Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Final Fantasy XIII-2
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Final Fantasy XIII-2

Förhållandet till Final Fantasy, den slutgiltiga fantasin är utifrån min vinkel långt ifrån okomplicerat. Från att ha varit störst, bäst och vackrast på den tiden då vackert var annat än HD-grafik och där störst inte symboliserades av störst budget, men där bäst betydde bäst och var lika med kvalité, ja från det till att förvirra sig i en modern tid. Final Fantasy-serien har varit med om det mesta. Nu är det dags igen. Tretton, del två. Bara där börjar det komplicerade, men det som sedan öppnar sig, visar sig vara mer genomtänkt än på länge.

Jag har älskat Final Fantasy-spelen sedan flera år tillbaka. Jag är en av dem där som en fredagkväll när jag bodde hemma hos mina föräldrar och hade köpt ett PS One, laddade första skivan av Final Fantasy VII. Sju. Den sjunde delen. Jag hade hört talas om de föregående sex delarna, men del sju gjorde intåg på Sonys PlayStation och jag blev fast. Jag lärde mig inte älska det, jag bara älskade det. Jag lärde mig dock att försvara det. Något som skulle visa sig behövas, för om vi springer genom historien utan att fastna i gammal nostalgi går det enkelt att konstatera att spelserien inte gjort det lätt för spelare som också spelat andra spel och inte enbart varit hängivna sin finalfantasi. Del sju bjöd på magi, det finns inget annat ord, inget annat sätt att uttrycka det på. Del åtta var så vacker att det gick att se introfilmen om och om igen. Känslan var inte riktigt där, men okej det var ändå bra. Del nio bjöd på den vackra magin igen, med en sagoberättelse om hjältemod och med ett relativt avancerat kortspel som härligt avbrott. Del tio är för mig en gåta och sedan tappade jag lusten att fantisera mera. Cloud var ju inte där, han stannade kvar i del sju även om han kom tillbaka i en film några år senare. När så del tretton kom så återvände jag. Det komplicerade kvarstod. Vägen mot den fria världen kantades av vad som kändes som ändlösa timmar. Kritiken låg i att Final Fantasy XIII aldrig kom igång, att det var för linjärt. Just det linjära har aldrig stört mig och flertalet titlar har genom åren visat att ett linjärt upplägg kan vara en fördel. Final Fantasy lever på ett annat med sina fans och kritiken växer sig fort stark när något går för mycket mot det traditionella hållet och detta i en spelserie som blandat hejvilt i både stil och design. Således var del tretton bra, men för segt och det blev en svårsmält förälskelse som bröt ut i ljus vid ett flertal tillfällen, men också kantades av alltför mycket mörker.

Final Fantasy XIII-2. Det där med snåriga titlar är lite av ett japanskt fenomen. I den västerländska spelkulturen döper man sina spel till Mass Effect, Modern Warfare, Fifa 12. Det är enkelt och många gånger utan finess. I Japan är titlar ibland som att kliva ner i en labyrint. Titeln syftar dock på en fortsättning av del tretton. Det är inte helt nödvändigt att ha spelat del tretton för att spela del tretton två, men det hjälper för att få djupet, men för att kliva mot en pedagogisk syn på spel har utvecklarna Square Enix valt att återberätta storyn från del tretton vilket är ett användarvänligt grepp på gränsen till att göra mig tårögd. Dessutom blir storyn mer fokuserad i återberättandet och saker som tidigare verkade lite märkliga ses nu från ny vinkel, i nytt ljus och framträder då bättre. Snow, Lightning och Serah är tillbaka, men det är Serah, Lightnings syster som står i fokus. Vid randen av Cocoon har rebellgruppen NORA med Snow som ledare, han som även är Serahs pojkvän, skapat en frizon. Nästintill fri, för i närheten rör sig monster och därför bevakar NORA området. Serah är dyster och saknar sin syster. Lightning inleder spelet med att röra sig i världen Valhal och referenserna till den nordiska mytologin kastas ut som besvärjelser. Ändå känns världen ny och tilltalande. Lightning är starkare än någonsin, men hon är också på en plats dit ingen annan kan ta sig och Serah fortsätter undra vad som hänt hennes syster. Det är då Noel dyker upp. Noel Kreiss. Han reser i tiden och skickas vidare av Lightning för att tillsammans med Serah kämpa för världen och där börjar spelet.

