att hitta billigt och även om den saknar extramaterial av värde, så håller den mycket hög nivå vad gäller bildkvalitet.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Brute Force, reviewed by Erik Nyström on 2013-05-03T17:00:21+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 3 maj, 2013