Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Dogville

dogville 03

”Jag gör film för människor som är dummare än jag själv. Ja! Jag är som Grace i Dogville. Jag mäter inte andra med min egen måttstock. Vilket jag ju hade gjort om jag hade varit en ärlig människa. […] Jag njuter av att se Dogville. Men jag skulle inte vilja kalla den ett konstverk.” – Lars von Trier, Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier av Nils Thorsen.

Grace är på flykt från en grupp gangsters och hamnar i den lilla bergsbyn Dogville. Befolkningen bestämmer sig för att låta henne gömma sig där och för att visa sin tacksamhet tycker byns moraliska filosof Tom (Paul Bettany) att Grace ska hjälpa sina nya grannar med sysslor som de inte visste att de behövde hjälp med. Varje gång någon kommer till Dogville och söker efter Grace blir hennes tacksamhetsskuld större till byborna. Den lilla byn måste ju tjäna lika mycket på att hjälpa Grace som de hade gjort om de angett henne.

Dogville finns i en studio i Trollhättan. På det svarta golvet ritades med vit färg upp markeringar var husväggar, buskar och till och med hunden skulle finnas. Sedan lät man det vara. Den lilla butiken fick en dörr eftersom dess lilla klocka skulle få en viktig del i handlingen senare. I de andra husen fick skådespelarna låtsas att de knackade på eller öppnade dörrar. All dekor som inte var viktig för handlingen skalades bort. Kvar finns bara skådespelarna och orden. I nästan tre timmar framför Nicole Kidman och de övriga von Triers verk som vore det en teaterpjäs. Men på en teater lämnar ofta skådespelarna scenen när de inte ska tillföra någonting. I Dogville finns de (eller stand-ins) hela tiden i sina hus med osynliga väggar och blir en mänsklig dekor medan vi tittare fokuserar på vad skådespelarna i förgrunden gör. Störst effekt har de obefintliga väggarna när någonting hemskt händer i något av husen och man ser hur livet fortsätter som vanligt för de övriga. De kan ju inte se genom väggar, även om de inte finns där.

Redan i filmens första bild får vi höra John Hurts röst. Han tillför en sagostämning till Dogville. Han berättar en sedelärande saga för oss. Jag tror att detta tonfall omedelbart förflyttar tittaren tillbaka till barndomen och en tid då man accepterade talande djur och magi i berättelserna. Hurts röst öppnar dörren för acceptans och gör oss mottagliga för en miljö där vi får visualisera dekor själva. Dogville blir ett eget universum med sina egna spelregler. Det vi tittare måste acceptera i filmen är inte några övernaturliga sagoelement utan mänsklig grymhet. Moralen är inte lika tydlig som i en saga och alla i Dogville är på olika sätt elaka människor. Går det ens att välja sida? I nästa stycke kommer jag att avslöja slutet på filmen. Hoppa över detta om du inte har sett Dogville än.

Dogville skulle vara U:et i Lars von Triers nya trilogi ”USA: Land of Opportunities”, där Grace (i Dogville porträtterad av Kidman) skulle vara en återkommande karaktär. Jag vet inte hur typiskt amerikanska karaktärerna i Dogville egentligen är. Att utnyttja människor i nöd är inte unikt för USA. Innebörden i det som invånarna i Dogville gör mot Grace kan appliceras på hur man behandlar invandrare och även, det hade jag inte tänkt på tidigare, arbetslösa. Arbetsuppgifterna som Grace får är ju inte nödvändiga för någon utan handlar enbart om att göra en motprestation av principiella skäl. ”Vi behöver inte dina tjänster, men eftersom du behöver oss ska du prestera någonting för hjälpen.” Man kan tycka att filmen tappar fotfästet när Grace ska kedjas fast och bära en klocka runt halsen, men det är då Hurts sagoberättande håller oss kvar i filmen. Paul Bettanys karaktär har dessutom genom filmen talat om att illustrera moraliska dilemman på ett sätt som Dogvilles invånare förstår. Illustrationen för oss tittare blir väldigt tydlig när Kidman drar runt på sin kedja. Det är avgörande för filmens budskap att Grace självmant underkastat sig reglerna i Dogville. Hennes förstående och förlåtande inställning till omvärlden gör att ondskan får fortsätta frodas. När jag såg den avslutande massakern på bio tyckte jag Lars von Trier gick för långt. James Caans resonemang med Grace är övertygande och som tittare vill man att Grace ska hämnas på Dogville. Men när vi tvingas se hur till exempel barnen skjuts ner blir hämndbegäret man precis känt obekvämt. Om vi sluppit se det hade troligen det bestående intrycket av Dogville varit att hämnd är rätt väg att gå.

Extramaterialet är omfattande. Det som är mest återkommande är hur stort det var att Nicole Kidman kom till Sverige och gjorde en film med Lars von Trier. Skådespelarna är märkbart irriterade över att vara dekor och marionetter i von Triers universum. Stellan Skarsgård verkar ha haft en medlande roll där han övertygat de andra skådespelarna om att de måste lite på sin regissör. Dokumentären är hårt vinklad till von Triers fördel. Man skulle vilja veta vad som hände innan Bettany blev förbannad. För inte kan utbrottet enbart ha berott på att von Trier sa ”stay!” till honom. Mästerregissören själv hade svårt för att stanna i sin USA-trilogi. Efter att ha gjort färdigt den andra filmen Manderlay tog han en paus från USA och gjorde komedin Direktören för det hele och har sedan dess gått vidare till sin trilogi om depression som innefattar Antichrist, Melancholia och den snart bioaktuella Nymphomaniac. Om han aldrig gör sista filmen, som skulle haft titeln Wasington (inte Washington), kan man alltid föreställa sig att hans Dancer in the Dark eller den Thomas Vinterberg-regisserade Dear Wendy som båda utspelar sig i USA utgör den sista delen i trilogin.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (1 vote cast)
Dogville, reviewed by Mattias Berg on 2014-01-16T07:00:32+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 16 januari, 2014