Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Call of Duty: Black Ops II
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (1 vote cast)

Call of Duty: Black Ops II

När PlayStation 3 lanserades i november 2006 var Call of Duty 3 en så kallad ”launch title”, det vill säga en av de titlar som fanns tillgängliga redan från början av produktens livscykel. Sedan dess har det släppts ytterligare 6 titlar i serien till de större konsollerna, och samtidigt som serien är omåttligt populär är det svårt att undvika en viss grad av ”franchiseutmattning”. Hur bra är då den senaste iterationen av denna numera årliga spelserie?

Black Ops II fungerar som en direkt uppföljare till Call of Duty: Black Ops, som släpptes 2010. Handlingen i del 2 kretsar kring en sydamerikansk terrorist vid namn Menendez som av någon anledning söker hämnd på de soldater som vi fick följa i första spelet. Handlingen växlar fram och tillbaka mellan det avstannande kalla kriget i mitten av 80-talet och en inte allt för avlägsen framtid 2025. Som brukligt i serien växlar skådeplatserna från olika globala oroshärdar, och vi får följa ett antal olika karaktärer. Den stora skillnaden mot de tidiga spelen är att den grumliga moral som alltid varit närvarande här ställs på sin spets och i slutändan är det svårt att inte ha ett visst mått av sympati med den svårt sargade Menendez och hans kamp.

Spelets gameplay är i stort sett intakt från tidigare instanser i serien, med ett supermjukt, snabbt och följsamt kontrollschema som omedelbart känns igen för den vane Call of Duty-spelaren. Största delen av singelspelarkampanjen har också den mycket bekanta karaktären av en extremt linjär bana där skurkar kommer springande från alla håll, kulor och granater viner om öronen och explosioner sker så ofta det bara går. Den här gången har utvecklaren Treyarch dock gjort ett par försök att variera spelupplevelsen något och det sker med något blandade resultat. Det första är att de lagt till ett antal situationer där man som spelare tvingas göra val, antingen genom att agera eller låta bli att agera, och de här situationerna ger konsekvenser som avspeglar sig i hur handlingen utvecklar sig. De här situationerna är väldigt lika de som förekommer i Spec Ops: The Line som kom tidigare i år, men det spelet presenterar en betydligt mer personlig historia och konsekvenserna är ofta grymmare.

Det andra är något som kallas Strike Force missions, där man har försökt skapa ett mer taktiskt spelläge à la Tom Clancy’s Ghost Recon, där det gäller att placera ut och kommendera olika truppslag för att försvara eller inta olika militära mål. Det här läget präglas av att det är kaotiskt och svåröverblickat, och de soldater och den utrustning man kommenderar har extremt dålig AI vilket leder till frustration och irritation när de inte gör som man vill. På det hela taget känns det som en välkommen utveckling av Call of Dutys vanliga spring-och-skjut-mekanik, men det hade behövt ett par omgångar finputsning till.

Flerspelarläget präglas av känslan att man inte skall vika FÖR mycket från den bana som gjort Call of Duty till världens största spelserie, men uppvisar en ändringar som ändå tillför en del intressant. Bland annat har man förändrat loadout-systemet (hur man som spelare väljer vilken utrustning man vill börja varje match med) och ger spelaren större frihet att skapa en profil som passar just dennes spelstil.

För väldigt många spelare är det just multiplayer som är lockelsen med Call of Duty och det är svårt att avgöra exakt hur väl det kommer att stå sig på lång sikt. Under den tid som jag spenderade med det kändes det bekant, hyfsat balanserat och erbjöd så många olika spellägen att de allra flesta bör kunna hitta något som passar dem. Själv tröttnar jag efter tre- fyra matcher och vill hellre gå tillbaka till kampanjen.

Zombie-läget från Call of Duty: World at War och Black Ops har även det fått sig en ordentlig upputsning, med co-opläget Tranzit som största nyhet. Det är ett co-op läge där fyra spelare samarbetar för att överleva så länge som möjligt under de odödas anstormning. Då och då rämnar marken, lava tränger fram och man hoppar i en buss som rattas av en zombierobot och man måste försvara bussen på vägen till nästa stopp. Det är ett läge som är kul, kaotiskt och intensivt som en tonårings feberdröm, och jag får erkänna att jag haft riktigt skoj under de matcher jag hittills spelat.

Precis som övriga aspekter av spelet har grafikmotorn fått sig en upputsning och miljöerna är snyggare och mer detaljrika än vi tidigare sett. Tydligast syns det i karaktärernas ansikten som är mer detaljerade och uttrycksfulla än jag sett i serien tidigare. Överlag är det dock samma spelmotor som tidigare, så förvänta er inga revolutionerande förändringar. Här finns en del instanser när objekt fastnar i geometrin eller blir stående på högkant, men det verkar vara begränsat till de mer kaotiska actionsekvenserna när det sker väldigt mycket i bild samtidigt.

Ljudet är även det bra, med tunga explosioner som når ut i surroundsystemets alla högtalare och skapar en solid ljudmatta som bakgrund till all action. Det finns tillfällen när ljudet klipper eller hamnar ur synk mellan olika högtalare i systemet. Röstskådespeleriet är ungefär vad man kan vänta sig, med en samling habila manliga skådespelare som gör vad de kan och det går att känna igen namn som Sam Worthington, Michael Rooker och Tony Todd, bland andra. Dock är Ed Harris, som spelade CIA-agenten Hudson i Black Ops, här utbytt mot Michael Keaton, och jag måste erkänna att Harris gav mer liv åt karaktären än vad Keaton gör här. Det är lite synd, eftersom jag verkligen gillar Keaton, men det är ingen särskilt stor eller avgörande invändning.

Det här är inte ett spel som lär skapa massor med nya Call of Duty-fans eller kommer att omvända den som för länge sedan drabbats av den franchisetrötthet som jag nämnde tidigare. Icke desto mindre är det ett väldigt robust och polerat spel med en hyfsat intressant och personlig handling, och ett par innovationer som gör vad de kan för att fräscha upp och utveckla serien för att mer efterlikna en s.k. ”tactical shooter”, med fokus mer på planering och eftertanke och mindre på att vara en kaotisk och adrenalinstinn berg-och-dalbana. Det här lyckas bara delvis och Black Ops II är som allra bäst när man deltar i någon av de enorma actionsekvenser som utspelar sig i slutet av kampanjen. Det är dock rasande underhållande och efter allt det tumult som pågick bakom kulisserna vid skapandet av förra årets Call of Duty: Modern Warfare 3 har utvecklaren Treyarch, som tidigare fått spela något av en andrafiol, här klivit fram och tagit över titeln som Activisions A-lag för utvecklingen av deras mest framgångsrika spelserie. De har svarat på utmaningen med att göra ett av de bästa Call of Duty-spel som släppts den här generationen. Då jag själv ännu inte brännt ut mig på serien ser jag fram emot att få massor med spö av 14-åringar när jag ger mig tillbaka in i multiplayerleken.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
Call of Duty: Black Ops II, reviewed by Andreas Krantz on 2012-11-30T12:00:52+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Latest posts by Andreas Krantz (see all)

Publicerad den 30 november, 2012