Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Dredd 3D

Mega Citys One’s främste rättsskipare, Judge Dredd, är tillbaka på vita duken.

Serietidningskaraktären Judge Dredd gjordes i filmversion redan 1995 med en totalt misscastad Sylvester Stallone i huvudrollen. Dredd hade där gjorts om till en klassisk actionhjälte och den bitska satir som kännetecknat serien var som bortblåst. Släng in en plågsamt pinsam comic relief i form av Rob Schneider, som får Jar-Jar Binks att framstå som ett genidrag, och en slibbigt påklistrad kärlekshistoria mellan karaktären Dredd och en kvinnlig poliskollega. Vips spottades kanske årtiondets största kalkonfilm fram. Skräpet sågades med all rätt till fotknölarna och hoppet om någon form av rättvisa för serien på vita duken dömdes som obefintligt. 17 år senare genomfördes en remake där man valt att omarbeta Dreddkaraktären från grunden och nu är en fläskig BD-utgåva här innehållandes filmen i såväl 3D som i vanlig 2D, varav den sistnämnda behandlas nedan. Frågan är om Dredd 3D värd sig en närmare titt? Svaret är ett massivt JA! Läs vidare och få reda på varför.

Som pojkspoling uppväxt under 80-talet långt före World of Warcraft och smartphonens tid fick man roa sig med alternativa medel såsom ett begränsat TV-utbud i form av ettan och tvåan, mumsa på isglassen Piggelin för överkomliga 3 kr, samla på Garbage Pail Kids-bilder… och så var det ju det här med serietidningar. Så gott som alla kids, grabbar åtminstone, frossade i serietidningar – inledningsvis disneyankor och honungsdopade björnar – därefter allehanda Marvelsuperhjältar. För personlig räkning var det dock en specifik figur som domderade över alla med ändelsen ”mannen” – hans namn var Dredd, Judge Dredd (mja, Joe Dredd om man skall vara petig av sig, men det känns mer på sin plats att omnämnda honom utan ett förnamn).

Judge Dredd var Englands svar på de amerikanska superhjältarna – efter debuten i tidningen 2000 A.D år 1977 är han fortfarande Englands populäraste seriefigur, över 30 år senare. Judge Dredd är en postapokalyptisk science fiction med drag av William Gibsons cyberpunk-värld som utspelar sig i en framtid där ett atomkrig har förött stora delar av jorden, och delar av mänskligheten har bosatt sig i gigantiska städer med hundratals miljoner invånare (så kallade Mega Citys). Judge Dredd är den mest ökända av de s.k judges som patrullerar i och upprätthåller lag och ordning i en av dessa städer, Mega City One, en auktoritär polisstat med starka undertoner av total fascism. Dessa judges har också befogenhet att döma och då avrätta brottslingar på plats. Dredd är utan underdrift den hårdaste av de hårda och var en direkt kommentar till Clint Eastwoods karaktär Dirty Harry vilket ger utrymme för satir. Det var något alldeles speciellt med serien Judge Dredd – brutaliteten, galenskapen, den bisarra humorn och inte en tillstymmelse till hjältedåd någonstans. Dredd och staden han representerar hotas ständigt av allt från kriminella gatugäng, atombombsglada ryssar, robotuppror, mutanter, rymdvarelser och även de odödas legion (!) med nemesisen Judge Death i absoluta spetsen. Jag kastade mig över varje tidning och slukade det mesta på löpande band. Inte undra på att man blivit lite skruvad.

Eftersom serien Judge Dredd inte har minskat i popularitet under årens lopp och fortfarande ses som en stor kultfigur, gjorde man år 2012 ett nytt försök att gjuta cineastiskt liv i ”gamle stenansikte” som han också kallats. Den här gången utlovades det att man skulle vara serien trogen, något som inte någon riktigt trodde på, med bakgrund av vilket monumentalt magplask det blev förra gången med kalkonkungen Sly vid rodret. Remaken skulle dock denna gång produceras utanför Hollywoodsystemet och skådisen Karl Urban, som tidigare axlat viktiga biroller i såväl Sagan om Ringen-trilogin och remaken av Star Trek, iklädde sig Dredds uniform. Urban ställde f.ö. själv kravet att Dredd aldrig skulle få ta av sig hjälmen, serien trogen, något som Sly givetvis aldrig kunde hålla sig från. Bara en sådan sak lät ju lovande – var den Dredd som vi kände honom från serien här – eller skulle fansens dom bli den absolut strängaste, som förra gången?

Filmen inleds med att Dredd jagar tre män som i jakten kör över och dödar en fotgängare, och i samma sekund går männen från att vara misstänkta till automatiskt dödsstraff enligt Dredd och Mega Citys filosofi. Ni förstår riktningen. Karl Urbans stenhårda Dredd är ljusår bättre än Sly, vilket i och för sig kanske inte säger mycket, men han lyckas fånga karaktären Dredd till fullo. Skoningslös och brutal, en fascist ut i fingerspetsarna och när Urban sätter den karaktäristiska Dirty Harry-väsningen som en smäck sitter den sista pusselbiten på plats – Dredd är tillbaka. Eller rättare sagt: Dredd är äntligen här. Filmskaparna har också ansträngt sig för att undvika de traditionella klichéerna i dessa serietidningsfilmer – kanske inte nödvändigtvis i handling men definitivt i karaktärer – jag kan åtminstone inte förnimma mig att jag tidigare sett så välarbetade kvinnoporträtt i en ”simpel” actionrökare som denna.

