Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

D.C. Cab
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

D.C. Cab

Hiskeligt dålig taxikomedi från 1983 helt utan väsentligheter som humor eller underhållande skådespel. Totalrubbade chaufförer fajtas om makten på Washingtons gator i denna högljudda film, helt utan styrsel och med svag eller ingen action, signerad Joel Schumacher.

Albert (Adam Baldwin) anländer till Washington D.C. med stora drömmar. Han vill starta ett eget taxibolag och börjar blygsamt med att flytta in hos Harold och dennes elaka fru Myrna som redan äger ett sådant – D.C. Cab. Harold är även gammal polare med Alberts far från tiden i Vietnam, så de två kommer bra överens. D.C. Cab är en firma på dekis, allt är slitet, inte minst bilarna och när han ser alla missnöjda förare förstår Albert att det finns massor av problem att ta itu med. Det blir en jakt på finanser för att lyfta statusen hos firman och vinna förarnas förtroende åter, då de hotar att lämna. Det är en brokig samling av taxichaffisar där bland annat Mr. T, Gary Busey och Bill Maher ingår, och Albert blir bränslet som tänder deras hopp när missmodet växer allt starkare.

Det finns egentligen inte mycket till handling i filmen. Taxifirman i Washington D.C. ska räddas, då konkurrenten Emerald Cab i stort sett har tagit över marknaden med sina fräschare bilar och matchande firmajackor. Albert blir förtjust i en ung tjej på chaffisarnas stammishak och hon har i sin tur en arg kvinna bakom disken som gör allt för att eventuella charmörer ska hålla tassarna borta. En borttappad och oerhört värdefull fiol kommer att bli den avgörande faktorn, frågan är bara vilket av taxibolagen som hittar den först?

Regissören Joel Schumacher hade större framgångar med ett par andra åttiotalsfilmer. Både St. Elmo’s Fire och The Lost Boys måste ses som klassiker i sina respektive genrer och i hans fortsatta karriär har framgångarna nästan staplats på hög, varav några blev mycket bra (Falling Down, Klienten), vilket gör att man kan bortse från att D.C. Cab är en riktig skräpfilm och istället kan betraktas som ett led i Schumachers utveckling.

Det är inte mycket jag finner underhållande med D.C. Cab, möjligen Mr. T på utgåvans omslag, där han stoltserar med sin egen tappning av ”kameltå i mono” iförd blå mysbrallor. Det är en gräsligt dålig film det här. Den är framförallt extremt skrikig och gapig, oftast vrålas dialogen fram av ett gäng dårar som om den vore anpassad för en seniorpublik med dåliga batterier i hörapparaterna. Mina arma öron tröttnar snabbt och behöver läggas i ett isbad efter filmen. Jag kan inte säga att jag hyser något generellt agg mot äldre komedier av detta slaget, men i D.C. Cab kan man knappt ana någon regi bakom de fåniga påhitten.

Krystade händelseförlopp som de kidnappade barnen, tillsammans med utstyrslar hämtade direkt från helvetet och ett groteskt överspel från samtliga skådespelare är endast en bråkdel av dumheterna som gör sittningen nästintill outhärdlig, speciellt eftersom det aldrig blir roligt. Vilket också illustreras av mitt sällskap som, fullt förståeligt, lämnar soffan med några väl valda ord. Detta är sorgligt daterad åttiotalskomedi när den är som allra sämst. Men är det inte kul att se skådespelare som galenpannan Gary Busey eller en vass komiker som Bill Maher i tidiga roller? Nä, det är det verkligen inte.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
D.C. Cab, reviewed by Hans Råman on 2012-10-25T12:00:20+00:00 rating 1.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 25 oktober, 2012