Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Fear Itself

Exakt vad gör skaparen till en antalogiserie? När Masters of Horror lades ner gick Mick Garris vidare med samma koncept till NBC och döpte den nya serien, som endast skulle få en säsong, till Fear Itself. Men vad gjorde han sedan? Var det han som personligen ringde upp regissörer som John Landis och bad honom regissera ett av de tretton avsnitten?

fear01

The Sacrifice (Breck Eisner, The Crazies) handlar om fyra män som får problem med bilen efter en skum affär. De söker hjälp hos några systrar som är bosatta i den snöiga ödemarken. Jag brukar tycka att skräckfilmer är spännande till en början. När det som varit filmens hot väl visats upp tappar jag intresset. Här tappade jag intresset ganska omgående när kvartetten kom till gården. Innan dess var det väldigt fint när de drog sin skadade kamrat i en båt genom snön. När den skadade fick munnen ihopsydd ryste jag till en aning. Men när jag mindes vad avsnittet hette föll allting på plats och därmed slutade det vara otäckt. Huruvida systrarna offrade till satan eller vampyrer spelade i det läget ingen roll.

fear02

I Spooked (Brad Anderson, Session 9) överspelar Eric Roberts sig igenom rollen som polis som får sparken efter att ha brukat övervåld en gång för mycket. 15 år senare arbetar han som privatdetektiv och under ett uppdrag gör ett dåligt samvete sig påmint. Det är för att Brad Anderson regisserat ett avsnitt i Fear Itself som jag köpte TV-serien. Man kan inte påstå att Spooked kan mäta sig med hans filmer The Machinist och Transsiberian, eller ens hans bidrag Sounds Like i Masters of Horror, men till skillnad från det förra avsnittet är det ändå en välbehövlig uppryckning. En osäkerhet infinner sig under tittandet och jag vet inte åt vilken riktning som avsnittet kommer att gå. Några scener är gåshudsframkallande och historien håller genom hela avsnittet utan att gå till överdrift.

fear03

Family Man (Ronny Yu, Freddy vs. Jason) var en riktigt trevlig liten historia som passar perfekt för den korta speltiden. En mördare och en familjefar byter kroppar under en sjukhusvistelse och byter därmed även liv. Man kan säga att en kristen man får chansen att vara kristus på riktigt och ta på sig en annan mans synder. Denna uppoffring är han dock inte beredd att göra. Jag gillar när religiöst hyckleri får stå med byxorna nere. Avsnittet blir aldrig lika spännande som det är roligt. Kanske snarare finurligt. Jag ser att manusförfattaren Daniel Knauf är en av skaparna bakom Carnivàle. Kanske Family Man är faktorn som får mig att äntligen se den oavslutade HBO-serien.

fear04

Twisten i In Sickness and In Health (John Landis, The Kentucky Fried Movie) är lika väntad som en bakfylla på nyårsdagen. Vilket är tråkigt eftersom upplägget är spännande. Allting utspelar sig på ett bröllop där bruden får ett litet kuvert utan avsändare överlämnat till sig några minuter innan vigseln. Efter detta följer en märklig intrig där den ena partens agerande känns ytterst ologiskt och endast har syftet att tittaren ska bli lurad.

fear05

Den råaste och mörkaste historien hittills är Eater, regisserad av Stuart Gordon (Re-Animator). Elisabeth Moss (Mad Men) spelar en polis som tillsammans med några sexistiska kollegor har ansvar för sysslorna på polisstationen samma natt som en kannibal har arresterats. Med sitt intresse för det makabra är hon den enda som förstår vad ätaren är kapabel till. I Eater finns inga direkta försök att överraska tittaren utan allting är vad det synes vara. Det blir ganska långtråkigt trots den korta speltiden. De sista tio minuterna ersätts de misslyckade spänningsinslagen med lite hederligt våld och klet. Inget vidare.

fear06

Jag brukar samla på mig gratistidningar. Det är Nöjesguiden, Nya upplagan, Gaffa och Kulturimperiet. Jag tänker mig att jag ska läsa dem i bastun efter simningen. (En tidning och en clementin är det perfekta sällskapet i bastun.) Men jag glömmer oftast att ta med mig en tidning till simhallen. Därför har jag en stor hög med tidningar i lägenheten som jag sedan rensar och slänger två gånger om året. Ungefär 20 minuter in i New Year’s Day bestämde jag mig för att sortera högen. Allting måste vara roligare än detta avsnitt. En tjej vaknar efter vad man kan förmoda var en sjuhelvetes nyårsafton och någon form av zombiesmitta har spridit sig i huset där hon bor. Regissören Darren Lynn Bousman har tidigare regisserat The Jersey Devil och typ åtta uppföljare till Saw. Hoppa över hans bidrag till Fear Itself.

