Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Django Unchained

Att se en Quentin Tarantino-film på bio är alltid speciellt. Det är inte varje gång jag äntrar en biosalong och har vissa förhoppningar om att få se den bästa filmen jag någonsin sett. Denna fredagspremiär visade sig bli extra speciell då verkligheten imiterade dikten. Ni minns kanske scenen i Smala Sussie där den sista rullen av Pulp Fiction inte levererats från Stockholm. På grund av problem i omställningen mellan 2K- och 4K-upplösning fick jag ta mina förväntningar och lämna Filmstaden Örebro 10 minuter in i filmen. Istället för att stanna och eventuellt få berättat för mig om Samuel L. Jackson överlever även den här filmen, var jag tillbaka på lördagen då SF kunde visa en riktigt bra film.

Det är tre år innan amerikanska inbördeskriget och Dr. King Schultz (Christoph Waltz) är en ursprungligen tysk tandläkare som sadlat om till prisjägare. När valet allt som oftast är ”död eller levande” väljer han alltid det förstnämnda och nu är det tre mordmisstänkta bröder som, på mer än ett sätt, ska likvideras. Då han inte har en aning om hur bröderna ser ut löser han, på sitt sätt, ut brödernas tidigare ägodel – slaven Django (Jamie Foxx). Då Djangos talang för att döda vita män snart blir tydlig för Dr. Schultz erbjuds han ett partnerskap i mord under vinterhalvåret. Så fort det blir varmare igen lovas Django att de gemensamt ska leta upp och rädda hans älskade Broomhilda (Kerry Washington), som senare visar sig ägas av den mycket förmögne Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).

Tror inte jag behöver ta dig längre in i handlingen än så. I grunden är det en ganska konventionell historia och den som kan sin Tarantino och/eller spaghettiwestern kan nog ganska enkelt fylla i fortsättningen i sitt huvud. Det jag saknar mest är ett långt och förtvivlat sökande efter Broomhilda, eller något sökande överhuvudtaget. Filmen är förvisso redan lång, men det hade kunnat gjort den episk. Förutom genren och titeln med tillhörande fantastisk titellåt har Tarantino inte lånat mycket, vad jag minns, från italienska Django från 1966. Han har dock lånat Django själv, Franco Nero, till en miniroll. Jag blev glad när jag såg hans presentation i de assnygga förtexterna, men själva cameon är tyvärr bara ett steg under övertydligheten i att han skulle utbrista ”Det är jag som är original-Django!”. Det blir också lite för många av dessa småinhopp från kända ansikten. Varje gång sveps jag ur filmens värld på ett betydligt värre sätt än när modern hip hop-musik ackompanjerar bilderna, vilket filmen kritiserats för på förhand.

Jag nämnde att jag sveps ur Django Unchained vid vissa tillfällen och då är det givet att jag även har svepts in i filmen. För en gångs skull har Quentin lyckats göra en film som inte känns episodisk på ett sätt som ofta fått mig att känna att jag snarare iakttar en film än upplever den. Jag tycker Kill Bill: Vol 1 är en fantastisk film, men när Djangos version av Crazy 88-scenen kommer, gör den det utan att proklamera att nu blir det 5-10 minuter blodbad så luta er tillbaka. Det blir ganska våldsamt även i denna film och just blodbad är ett bra ord då det oftast bara skvätter ljusrött blask mer än att det blir närgånget och brutalt. Det är väldigt estetiskt tilltalande för mig och viktigt för att spegla de gamla spagettifilmerna, som försökte kopiera och bräcka alla amerikanska westerns med de resurser de hade. Filmen är även snyggt fotad med långa tagningar och klassiska zoomningar istället för kameraförflyttningar, utan att den någonsin närmar sig ett stilexperiment.

Med ett oscarsnominerat manus av Quentin Tarantino har alla givetvis strålande repliker, men precis som i Inglourious Basterds är det Christoph Waltz som gör det bästa med det. Hans prestation som Dr. Schultz är kanske till och med ännu mer imponerande än den som Hans Landa, då den internationella genombrottsrollen stack ut mer genom att vara så mycket bättre skriven än exempelvis Brad Pitts Aldo Raine. Jamie Foxx har lika många minnesvärda ögonblick och är stabil som Django samtidigt som personkemin med Waltz är makalös. Med Kerry Washington visade Foxx bra kemi när de spelade mot varandra i Ray och här, när de oftast är separerade, gör hon en gripande insats som ger lite nödvändigt allvar. Leonardo DiCaprio är en underhållande skurk men jag kommer inte närmare honom än att han briljerar som karikatyr. På samma sätt gillar jag Billy Crash, spelad av Walter Goggins som jag senast såg i TV-serien Justified och som jag snart tror är ett ”hushållsnamn”. Till skillnad från i Machete känns Don Johnson inte som ironisk rollbesättning, utan Tarantino tar vara på hans ålder på ett imponerande sätt. I kategorin skurkar utgår dock Samuel L. Jackson som segrare. På ytan kanske hans Stephen bara är Jackson som spelar en gamling, men han lyckas träffa precis rätt på dåliga karaktärsdrag jag sett i verkliga livet, vilket även gör honom väldigt rolig. Django Unchained är till och från en mycket rolig film. Framför allt i en lång scen med en lynchmobb vilken skulle kunna vara lyft rakt ur en modern komedi. Det blir emellertid aldrig tillräckligt roligt för att jag ska önska mig en sådan från Tarantino.

Django Unchained är en snygg, cool och rolig film. Så här i efterhand hade jag nog önskat mig lite mer Rötter och lite mindre cool och rolig. Jag vet dock att jag redan vid nästa Tarantino-premiär kommer sitta och hoppas på den bästa filmen någonsin igen.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.3/5 (4 votes cast)
Django Unchained, reviewed by Rikard Eriksson on 2013-01-20T12:00:41+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Latest posts by Rikard Eriksson (see all)

Publicerad den 20 januari, 2013