Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Bullhead

Långt ifrån maktens Bryssel, i en tid då EU knappt hade hunnit lära sig att gå, utspelas detta belgiska thrillerdrama. Det är på landsbygden, i gränslandet mellan flamländare och valloner som språkförbistringar förstärker och ger hela filmen dess territoriella prägel, när kommunicerandet blir lika ansträngt som ursprunget blir svårt att acceptera. Men Bullhead handlar allra mest om köttbonden Jacky, vars förflutna inte längre kan hållas nedtryckt. Personligen tycker jag faktiskt inte att ni ska läsa mer, utan att ha sett filmen först.

Ampuller fyllda av kraftfullt tillväxthormon injiceras i kreaturens muskulösa bakdelar. Ingen hänsyn tas till de stora djurens lidande när summan som finns att tjäna blir så mycket större när köttet växer snabbare. Mitt i detta illegala universum står Jacky, han är till viss del redan insyltad i köttaffärerna samtidigt som han arbetar på familjens gård, en vardag han är bekant med ända sedan barndomen. Själv tar han dagliga injektioner av samma hormoner som de jättelika korna, med kraftig muskulär utveckling som följd. Men missbruket sker inte i syfte att bygga kroppen i spåren av någon ytlig fåfänga, utan injektionerna tas på grund av andra omständigheter och får såklart även våldsamma följder. Nu har en nyckelperson i utredningen av denna industri blivit mördad och lagens långa arm vädrar ett slut på hormonmaffians herravälde när tillvaron skälver för dem. Bullhead är egentligen alldeles för bra för att jag borde berätta mer om handlingen, det är bara onödigt.

Matthias Schoenaerts porträtt av Jacky Vanmarsenille är av sådan ångvältskaraktär att åtminstone jag blir överkörd. Oftast lågmält frustande kämpar denne bjässe lika ofta mot känslor från sitt förflutna som han försöker hantera vardagsproblem. Allt bottnar i en händelse från barndomen som blir svår att skaka av sig som tittare, jag känner faktiskt en direkt fysisk smärta när jag ser Bullhead. Hur huvudrollsinnehavaren lyckades gå upp 27 kilo i muskelmassa inför filmen väcker frågor, det verkade osannolikt på förhand, men efter filmen vet jag inte längre. Men vad jag vet är att det var fantastiskt intressant, lite jobbigt och mycket glädjande att se ett så fysiskt uppumpat, men också helgjutet skådespel. Bullhead hade gärna fått stanna mer i Jackys direkta närhet än att ge sig iväg på flertalet parallella händelser med något för många grenar i trädet som konsekvens, han är komplex så det räcker och blir över. Om någon hyser misstankar, när Bullhead på förhand osar av den stereotypa machoskildringen, så uppmanar jag till att slå bort de tankarna tills filmen är sedd.

Filmen ger även plats för en något svajig gangsterhistoria och lite humor från ett par korkade skojare som borde klippts bort. Historian har sin grund i verklighetens händelser runt köttindustrins stora kontrovers rörande den stenhårt framavlade kossan Belgian Blue. Hormonstinna brutala muskler, ett utseende som för tankarna till monsterfilm och faktumet att naturliga födslar blev omöjliga, gjorde att kritiken mot aveln blev lika massiv som djurens uppenbarelse. När korrupta veterinärer och hormonmaffian ser stora pengar i affärerna runt steroiderna, uppstår naturligtvis dispyter, både inom de egna leden och även med polisen som försöker sätta dit dem. Filmen rymmer både originalitet och mer normala händelser som vi är vana att se runt gangsters. Men Bullhead är till sin stora fördel även en ytterst känslig historia om hemligheter, skam och hämnd som jag inte kunde släppa blicken ifrån en enda sekund.

Persongalleriet är ganska omfattande och man får hålla sig alert för att hänga med i turerna. Därför är det välkommet med sekvenser från cirka tjugo år tillbaka i tiden som väldigt skickligt knyter ihop trådarna man ibland trodde saknar ände. Jag är lika imponerad av spänningen som skapas av detta som jag är av Matthias Schoenaerts i huvudrollen. Han har gjort en mängd roller i allehanda inhemska filmer, men jag kan inte minnas att jag lade märke till honom i den enda jag sett, nämligen Black Book. Räkna dock med att han kommer göra större väsen ifrån sig framöver, något annat är fullständigt orimligt. Merparten av de övriga skådespelarna står även de för fina prestationer, inte minst barnen i filmen, men det är otvivelaktigt Jacky som blir omöjlig att glömma. De dystra miljöerna lämpar sig enastående för historien och bilderna är lika ofta konstverk som metaforer, vilket blir ännu en faktor som motiverar mitt höga betyg till Bullhead.

Bullhead är regissören och manusförfattaren Michael R. Roskams mångbottnade debutfilm som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012. Jag tycker att han lyckas blanda, egentligen vitt skilda genrer och få till en minst sagt imponerande och kolsvart debut som gör att jag knappt kan vänta till att få se fler filmer, även från honom. Eftersom jag är lite tagen av Bullhead så blir jag därmed med största sannolikhet blind för en del bitar där det fallerar. Filmen lämnar mig med en mängd frågor om karaktärernas öden och visst hade man kunnat minskat på snårigheten och antalet sidospår en aning. Ändå är det välkommet att slippa omedelbara förklaringar, detta hamnar i skymundan för filmens briljanta helhet och dessutom finns ett se-om värde för att nysta mer i trådarna, trots att slutet lämnar en odör av koskit.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Bullhead, reviewed by Hans Råman on 2012-10-04T07:00:13+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 4 oktober, 2012