fear07

Community (Mary Harron, The Moth Diaries) handlar om ett ungt par som ska flytta från storstaden för att bilda familj. De hamnar i sektsamhället The Common där de förbinder sig att följa de mest absurda regler. Det här är snarare en thrillersatir än någonting som kan liknas vid en skräckfilm. Tonen är lika skruvad som den Mary Harron presenterade i American Psycho. Jag är väldigt svag för berättelser som visar vad som lurar bakom fasaden och har väldigt roligt när jag tittar på Community. Brandon Routh hade troligen väntat sig att få medverka i större produktioner än så här efter att ha spelat Lex Luthors ärkefiende i Superman Returns. Men en snabb titt på hans CV säger mig att det här nog är den insats han borde vara stoltast över.

fear08

I Skin and Bones (Larry Fessenden, Wendigo) återvänder en far till sin familj efter att ha varit försvunnit i några dagar. Han har magrat och beter sig konstigt. Ett avsnitt som inte har någonting intressant att erbjuda. Mot slutet kompenseras den totala meningslösheten man känt under berättelsens gång i viss mån av en magvändande incident. Detta gör att Skin and Bones möjligen kommer att stanna kvar i minnet tills jag ser nästa avsnitt. Skin and Bones är för övrigt det fjärde avsnittet av de åtta jag sett som innebär att människor ska bitas eller ätas. Tjatigt.

fear09

Och apropå att bitas visade sig inte helt överraskande att Something with Bite var en varulvshistoria. Veterinären Wilbur känner sig allmänt livstrött och blir aningen piggare när en patient av okänt ursprung blir inskriven på hans klinik. Det här är ett avsnitt med den där typiska glimten i ögat som exempelvis Tales from the Crypt alltid hade. Perfekt som skräck för 10-åringar, men för en vuxen är det ganska mesigt. Regissören Ernest R. Dickerson har tidigare regisserat avsnitt i seriösa TV-serier som Treme och The Wire, men även charmskräck i Demon Knight och dramasplatter i The Walking Dead. Something with Bite är skriven av John Landis son Max som senare skrivit manuset till Chronicle.

fear10

En antikvitet, en blåsning och någonting man kan beteckna som psykisk ohälsa ligger bakom konflikten i Chance. Jag gillar spänningen i den här och hur mystiken håller hela vägen fram till slutet. Den inledande långa dialogen gör att man verkligen sugs in i berättelsen och vill veta mer. Bra dubbelskådespel av Ethan Embry. Författaren Lem Dobbs har skrivit manus till en del filmer av Steven Soderbergh, bland annat Haywire, medan regissören John Dahl regisserat avsnitt till Dexter och andra serier.

fear11

Flest välbekanta ansikte hittar man i The Spirit Box. Anna Kendrick (End of Watch och Twilight-filmerna) och Jessica Parker Kennedy (In Time) spelar två tonårsflickor som försöker kommunicera med de döda. En vännina som tagit livet av sig tar kontakt med dem och hävdar att hon blivit mördad av någon annan än sig själv. Rob Schmidt (Wrong Turn) har regisserat och gett The Spirit Box en ganska lyxig look. Miljöerna, ljussättningen och fotot känns mer genomarbetat än i de tidigare avsnitten och påminner mer om en biofilm. Manuset av Joe Gangemi, som även författat manuset till Brad Andersons kommande film Eliza Graves, är svagheten i The Spirit Box. Historien är varken spännande eller engagerande och känns mest som slöseri med tid. Även Martin Donovan från Boss och diverse Hal Hartley-filmer och Mark Pellegrino från Lost medverkar.

fear12

I Echoes spelar Aaron Stanford (Pyro från X-Men 2) en man som flyttar in ett gammalt hus. Han drabbas av blackouts där han verkar uppleva händelser som utspelat sig i huset långt innan han föddes. Han börjar misstänka att det är ett tidigare liv han bevittnar. I sitt tidigare liv var han inte en vidare hygglig typ. Det kan ibland vara spännande med filmer där karaktärerna inte längre vet vad som är syner och vad som är verklighet och där även vi åskådare blir osäkra. Men Echoes (Rupert Wainwright, The Fog) kommer inte i närheten av att vara en The Shining, en ambition som jag själv bestämt att Sean Hood (Sick Girl) hade när han skrev den. Den är synnerligen ointressant och torr.

fear13

Författare, Maine, pseudonym, skräck, skrivkramp. Jag tror inte att jag är ensam om att associera dessa ingredienser med en viss amerikansk författare. Släng på lite alkoholism också och hela världen tänker på någon bok av Stephen King. Om man bortser från spriten är det faktiskt en sammanfattning av The Circle (manus av samma klåpare som tidigare skrev avsnittet Eater) baserad på en bok skriven av plagiatören Lewis Shiner. Det hela avslutas på ett ganska roligt sätt, men innan dess har jag mest funderat över hur länge sedan det var jag såg Evil Dead (eftersom båda historierna utspelar sig i en stuga). Regissören Eduardo Rodriguez är härnäst aktuell med Fright Night 2.

Fear Itself är inte ett måste i DVD-samlingen. Den innehåller mer skräp än spänning. Men visst kan det hända att jag någon gång tar fram den fyra discar stora utgåvan och tittar på till exempel Community. Ett avsnitt är trots allt bara ungefär 40 minuter.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Fear Itself, reviewed by Mattias Berg on 2013-09-08T07:00:59+00:00 rating 1.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 8 september, 2013