Som Dredds partner och den karaktär vars sympatier åskådarna lättast kan identifiera sig i, ser vi Cassandra Anderson, helt ok spelad av Olivia Thirlby. Anderson är en novisjudge med den användbara förmågan att läsa andras tankar och den judge som Dredd utvärderar på hennes första arbetsdag, som vi följer från filmens början till dess slut. Som badassen i dramat finner vi fullblodspsykopaten Ma-Ma, återhållsamt agerad av Lena Headey, ni vet hon med den bistra uppsynen från Game of Thrones. Det hämningslystna ex-fnasket och den numera livsfarliga drogsyndikatsledaren Ma-Ma driver sitt kriminella gäng med järnhand. Hon viker sig inte för vare sig tortyr eller mord för att behålla sin maktposition i det futuristiska 200-våningshus i det kvarter hon basar över, ironiskt nog kallad ”Peach Trees”. Ma-Ma:s terrorhandlingar är – till skillnad från många andra superskurkar i denna hårt exploaterade genre – genomtänkta, brutala och skrämmande effektiva. Precis som Dredd är den ultimata återspeglingen av rättstaten som formade honom, är Ma-Ma en återspegling av den mardrömstillvaro som formade henne.

Dredd 3D känns gjuten rätt igenom – en rak om än något enkel historia med pulserande action och välgjorda dystopiska miljöer. Dredd 3D är filmad med avancerad 3D-teknologi och det är man inte sen att visa med ordentligt 3D-frosseri i vissa scener, som i andra filmer kan kännas krystade (The Hobbit, någon?), men som här vävs in i handlingen på ett slugare sätt. Du som besitter 3D-uppspelning i hemmabiosystemet hemma får alltså chansen att fläska på ordentligt här. Själv såg jag den i 2D-varianten och då kunde vissa scener uppfattas som något gryniga, men inte till den grad att det störde upplevelsen. Dredd-fan som jag är såg jag filmen på bio också, då i 3D-format och där gick spektaklet inte av för hackor. Man har med denna UK-utgåva som nämnt inkluderat båda versioner och ett mastigt DTS-spår som mer än väl fyller sitt syfte. Extramaterialet är däremot närmast obefintligt med en rad intetsägande featurettes på några minuter styck, som man knappast lär återvända till. Något synd förstås i en så övrigt utomordentlig BD-utgåva.

Det är inte sedan Paul Verhoevens glansdagar med ikoniska filmer som Robocop, Total Recall och Starship Troopers jag sett något så fulländat i action, sci-fi och satirväg som Dredd 3D. Storyn är förvisso enkel, men det är inga onödiga sidospår som inte tillför något till historien, inga överdrivna politiska komplotter och inga störande karaktärer. Allting känns meningsfullt och genomtänkt. Filmen har heller inte åldersbegränsningen PG-13 som andra serietidningsfilmer, vilket innebär ett betydligt fulare språkbruk och inte minst – blodigare våld. Och då snackar vi blodigt – i bästa Verhoevenstil (eller värsta, beroende på hur man ser det), vilket filmen förstås har kritiserats för. Då har man missat mycket av poängen då Dredds domedagsvärld är ful, rå och brutal. Att skildra den på annat sätt vore en ren skymf. Man har istället valt att vara serien trogen och tur är väl det.

Dredd 3D fick tyvärr ljummet mottagande och den stora publiken uteblev, men för egen räkning var detta den bästa bioöverraskningen under hela 2012 – t.o.m. självaste The Hobbit var en axelryckning i jämförelse. Köp den därför genast i något format så är kanske chansen för uppföljare inte alltför avlägsen. Själv kan jag knappt bärga mig för fler av Dredds högoktaniska actionäventyr i en skrämmande dystopisk framtidsvision som är väl värd att utforskas ytterligare.

 

Då SF inte skickar ut recensionsexemplar av nya filmer på Blu-ray, behandlar den här recensionen den brittiska utgåvan av Dredd 3D.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.4/5 (7 votes cast)
Dredd 3D, reviewed by Claes Lindman on 2013-01-26T12:00:56+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 26 januari, 2013

2 kommentarer

Kommentera
  • bahama säger...
    26 januari, 2013 - 13:34

    Pågår en låååååååång diskution om denna film på annat forum på nätet. En punkt som lyfts fram är att vissa scener i UK utgåvan upplevs som gryniga både i 2D och 3D vilket de inte gör på US utgåvan. Hurvida detta stämmer kan jag inte uttala mig om. Filmen floppade på bio men säljer oerhört bra på BD både i US och UK.

    Värt att notera är också att man i sverige får en utgåva för 3D och en annan för 2D medans bl.a UK och US får en utgåva med båda versionerna på samma skiva. Nån signal läsnings historia teknik man använt så filmen ligger inte 2 ggr på skivan.

    För eventuella slipcover samlare har US och CA olika slipcovers.

  • Rikard Eriksson säger...
    1 februari, 2013 - 13:02

    Håller helt med Claes. Förra årets bästa actionfilm! (säger jag utan att tänka tillbaks)