Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Frances Ha
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (4 votes cast)

Frances Ha

Jag sitter och väntar på att Lena Dunhams namn skall dyka upp i eftertexterna, ni vet hon som hyllats för sin tv-serie Girls på HBO, som handlar om ett gäng unga kvinnor som försöker finna sig själva i New York. Jag tänker att hon måste haft något med filmen att göra, för den känns som en stramare långfilmsvariant på exakt samma tema. Jag tycker till och med att filmens huvudperson Frances har utseendemässiga drag som påminner om Lena Dunhams karaktär Hanna. De beter sig också lika osmidigt i sociala situationer, där deras ocensurerade och icke politiskt korrekta tankar får bubbla fram fritt. De delar båda lägenhet med sin bästa vän i hela världen, och skrapar näppeligen ihop till månadshyran då fokus ligger på att komma igenom det karriärmässiga nålsögat som deras yrkesval innebär, och inte på att skaffa en trygg försörjning. Att Frances försöker slå igenom som dansare och Hanna som författare ser jag helt enkelt som en slump.

En ny amerikansk film, som hamnar hos Criterion Collection, en distributör som specialiserar sig på att ge ut restaurerade utgåvor av vad man kan benämna som kvalitetsfilm, väcker så klart mitt intresse. Greta Gerwig som spelar Frances har skrivit manuset tillsammans med Noah Baumbach  som även står för regin. Baumbach har bland annat skrivit två manus tillsammans med Wes Anderson (Fantastic Mr. Fox, The Life Aquatic with Steve Zissou). 2005 oscarsnomierades hans självbiografiska manus till The Squid and the Whale, en film som han även regisserade. Gerwigs insats som Frances har blivit en snackis i filmvärlden och det talas om nomineringar och priser inför stundande ”award season”. Förutsättningarna för att det här skulle bli en angenäm upplevelse fanns sannerligen där.

Frances delar alltså lägenhet med sin bästa kompis och själsfärde Sophie. De är som ett lesbiskt par som slutat ha sex, får tjejerna höra av kaffeförsäljaren på gatan. Sophie har ett jobb inom förlagsbranchen, medan Frances, vid 27 års ålder fortfarande sliter på som lärling på ett av stadens danskompanier. Men det är inget som bekommer Frances nämnvärt, som ser fram emot att få tjäna några extra kronor under den stundande juluppsättningen. Men varje bekymmersfri värld (i det klassiska Hollywoodberättandet) behöver något som stör ordningen och skapar hinder för huvudpersonen att ta sig över, för att driva handlingen framåt. När både vänskapsband och karriärval sätts på prov börjar Frances en resa mot botten, inte en botten som hemlös prostituerad heroinist, nej, för när Frances väl slutat snurra i sin nedåtgående livsspiral, har hon både blivit erbjuden ett jobb hon inte vill ha, misslyckats med att få tag på sin gamla klasskompis i Paris, samt förnedrat sig med att sommarjobba på sitt gamla college. Att människan lyckades stå på sina egna fötter efter den känslomässiga resan är sannerligen imponerande.

Jag måste sakna all form av känsla för vad som är bra eller dålig film, för vad det är som är så speciellt med Frances Ha, går mig helt förbi. Filmen är absolut inte dålig, det är en snyggt genomförd independetproduktion, med en välskriven dialog, fint rollbesatt och med ett härligt soundtrack, men som aldrig når mig känslomässigt. Jag blir fasiken inte engagerad ett dugg. Detta är trots allt en film som skapat en hel del ”buzz” i filmvärlden. Beror det på att vi hittar övervintrade före detta hipsters i filmkritikerkåren och de otaliga filmjuryerna, som ler igenkännande åt Frances ”jag skall hitta mig själv i New York-liv”, för hon var precis som en tjej som svepte förbi i deras liv, när de själva antigen försörjde sig som konstnärer (som filmens Lev gör) eller satt hemma och rökte och försökte skriva film och tv-manus (som filmens Benji gör)? Vad har jag missat? Vad är det med den gängliga damen, vars danskunskaper enligt mitt otränade öga, inte precis håller Bolsjojkvalitet, som berör folk? Som åskådare åtrår jag inte Frances, jag känner heller inte en längtan av att bli vän med henne och jag slits inte mellan hopp och förtvivlan när hon försöker hitta rätt väg i livet.

Greta Gerwig har blivit nominerad till en Golden Globe för sin gestaltning av Frances, och även om hennes insats inte får mig att höja särskilt mycket på ögonbrynen, så är filmen rakt igenom välspelad, med många fina insatser. Förutom Gerwig, så tycker jag både Mickey Summer i rollen som bästa vännen Sophie, och Michael Zegen som killkompisen Benji träffar helt rätt ton. Ända ner till minsta roll, tycker jag Baumbach lyckas bra med personregin, i en mycket välbalanserad rollbesättning. Även gestaltningen av New York står ut på ett trevligt sätt, där storstaden inte alls känns stor och farlig, utan istället mysig, trygg och hemtrevlig.

Efter de första tjugo småtrevliga minuterna, när jag sitter och väntar på att filmen skall ta fart, så går den istället in i vad som känns som en evighetslång tomgång. Jag inser att jag inte förstår poängen med att i scen efter scen gestalta en karaktärs utveckling, när inget den drabbas av eller utsätts för är speciellt hemskt eller jobbigt. I en av filmens viktigaste scener beskriver Frances vad hon vill få ut av ett förhållande, en scen som sår det frö som skall skördas när filmens axleryckning till slutscen kommer. Det är två scener som, jag tänker mig, skrivna i ett manus ser briljanta och naturliga ut, men som om de inte iscensätts helt perfekt, blir antingen så övertydliga eller så svårbegripliga, att de tappar sin skrivna magi. Istället för ett känslomässigt klimax, blir det en ”suck, var det allt?” -känsla.

Tyvärr så kan det vara mina högt ställda förväntningar som grusade maskineriet  och trots att jag själv inte blev helt såld på den första säsongen av Girls, så överträffar den Frances Ha både som komedi och drama. Och när jag tänker efter så hittar jag problemet med Frances Ha i den meningen. Komedi och drama, filmen kan inte bestämma sig för vilket håll den skall vikta över till, utan plöjer istället ner sig i en mittfåra som blir lika färglös som den monokroma bilden. Det blir för försiktigt, för tillrättalagt och följaktligen – för tråkigt.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (4 votes cast)
Frances Ha, reviewed by Erik Larsson on 2014-01-11T07:00:40+00:00 rating 2.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Erik Larsson

Från att tidigare ha grottat ner mig i allehanda startelvor, laguppställningar och formationer inom de flesta idrotter, går min tid nu istället till att fördjupa mig inom filmens värld.

Latest posts by Erik Larsson (see all)

Publicerad den 11 januari, 2014