Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

DmC: Devil May Cry
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

DmC: Devil May Cry

Devil May Cry (DmC) har alltid varit en vattendelare när det gäller spelare. För vissa är de essensen av vad spel skall vara och för andra är de bara frustrerande och irriterande. Jag uppskattar vad serien har gjort för spelbranschen som helhet och Devil May Cry 3 är ett av de bästa spelen som finns till PlayStation 2. När bilder på det nya DmC kom var kritiken från fansen emellertid inte nådig.

De tyckte Dante såg ut som sångaren i något Emo-band och klagade på att Capcom hade förstört DmC. Så när spelet väl släpptes välde fansen in på Metacritic för att såga spelet sönder och samman. Resultatet är ganska komiskt; medan ”Critcs Review” ligger på 86/100, ligger ”User Review” på 4,2/10. Hatet flödar och det tävlas i att skriva hur dåligt DmC är och hur onda Capcom är. Så är spelet så dåligt som fansen säger?

Självklart inte. Även om detta spel inte kommer upp till samma nivå som Devil May Cry 3 så är det ett bra spel med flera goda idéer. Handlingen i DmC brukar vara medioker på sin höjd men här har man gjort ett försök att göra något mer intressant med demoner som kontrollerar mänskligheten via läsk och nyheter. Handlingen fungerar väl för att vara ett DmC-spel. Sedan har vi Dante. Som karaktär har han aldrig varit särskilt intressant, han är badass och det är typ allt. Här är han inte lika hård utan liknar mer en pojkspoling som inte bryr sig om något. Dantes bror, Vergil, är även med i detta spel och utan att avslöja för mycket är han en mer intressant karaktär, men han bidrar också till att göra Dante mer intressant i slutet av spelet.

Men det är inte detta som är själva kärnan i DmC, det är spelmekaniken. Har Ninja Theory lyckats där? Ja, de har de faktiskt gjort. Du har ett flertal vapen till ditt förfogande och de är smart mappade till axelknapparna så det är enkelt att snabbt byta mellan dem. Det gör också att det är enkelt att sy samma väldigt avancerade kombos. Striderna flyter på väldigt bra och det känns hela tiden som att jag har kontroll över vad jag gör. En skillnad är att i nya DmC stiger din rank när du slåss och den går bara ner om du blir träffad. Det är alltså ganska enkelt att få SSS-ranking på de flesta banor och grundsvårighetsgraden är inte i närheten av vad den var på tidigare DmC-spel.

DmC fungerar som en slags introduktion till spelserien och gör att  folk som inte är Die Hard-fans av Dante kan ha kul och spela igenom spelet. Fansen klagade självklart på detta och att det var ett hån mot allt som DmC stod för och återigen är jag oförstående till vad de klagar på. Spelar man på ”Normal” är det inte så utmanande, men både ”Son of Sparda” och ”Dante Must Die” erbjuder betydligt svårare motstånd då fienden har nya attackmönster och tål mer stryk. Väljer man ”Heaven and Hell” dör alla demoner och Dante efter en träff, och på ”Hell and Hell” har demonerna full hälsa medan Dante dör efter en träff. Så hur man klaga på att DmC är för lätt övergår mitt förstånd.

Mycket av spelet utspelar sig i Limbo, en mellanläge mellan jorden och helvetet. Där kan demonerna påverka men har inte full kontroll. Det gör att DmC har något av den mest kreativa bandesignen jag har sett på flera år. En bana där man vänt allt upp och ner? Check! En bana inne i ett hus som byggs om allt eftersom du undersöker det? Check! Ninja Theory har verkligen lagt ner mycket tid och själ i att skapa ett spel som inte känns som något annat jag spelat.

DmC var inte vad jag hade trott eller förväntat mig. Capcom har gått i en annorlunda riktning och låtit en brittisk spelstudio skapa något helt nytt och det är en uppfriskande fläkt. DmC glömmer inte sitt ursprung men är samtidigt ett spel som står stabilt på sina egna ben. Rekommenderas.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
DmC: Devil May Cry, reviewed by Pär Wirdfors on 2013-02-11T12:00:48+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Pär Wirdfors

Stockholm
Skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Latest posts by Pär Wirdfors (see all)

Publicerad den 11 februari, 2013