Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Cosmopolis
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 1.0/5 (2 votes cast)

Cosmopolis

David Cronenberg har gjort en film om Eric, en spekulant på Wall Street som långsamt åker limousine genom Manhattan. Nästan hela filmen utspelar sig i limousinen och berättelsen förs framåt av en massa besökare i hans limousine och en enorm mängd dialog om allting, men egentligen om ingenting. Är det ett försök att göra en Terrence Malick-film för en yngre generation, eller vad har Cronenberg försökt göra? Jag har ingen aning och i mina ögon är detta ett totalhaveri som bör undvikas.

Eric Packer är en stormrik Wall Street-spekulant som glider genom New York i en enorm limousine på väg till en frisersalong. Han har all möjlig teknik i sin limousine, till och med en toalett, och han följer den kinesiska valutan yuanens utveckling då han satsat nästan allt han har på hur kursen ska gå. Den går dock inte hans väg och samtidigt kommer rapporter om att någon är ute efter att döda honom. Resan går sakta genom New Yorks gator och Eric får besök av en massa olika människor som breddar berättelsen och leder den mot vad som verkar kunna bli Erics undergång.

Jag fattar ingenting! Denna film gavs toppbetyg i alla möjliga medier när den kom i höstas, t.ex. fick den en 5:a i Svenska Dagbladet. Regissören David Cronenberg (A Dangerous Method) är ingen favorit, vissa av hans filmer har jag gillat men absolut inte denna. Själv tycker jag att filmen är en enda lång plåga fylld med prettodravel till dialog. Det är en väldigt dialogtät film, samtidigt som det egentligen inte sägs något vettigt eller intressant. Jag måste delge er några typiska utdrag:

Plump produktplacering:

SVETTIG KVINNA:  ”Jag vill tungkyssa min Nissan Maxima. Vet du vad det är för dag i dag?”

ERIC:  ”Ja.”

KVINNAN:  ”Det är min lediga dag. Jag behövde den här dagen.”

En annan av Erics anställda håller monolog i limousinen:

KVINNA:  ”Vi vill tänka på konsten att tjäna pengar. Grekerna har ett ord för det. Chrimatistikós. Vi måste ge ordet lite spelrum. Anpassa det till dagens situation. Pengar har förändrats. Rikedom har blivit rikedom för dess egen skull. Det finns ingen annan. Pengarna har mist sin berättarförmåga, i likhet med måleriet. Pengarna för en monolog. Och den här bilen, som jag älskar. Dataskärmarnas glöd älskar jag också. Cyberkapitalets glöd, så strålande och förförisk. Så gåtfull. Dämpar den sig någonsin? Saktar den ner? Självklart inte.” och så fortsätter det ett par minuter med korta inlägg från Eric.

Eric möter sin antagonist:

ERIC:  ”Hur gammal är du? Jag vill veta.

ANTAGONISTEN:  ”Tror ni människor som jag inte finns? Vi finns. Jag är 41.

ERIC:  ”Ett primtal.

ANTAGONISTEN:  ”Ett ointressant sådant. Eller fyllde jag 42? Det är möjligt. Det är lönlöst att räkna. Jag har blivit en gåta för mig själv. Så sa Sankt Augustinus och därvid ligger min sjukdom.

Ovanstående är alltså typisk dialog i filmen och så gott som all dialog förs fram i ett makligt tempo och i ett känslolöst tonläge oavsett vad ämnet är. Tanken är väl att det ska vara filosofiskt med kapitalismen som centralpunkt. Men dialogen spretar åt alla håll och känns nästan slumpartad och kliché-fylld på ett sätt som borde vara olagligt. Det gör det svårt att bedöma skådespelarnas insatser då materialet de jobbar med är som det är. Det finns inga försök ens att få dig som åskådare att börja bry dig om karaktärerna. De är mest där för att kanalisera dialogen känns det som.

Den kvinnliga publiken har, vad jag förstått, i stora skaror trånat efter Robert Pattinson i Twilight-filmerna, men i denna film är han då inte särskilt charmerande. Han är samtidigt den enda som får mer än några minuter på skärmen, snarare så gott som hela filmen. Sara Gadon som spelar frugan och Kevin Durand (Resident Evil: Retribution) får ett par scener men annars passerar karaktärer förbi i enstaka scener. Det är både välkända ansikten som Juliette Binoche (Elle) och Paul Giamatti (Rock of Ages, Maktens Män) och för mig helt nya bekantskaper.

Även de händelser som sker under Erics långsamma resa över Manhattan känns spretiga och desperata in absurdum. Han äter t.ex. frukost med sin fru som han ser i en taxi på vägen, sen möts de för lunch innan de ses på kvällen igen. Hon tar sig uppenbarligen fram mycket snabbare genom staden. Erics resa över Manhattan tar tydligen en hel dag! Det där med tid är inte så viktigt verkar det som, för under samma dag hinner Erics favoritrappare (en sufisk rappare!) dö och rapparens familj hinner ordna ett begravningståg genom staden så fansen kan ta farväl. Det är detta begravningståg som tillsammans med presidentens närvaro på Manhattan gör att Erics resa går så sakta, för hans livvakt och chaufför kan inte beräkna presidentens rörelsemönster. Andra besök Eric får i sin limousine alternativt gör själv är två av hans anställda som berättar hur illa det går med hans yuan-satsningar, två kvinnor han har sex med, en man som berättar att hans favoritrappare dött (de tittar tillsammans, med tårar i ögonen, på hans begravning som TV-sänds i en riktigt sunkig scen) och så klart hans läkare som gör en grundlig hälsoundersökning av Eric inne i limousinen som så klart är utrustad med alla möjliga medicinska apparater (varför inte, när den har en toalett?). Eric gör såna här undersökningar varje dag så hans kvinnliga anställda, som får sitta framför honom ansikte mot ansikte och prata yuan-kurser samtidigt som doktorn gör en grundlig prostataundersökning, verkar inte tycka det är en obehaglig situation. Snarare verkar hon finna något upphetsande i situationen, själv arkiverade jag istället scenen till listan över de mest idiotiska scener jag sett.

Då och då tittar hans livvakt in och pratar om att Komplexet (fråga inte, för något svar ges inte) har ny info om hotet mot Eric och att det ökar, jättespännande… eller inte. Det var för mig helt omöjligt att bli känslomässigt intresserad av karaktärerna i filmen då de genomgående kändes ytliga, osympatiska och ointressanta. I en film som så extremt fokuserar på dialog måste dialogen vara bra och karaktärerna vara intressanta. Cronenberg lyckas inte med något av detta och filmen är i mina ögon en katastrof. Cronenberg har alltid varit väldigt ojämn enligt mig, det har han visat under hela sin karriär. Detta är tyvärr ett av hans värsta bottennapp. Undvik!

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 1.0/5 (2 votes cast)
Cosmopolis, reviewed by Roney Lundell on 2013-02-06T07:00:20+00:00 rating 1.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Roney Lundell

Sthlmare vars puls ökar av Anea, Bladerunner, Caol Ila, Dahlström, England, Fotboll, Gudfadern, Hammarby, iPhone, Japan, KISS, LittleBritain, MontyPython, NewYork, OldBoy, PulpFiction, Qi, Resor, Susanna, ToyStory, USA, Värme, Whisky, X-men, YoungOnes, Zzzz, Åka, Älska, Öl

Latest posts by Roney Lundell (see all)

Publicerad den 6 februari, 2013