Allt från menyer till grafik och berättelse andas i del två och det ska skrivas att andningen var mer besvärlig i del tretton. Se det här som en fristående uppföljare med ett löfte om att leverera mer av berättelsen, men som lyckas göra det med ett tempo som saknades förra gången. Det filmiska greppet att det varje gång du startar spelet, och laddar din sparfil, visas en sammanfattning av vad som hänt hittills är ett steg i helt rätt riktning. Som att se valfri TV-serie och något som gör dig som spelare alert. Dessutom krånglas inte bakgrunden till. Jag får veta att Serah och Noel ska ge sig ut i tiden och besöka olika platser, men jag hindras aldrig av att inte förstå alla delar som Final Fantasy XIII ibland gjorde genom att lägga krokben och tala om händelser som inte kändes viktiga. Visst finns det fortfarande lite för långdragna bitar i handlingen, men i jämförelse med hur det varit är det en rejäl förbättring.

Grafiken är magnifik och designen känns mer spännande än på länge. Framförallt finns det massor av rent ut skrivet häftiga världar att besöka. Menyerna är nästintill likadana som förra gången, men ändå med ett bättre driv och dataloggarna som sparar information om platser du besökt och monster du mött, känns mer välskrivna. Från menyn väljer du vapen och tillbehör för dina kämpar samt vilka vägar de ska gå när de uppgraderar sina färdigheter. Liksom i flertalet av de tidigare spelen samlar du poäng som sedan kan användas för att gå via olika linjer mot olika färdigheter. Du kan välja att bli starkare på närstrider eller att utveckla din magi. Du ser enkelt när du är på väg att lära sig något nytt inom de kategorier som finns och även om överblicken är lite sämre än i del tretton känns systemet nu ännu rappare och det är trots överblicken lätt att se när det vankas upp-levling, det vill säga när din hjälte lär sig nya färdigheter. Till detta kommer paradigmsystemet som även fanns i del tretton. Kort innebär det att Serah och hennes medkämpar har olika sätt att slåss på. Dessa stämmer överens med färdigheterna och går i samma kategori. Du kan välja att Serah slåss och Noel kastar healing eller att Serah kastar magi och Noel slåss. Det går att välja förvalda uppställningar eller skräddasy sina egna, vilket rekommenderas när du kommit en bit in i spelet och får koll på vad som fungerar mot vilka fiender. Det här ger striderna ett extra djup och ett extra lager av strategi, för precis som du snart kommer att läsa är Final Fantasy mer än bara turordningsbaserade strider.

Striderna har alltid varit intressanta i Final Fantasy. Dels tack vare bra monsterdesign som alltid varit av god kvalité, men också för att det som först ser enkelt ut rymmer flera dimensioner. Det handlar inte bara om att trycka på auto och låta hjältarna slåss medan du dricker kaffe och slött bläddrar i en tidning. Autofunktionen låter systemet välja bra kombinationer utifrån vilken paradigm du valt. Är valet att du ska satsa på magi kan det vara så att autofunktionen låter dig kasta tre eldbesvärjelser och en blixt. Vill du hellre själv vara fullt ut aktiv kan du välja vilken typ av hugg, slag, magi som hjälten ska använda sig av. Du trycker en gång för varje val och sedan utförs kommandot. Efter att motståndaren gjort sitt får du ny möjlighet. Kanske är det då läge att välja blockering och skydda dig och medkämparna mot en kraftattack från fienden. Den typen av val sker hela tiden och inte sällan snabbt vilket ger en skön stress till striderna. Tycker du på något sätt att stridssystemet verkar förlegat rekommenderar jag dig att prova och se, för Final Fantasy XIII-2 gör det mycket bra. En välkommen nyhet är också att striden fortsätter även om din huvudspelare dör. Fokuset flyttas då till nästa person i ditt team och på så sätt behöver man inte ladda in en sparfil i onödan bara för att man råkar dö med fel person.

Ska jag dra fram något mindre bra med striderna är det den slumpmässighet som fortfarande råder. Du kan välja att fly från en strid när fienden dyker upp eller att försöka vara snabb och slå till innan striden börjar och då få en fördel av en extra attack, men fortfarande är det ibland frustrerande att springa runt och leta efter en speciell del på en bana och hela tiden mötas av fiender som dyker upp här och där och även om de kan undvikas är de inte synliga till en början utan visar sig slumpmässigt och först då kan du egentligen bestämma hur du ska göra. Mer valfrihet skulle vara önskvärt och att slumpmässigheten fick ett annat upplägg.

Den slutgiltiga fantasin är inte här ännu, men Final Fantasy XIII-2 kommer väldigt nära. Det är bättre än föregående spel, även om det inte väcker samma känslor som den där magiska dagen med Final Fantasy VII, men spelet bjuder på både bra story, vacker grafik och bra strider och oavsett om du är ett fan eller inte rekommenderas denna titel varmt.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Final Fantasy XIII-2, reviewed by Mikael Maad on 2012-03-19T12:00:18+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Mikael Maad

Publicerad den 19 mars, 2012