Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Coonskin
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Coonskin

Kontroversiell mix av spelfilm och animerat där en kanin står i händelsernas centrum, men det är väldigt långt från den trygga famn som Who Framed Roger Rabbit? erbjuder. Våld, naket och en skildring av svarta i Harlem som ledde till demonstrationer och hot när det begav sig. Naturligtvis kan en sådan film inte vara ointressant.

I en ramhistoria förbereder sig två män för att rymma från fängelset. Medan de väntar på att flyktbilen ska dyka upp berättar den äldre av de två om tre figurer som påminner honom om hans kompis och dennes kumpaner. Vi möter de tre tecknade karaktärerna Brother Rabbit, Brother Bear och Preacher Fox som lämnar familjens hus på landsbygden för ett nytt liv i stan. Mitt i fattigdomen där gatans lag råder och kriminalitet är en norm börjar deras klättring mot toppen. I vägen står en revolutionär predikant, en korrumperad polis och självaste Gudfadern. Lösningen är enkel: Våld.

Tydligen har organisationer för svartas rättigheter i USA inte kunnat enas kring Coonskin. Vissa har anklagat skildringen av svarta för att vara grovt rasistisk, medan andra sett den som en träffsäker satir, om än en ganska tuff sådan att svälja. Jag upplever den aldrig som rasistisk, utan som en hårdnackad och skoningslös inblick i en brutal verklighet, där man tillåts hitta egna förklaringar. Allt med en rejält bisarr knorr, signerat mannen som några år tidigare gjort den bitska satiren Fritz the Cat, nämligen Ralph Bakshi. Att filmen uppnått kulstatus är inte konstigt.

Filmen framstår dock knappast som vare sig trollbindande eller fantastisk, men den är väldigt cool. Blandningen av filmade miljöer, tecknade karaktärer, jazz och något slags meskalinrus där infallen får dela utrymme med våldet, går inte att värja sig mot. En kvinna berättar en sorglig historia om hur kackerlackan övergav henne, medan hon nattar sitt barn. Miss America använder både knogjärn och skjutvapen för att besegra den svarta mannen som vill komma nära henne. En man spelar trumpet i en ödslig gränd och några råttor blir brutalt ihjälskjutna mitt i ett slagsmål. Gudfaderns söner, den ena mer bisarr än den andra, sluter upp på sin kära pappas sida, även om det innebär att avpollettera sin beskyddande moder som förvandlas till en fjäril i dödsögonblicket. Ja, ni hör ungefär hur bisarrt det låter. Mitt i allt detta berättas även huvudhistorien om hur Brother Rabbit på klassiskt gangstermanér klättrar uppåt för att bli kungen av Harlem. Styrkan ligger i den infallsrika spretigheten där inget går att förutsäga, men det är också det som utgör filmens svagheter. Det engagerar inte riktigt så mycket som jag hade önskat.

Rösterna och rollerna i den delen av filmen som inte är tecknad, görs av några ganska häftiga namn. Barry White lånar ut sin mullrande stämma till Brother Bear och går något oväntat genom hela filmen utan att ta så mycket som en ton. Sjunger gör däremot Scatman Crothers, kocken från The Shining, som inte bara jazzar sig genom förtexterna utan dyker upp lite här och där med sin Tom Waits-osande stämma. Sist men inte minst måste man även nämna Philip Michael Thomas, mest känd för rollen som Tubbs i Miami Vice och att han ser exakt likadan ut som han gjorde då. Även om ingen av dem hör till skådespelareliten fungerar de bra i sammanhanget, framförallt Crothers.

Det är väl knappast någon som fortfarande tänker att tecknat skulle vara synonymt med barnvänligt, så att påpeka att Coonskin inte är något för 5-åringen är nog inte nödvändigt. Den är nämligen väldigt våldsam och även om majoriteten av våldet är tecknat, betyder det inte att det inte känns obehagligt. Gillar man coola och kultiga filmer från 70-talet som tar ut svängarna eller tecknat för vuxna är det här ett självklart köp.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Coonskin, reviewed by Erik Nyström on 2013-01-11T07:00:19+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 11 januari, 2013

1 kommentar

Kommentera