Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


En profet

Everybody in the whole cellblock was dancing to the jailhouse rockOm Jerry Leiber och Mike Stoller hade sett den franska filmen En profet innan de skrev den där låten, hade den nog låtit lite annorlunda. För här dansar man nämligen efter Césars pipa. Bonjour och välkommen till helvetet unge man. Sex års fängelse väntar för Malik El Djebena (Tahar Rahim Black Gold, The Eagle), en nittonårig kille med en framtid lika dyster som hans bakgrund. En tuff tid rivstartar och vi kastas direkt in under hans inskrivning i ett stökigt franskt fängelse fyllt till bredden av rasism och våld. Han kan knappt varken läsa eller skriva, men i fängelset får han chansen att genom studier höja sin självaktning och den chansen tar han. Att vi får veta så lite om hans bakgrund gör att man i sina försök att förstå honom ständigt känner tvivel och osäkerhet, detta vinner filmen tveklöst på. Innanför murarna är alla uppdelade i sina respktive gäng. Muslimer, svarta och alla de övriga behöver tillhöra en större grupp för att över huvud taget ha en chans att klara sig. Fängelset och dess interner är så realistiskt skitigt, äckligt och motbjudande att vad som sker där inne – allt det som vi redan sett i andra fängelseskildringar – bara blir precis vad det borde vara, en tragisk men naturlig omgivning för karaktären Malik att utvecklas inom. Inte bara en plats där filmen utnyttjar tillfällen till att spekulera i våld och förnedring, utan även kan visa på hur fängelset används som en plantskola för unga kriminella. Har man stulit en bil eller begått något annat relativt mindre allvarligt brott, kan man ha kommit att utvecklats till en massmördare innan man släpps fri. Ser verkligheten så här jävlig ut i franska fängelser? Malik förändras långsamt och att följa honom känns som att gå på en slak lina över ett stup och man känner sig inte trygg för en enda sekund. Skådespelet från Tahar Rahim påminner stundtals lite om storheten hos storheter som Robert De Niro eller kanske ännu mer Al Pacino (tänk sjuttiotal – Deer Hunter, Serpico, Panic In Needle Park). Han är definitivt på deras nivå, den där självklara närvaron och det okonstlade uttrycket som man nästan aldrig ser längre, det finns där hos honom. När han går genom korridorerna ser han verkligen ut att vara rädd på riktigt, med en kroppshållning som signalerar tuffhet fastän ögonen avslöjar hans rädsla. Det finns till en början en ångest och konstant stelhet i hans kropp, en stelhet som visar att han ständigt är beredd på att något kan hända. Garden måste kunna flyga upp blixtsnabbt, vem vet vem som är ute efter att mörda eller märka honom med ett rakblad. Malik förstår snabbt att han måste bli en av de som på förhand vet sådana här saker för att överleva de sex åren. Livet i fängelset kan bli uthärdligt, även under dessa vidriga förutsättningar, men då måste han ta sig uppåt i hierarkin. Och den resan börjar hos César Luciani (Niels Arestrup, Mitt hjärtas förlorade slag, War Horse), ledaren för det korsikanska gänget som styr praktiskt taget allt innanför murarna och en hel del även utanför. Allt från droghandel, matleveranser, mutade vakter och till och med permissioner är grundligt uppstyrt av César. När Malik utnyttjas för sitt första uppdrag startas samtidigt en karusell som han aldrig kan hoppa av, han måste mörda en annan fånge för att denne inte ska kunna vittna i en väntande rättegång – eller dö själv. Genom sitt nordafrikanska ursprung skaffar sig Malik även kontakter hos araberna i fängelset, något som kan gynna honom i det långa loppet. Han fungerar som springpojke åt César, sköter hans städning och tvätt, men samtidigt gror en egen plan. En plan som sakta växer fram under hans permissioner och snart ska sättas i verket. Malik står snart där som spindeln i nätet, med koll på det mesta omkring honom. En profet handlar om hur man, om man spelar korten rätt, kan få allt att rasa runt omkring sig, men ändå kliva ut med segern och livet i behåll. Är Malik tillräckligt slug och förutseende kan han kanske överleva maktkampen och vänta medan profetian förhoppningsvis slår in och sköter resten. Niels Arestrup levererar sin gangsterboss César på ett perfekt sätt och det är egentligen något jag kan säga om hela ensemblen av skådespelare. Inga av filmens karaktärer känns heller överdrivet stereotypiska eller endimensionella trots genrens fallgropar, de har alla något att berätta och en del underbara överraskningar i själva berättandet dyker även upp längs vägen. Dock sticker huvudpersonen ut lite extra. Tahar Rahim är ovanligt klockren i rollen som Malik, han känns som sagt helt naturlig och hans skådespel är värdigt de finaste priserna man kan få. När Malik sitter på ett flygplan för första gången och man ser hur förväntansfull och spänd han är inför flygresan under ett lager av påklistrad coolhet inför övriga passagerare, då förstår man hur duktig han är. Massor av sådana här detaljer hittar man hos honom. Det är onekligen en nervpärs att följa honom i filmen som också förstärks av ett foto där känslan av närvaro har skruvats upp till max. Regissören Jacques Audiard (Mitt hjärtas förlorade slag) har skapat en lika realistisk som surrealistisk atmosfär i en brutalt rå film där, likt en kletig smet, spänningen aldrig släpper taget och när En profet slutar efter två och en halv timme vill jag bara ha mer. Det var länge sedan det hände senast. Omslaget till filmen är, med all rätt den här gången, överöst med välanvända lovord som ”fantastisk”, ”filmmagi” och ”högsta betyg”. Vunna priser 2009/2010 inkluderar bland annat ett pris i Cannes och förutom en Oscarnominering för bästa utländska film vann den även nio franska Cesar-priser. Jag instämmer förstås, men väljer själv att simpelt hävda att En profet är en otroligt bra film som du måste se. Den spöar samtliga av samtida fängelsefilmer och visar sig vara mycket mer därtill. Jag hittar inga anledningar till att dra ner maxbetyget, alla delar håller så hög klass att slutresultatet blir så nära en fulländad film man kan komma.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (6 votes cast)
En profet, reviewed by Hans Råman on 2012-04-11T21:10:26+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 11 april, 2012