Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Christine

vlcsnap-2011-02-18-17h46m33s43Jag har barndomsminnen, förmodligen från när jag var alldeles för ung för en sådan här film, av att ha sett inledningssekvensen där Christine blir tillverkad i en bilfabrik på det sena 50-talet. Enligt mina minnesbilder blir armen på en stackare avklämd när hennes motorhuv slår igen, men när jag nu ser om den så klämmer han ju faktiskt bara fingrarna och blir bandagerad.

Det är även upptakten till hur den röda Plymouth Furyn så småningom hittas av den nördige high school-killen Arnie Cunningham (eller Cunt-ingham som hans belackare kallar honom) nästan 20 år senare. Christine är då i risigt skick och en hårsmån från bilskroten, men för Arnie blir det äntligen något att engagera sig i. ”Kanske är det för att jag äntligen hittat något som är fulare än mig själv” säger han och verkar nästan ha blivit besatt av att renovera bilen. Vad som såg ut som ett hopplöst projekt går dock både fortare och bättre än vad någon kunnat ana och när Arnie börjar rulla runt i Christine är det som att han blivit förändrad. Inte nog med att han klär sig i svarta kläder och helt plötsligt börjar få tjejer, hans relation till bilen ter sig allt mer osund. Den enda som verkar bry sig om Arnies förändring är bästa vännen Dennis som börjar nysta i bilens blodiga förflutna.

75f65468642cdeeb986a226a2cde7552Jag har även barndomsminnen, denna gång från de tidiga tonåren, av att ha läst Stephen Kings bok som är förlagan. Vill minnas att det knappast är någon av hans starkaste romaner, men att det var lite intressant hur den sakta byter huvudperson från den töntige Arnie till hans bästa vän, den betydligt coolare, Dennis. Den glidningen är inte lika tydlig i filmen, utan här är det Dennis, spelad av John Stockwell, som står i centrum mer eller mindre hela tiden och blir bekymrad över hur hans vän förändras. För att vara en King-filmatisering av John Carpenter är det oväntat lite våldsamheter, utan snarare mest fokus på dramat och karaktärerna. Det handlar mest om att se hur Arnie använder Christine för att bli någon annan än den nörd som hans auktoritära föräldrar tvingat honom att bli, då de är mån om hans studier. Att fixa upp bilen blir en slags försenad tonårsrevolt på steroider och sedan leder det till fruktansvärda konsekvenser. För mig var det svårt att inte tänka på Can’t Buy Me Love som kom några år senare och som har lite samma idéer, om än betydligt mindre blodiga. Sedan är nog Patrick Dempsey bättre i den än vad Keith Gordon är i Christine. Både han och Stockwell hör till de svagaste korten i hela filmen och med tanke på att det är få scener där ingen av dom är med, blir det ett problem.

I övrigt är det en del bra skådespelare att titta på, främst i gubbroller. Den alltid sevärde Harry Dean Stanton glider in och stjäl några scener som tyvärr är alldeles för få. Roberts Blossom är härligt kufig som den gamle mannen som säljer Christine till Arnie och Robert Prosky är bra som den ruffige föreståndaren för verkstadsgaraget. Jag tycker även att Christine Belford är bra som Arnies konservativa mamma, en roll som gärna hade fått vara lite större. Det märks att Carpenter gillar att använda den typen av gubbar i roller och han skapar en gammal genuin känsla av att Christine är en film från 50-talet. Förmodligen är den största anledningen att se filmen just hans regi som vid det här laget nog var som mest inspirerad. Han hade precis regisserat The Thing året innan och Escape From New York året dessförinnan och stod förmodligen på toppen av sin förmåga. Det är solitt hantverk och även om Christine är en bra bit från hans bästa filmer håller den fortfarande bra fortfarande.

christine-1983-09-gEn del skådespel är som sagt var inte jättebra och ibland blir hela konceptet rätt fånigt när det ska iscensättas på film. Sedan hade den svarta humor som finns i materialet gärna fått komma fram lite tydligare, något som hade kunnat göra att en del av skådespelarna kanske kommit undan bättre med sina prestationer. Kanske var Christine första gången som John Carpenter vinglade till lite, något han gjort till en vana de senaste 25 åren, men den är fortfarande en stabil film. Om man jämför den med andra King-filmatiseringar törs jag nog nästa lova att den kvalar in på någon av tätpositionerna, men där är ju konkurrensen knappast mördande.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (1 vote cast)
Christine, reviewed by Erik Nyström on 2014-10-15T08:00:37+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 15 oktober, 2014