Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Dishonored
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (1 vote cast)

Dishonored

Ibland kommer det spel som utlovar total frihet, där varje val är viktigt för spelets fortlevnad och där det inte ska finnas några begränsningar annat än spelarens egna fantasi. Det är alltid lögn. Så också i fallet Dishonored. Men trots titeln är detta ett av det mest ärliga försök till fritt spel jag stött på.

Handlingen är rätt enkel och rättfram. Härskarinnan i en stadsstat står inför en begynnande epidemi innanför hennes stadsmurar. För att hitta ett botemedel sänder hon sin livvakt och högra hand till kringliggande städer. När han väl kommer tillbaka är det med ett dystert besked. De övriga regenterna tänker inte hjälpa till utan istället avvakta för att se hur den kommande sjukdomen påverkar staden. Men det är inte det största problemet. För livvakten kommer hem till ett regentmord som han falskeligen anklagas för att ligga bakom. Samtidigt som han kastas i fängelse blir den mördade kvinnans dotter kidnappad.

Här börjar spelet. I en fuktig fängelsehåla sitter jag, utblottad, förnedrad och vanärad. Men det sägs att det alltid är mörkast precis innan gryningen. Någon vill få ut mig ur cellen och med både list och styrka lyckas jag fly. Tillsammans några lojalister som gömmer sig för den nya regeringen börjar jag slå tillbaka mot förtrycket för att hitta min fallna kejsarinnas dotter och rättmätiga arvinge.

Till en början är jag bara beväpnad med en klinga och en förmåga att teleportera mig. Efter hand lär jag mig mer och mer onaturliga krafter, som att kunna sakta ner tiden, kontrollera svärmar av råttor eller till och med människor samt mycket mer. Krafterna är dock lite obalanserade vad gäller effektivitet och användbarhet och i slutändan är teleporteringen spelets stora stjärna. Jag får även gradvis större arsenal som granater, minor, pistoler och armborst.

Utvecklarna Arkane Studios har pratat mycket om hur viktigt valet är i det här spelet. Det har tolkats som att spelet går att spela helt fritt och öppet. Vilket inte stämmer helt. Mellan uppdragen leds jag längs en välberättad och intressant historia i en mycket detaljerad och vackert målad stad. Vad som däremot stämmer är att varje uppdrag har en mängd olika lösningar, som inte är beroende av varandra.

Det bästa exemplet för mig kom när jag kommit ungefär halvvägs genom spelet. Tidigare hade jag metodiskt tagit mig fram genom att smyga, genom att använda mig av allierades tips och gjort sidouppdrag för att samla på mig extra rikedomar, specialkrafter och information. Det ledde till relativt oblodiga uppdrag som jag kände mig väldigt stolt över. Det tog ett par timmar per uppdrag.

Men så tänkte jag att jag skulle testa en helt annan taktik. Jag sprang, hoppade och teleporterade mig fram förbi hinder, över tak och borggårdar, in i ett palats, hittade mitt mål, klarade av det och sedan en annan men minst lika hastig reträttväg. Jag hade klarat uppdraget på mindre än en halvtimma. Spelet var helt nöjd med min framfart även fast jag effektivt hade hoppat över ungefär fyra femtedelar av allt som Dishonored erbjöd på just den banan. Det kändes nästan som att jag fuskat.

Häri ligger spelets kärna. Friheten ligger inte i mängder av miniuppdrag eller hektar av yta att springa runt på. Istället har Arkane sett till att var du än går så sugs du in i spelets berättande, i dess värld och dess karaktärer. Känslan jag får när jag smugit efter några vakter för att hitta en alternativ attackväg är att just dessa två vakters dialog är extra viktiga för berättandet. Men nästa gång jag spelar igenom banan inser jag att de två vakterna inte ens varit i närheten av mig.

Flera tillfällen har det tagit emot att kallblodigt ta personer av daga då de pratat om sina äktenskap, livsbekymmer och annat mänskligt. Då vill pacifisten inom mig istället smyga runt, finta eller i värsta fall skjuta dem med bedövningspilar. Alla spel som ger mig möjligheten att klara spelet utan att döda någon får extra guldstjärnor i min bok. Dels för den sympatiska ideologin, dels för att det tveklöst är en mycket större utmaning.

Om jag har något att klaga på när det gäller Dishonored är det bristen på distans till världen man skapat. Spelet tar sig själv lite väl mycket på allvar för min smak, de få tillfällen där man berättar med lite humor och ironi känns det snarare som att det är genren och mediet som får sig en liten känga. Sen är den artificiella intelligensen ojämn i vissa situationer och ibland är världen inte så manipulerbar som jag vill. Tyvärr dämpas även känslan av frihet av hinder som uppenbarligen är där enbart för att vara i vägen och inte för att det känns som en naturlig del av världen.

Men allt sådant är bara mindre brister i ett i stort sätt perfekt spel. Dishonored är tveklöst det bästa jag spelat i år. Speldesignen, världen, kontrollen, de på riktigt moraliska dilemman jag ställs inför och det ypperliga röstskådespelet gör detta till ett absolut mästerverk.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
Dishonored, reviewed by Anton Bjurvald on 2012-12-06T12:00:19+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Anton Bjurvald

Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.
Publicerad den 6 december, 2012