Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Fascisten
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (2 votes cast)

Fascisten

Av många ansedd som en av de mest visuellt fulländade filmerna någonsin och även uppskriven som ett nästintill odiskutabelt mästerverk. Jag håller inte riktigt med.

Marcello låter sig rekryteras av en fascistisk organisation för att mörda en politisk meningsmotståndare i Paris och tar med sig sin nyblivna hustru som den perfekta täckmanteln. Italien strax innan andra världskrigets utbrott är ett politiskt förvirrat land, där fascismen spirar som gängse norm och likformigheten hyllas som ideal. Frågan man ställer sig blir: Vad är egentligen en fascist?

Till ytan är Fascisten helt olik Michael Hanekes The White Ribbon, men de utforskar definitivt samma område, nämligen de psykologiska förklaringarna till fascismens framväxt. Hur kan en människa och ett helt land låta sina tankar förvridas till något så misantropiskt? Till något så hatiskt och totalitärt? Bernardo Bertolucci väljer att placera luppen över filmens protagonist och ge oss några glimtar av hans bakgrund för att sedan låta hans agerande tala för sig självt. Det kommer att handla en hel del om undertryckt sexualitet, om skuldkänslor och om sekularisering från den i Italien så dominanta katolska kyrkan. Flera av dialogerna, kanske främst de mellan Marcello och hans blinde allierade Italo, tränger djupt in i fascismens mening på ett spännande sätt. Det handlar bland annat om en strävan efter normalitet och om att vara allmänt accepterad. Om att uppröra så lite som möjligt. Att filmens originaltitel är Il Conformista, konformisten, är fullt logiskt och mycket talande.

Berättandet är rappt, där det mesta handlar om fritt associerande tillbakablickar medan Marcello färdas i en bil på väg till en nyckelscen. Sättet scener utvecklas, placeras bredvid varandra och hur dialogen utvecklar både tematik samt historien, är intelligent genomfört. Ingenting är övertydligt, men ingenting är heller onödigt svårtillgängligt. Bertolucci tappar aldrig kontrollen över svängarna, över den uppbrutna kronologin eller över vad han försöker förmedla. Det är hela tiden oerhört skickligt och välformulerat på ett imponerande vis. Vittorio Storaro har sin vana trogen även levererat ett extremt genomarbetat foto.

Varför sätter jag då inte ett högre betyg? Det berör helt enkelt inte mig tillräckligt mycket. Jag beundrar filmen utifrån, utan att bli speciellt involverad. Det är nära nog teknisk perfektionism, men det känns samtidigt mekaniskt och opersonligt. Storaro tar i så han spricker med kameraarbete till den grad att det känns överarbetat. Ibland kastas det överlastade och utstuderade bilder i fantastiska miljöer på en i sådan takt att man tappar bort filmen. Kanske borde man druckit lite mindre espresso och behållit fokus på berättelsen istället för att leka bildkonstnärer å sådan extremt stor utsträckning? Jag tycker Storaro gör bättre ifrån sig med lite stramare tyglar, så som i Dario Argentos The Bird with the Crystal Plumage eller Luigi Bazzonis Footprints on the Moon.

Sedan har jag lite svårt för den där ”larger than life”-känslan som inte är helt ovanlig i italiensk film. Det där lite lätt överdrivna, lite burleska och bullriga. Jag kvider inte alls lika mycket som när jag slog av Federico Fellinis Amarcord efter tjugo minuter, men tonen finns där även i Fascisten och irriterar som en försiktig ilning i en tand. Men med tanke på filmens status och på att dess brister till stor del uppvägs av dess förtjänster tycker jag ändå man ska ge den en chans. Den är trots allt intressant att fundera kring och ett imponerande genomfört hantverk. Fast visst hade den förtjänat en högupplöst utgåva?

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (2 votes cast)
Fascisten, reviewed by Erik Nyström on 2012-12-13T12:00:03+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 13 december, 2012