Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Full Metal Jacket

Allt jag begär av mina underlydande är att de lyder mina order på samma sätt som om det vore en befallning från Gud.

1

Repliken bränner sig fast i vårt minne, en av många från Full Metal Jacket. Stanley Kubricks Vietnamkrigsfilm har hunnit bli 25 år, men ligger fortfarande och pyr i folks medvetanden. Andra filmögonblick – som när en asiatisk prostituerad marknadsför sina sexuella tjänster, eller när ett amerikanskt överbefäl maniskt gapar ut sig vulgariteter och förolämpningar – har visat sig vara tacksamma ljudkällor för allehanda samplande i populärkulturen flera år senare, men Full Metal Jacket är mer än en samling kultförklarade citat. Mycket, mycket mer.

Annat ljud i skällan löd det när filmen hade premiär 1987 – exempelvis den ansedde amerikanske filmkritikern Roger Ebert menade på att den store innovatören Kubrick hade hunnit bli omkörd av andra Vietnamfilmer som gjort storslam på bioduken (såsom Apocalypse Now, The Deer Hunter och Plutonen) och endast skapat ett mediokert verk som inte utmärkte sig vid sidan om dessa, och därmed skulle föga troligt nå klassikerstatus. För så var det ju, Kubrick hade vid den här tiden hunnit bli en så pass mytomspunnen filmskapare att hans verk inte tilläts bli en i mängden. Förvisso kunde ingen av de filmer han gjorde kallas dålig – men de var helt enkelt tvungna att vara helt banbrytande – på ett sätt eller ett annat, så pass höga var förväntningarna.

2

Hade då Ebert rätt, är frågan? Låtom oss först gå på själva handlingen i Full Metal Jacket – som är en iscensätning av Gustav Hasfords memoarer från tiden som krigskorrespondent i Vietnam. Filmen är känd för att vara uppdelad i olika avsnitt; krasst skulle man kunna säga att först följer själva tillverkningen av en amerikansk soldat, sedan själva avverkningen. Vi får alltså i filmens inledande del bevittna via de unga männens träning inför Vietnamkriget, främst genom rekryten och huvudpersonen Jokers (Matthew Modine) ögon, och systematiken i hur människor tränas för att sätta sin mänsklighet ur spel för att fungera som fullödiga mördarmaskiner. Plågoanden och tränaren, Sergeant Hartmann, spelas oförglömligt av R. Lee Ermey som ursprungligen anställdes som teknisk rådgivare, men då han visade sig vara en mästerlig improvisatör och efter att ha riktat en två minuter lång harrang till en annan av skådespelarna, utan att upprepa sig, tog Kubrick beslutet att anställa honom på fläcken.

En av filmens många återkommande element är betydelsen av befälen, höga som låga: de är löjliga, men skrämmande, livsfarliga och främmande varelser. Till exempel Hartmans motto är, att ju mer man hatar honom, desto mer lär man sig. Han hittar i gruppen av unga män en som han terroriserar mer än de övriga; en överviktig och förståndsmässigt sett enkel kille som ges smeknamnet Gomer Pyle (en skådisdebuterande Vincent D’Onofrio, också helt oförglömlig). Den enfaldige Pyle personifierar såväl Hartmans trakasserier som kompisarnas hat – men blir också, med allt vad det innebär, den ultimata krigaren som Hartmann vill skulptera. En klar parallell till gladiatorträningen i Kubricks Spartacus.

6

Filmen ändrar riktning och ett tidshopp sker – nu till själva kriget på vietnamesisk mark som inramas berättarmässigt i några enstaka, och – faktiskt – rätt obetydliga händelser, sett ur historisk synpunkt. För att citera en annan Kubrickfilm, Barry Lyndon, där en strid som enligt berättaren inte har fått plats i historieböckerna ”men var minnesvärd så de räcker för de som deltog”. Vår huvudperson Joker, tröttnar på att dölja sanningen i arbetet med arméns officiella tidskrift, Stars and Stripes, och skickas till fronten och omgrupperas där tillsammans med en av sina gamla kompisar från träningslägret på Parris Island, Cowboy (spelad av den underskattade Arliss Howard).

Liksom övriga av Kubricks verk är Full Metal Jacket en film där starka scener avlöser varandra. Dessa scener har delvis kritiserats, inte minst av Ebert, att vara alldeles för separata för att hänga ihop och bilda en fungerande helhet. Många scener är starkt symboliska medan andra vid första anblicken förefaller vara helt onödiga, kanske främst i den avslutande delen. Men det är också det som var just Kubricks kännetecken – de är fulla av otillfredsställande moment som lockar fram en olustkänsla i det undermedvetna, och ju mer man ser om hans filmer, ju mer förändrar de en själv, det vill säga åskådaren.

3

Låtom oss jämföra – såsom Ebert gjorde: Francis Ford Coppola gav oss en surrealistisk mardrömsresa i Vietnamvansinnet med Apocalypse Now, som han sedan utökade på 2000-talet med ytterligare 47 minuter under namnet Redux och den blev om möjligt ännu svårbegripligare – för egen del har jag aldrig förstått storheten med detta projekt, med en omotiverad och överviktig Marlon Brando i en grotesk final. Michael Cimino visade med The Deer Hunter de fysiska och psykiska skador och följder som Vietnamkriget åsamkade människorna i det. Plutonen är en ytterst subjektiv krigsskildring, full av febrig realism och Oliver Stones ilska är skarpt riktad mot maktindividerna.

Kubrick, som själv saknade den Vietnamerfarenhet som exempelvis Stone hade, gjorde i sedvanlig ordning massiv research på Vietnam och beslöt sig sedan att göra filmen på ett närmast journalistiskt vis; objektivt och kyligt, genom de menigas perspektiv och genom den verklighet han sett på nyhetsfilm, bilder och genom de tusentals artiklar han forcerat sig genom i ämnet. ”Verkligt är bra – intressant är bättre”, som han själv uttryckte det.

4

När Rob Zombie gjorde den för övrigt fantastiska skräckfilmen The Lords of Salem nyligen har han sagt att hans stil i den filmen är som om Ken Russell skulle ha regisserat The Shining. Nåja, nåja – man ska nog akta sig en smula för att beblanda sitt eget namn med Russell eller Kubrick, men herr Zombie lade samtidigt fram något annat intressant: att i Kubricks filmer upplever man händelseförloppet genom karaktärerna snarare än betrakta dem – genom suggestivt användande av filmelement som åkningar, filmljud, musik och briljant foto. Huvudet på spiken och all heder åt herr Zombie för det citatet, om du frågar mig – exempelvis när steadicamen smyger bakom (och mellan) soldaterna genom de rökiga stadsruinerna i filmens avslutande del känns det verkligen som om man är mitt inne i det ogästvänliga krigsinfernot. Det är klaustrofobiskt, det är kyligt och plågsamt granskande. Verkligheten Kubrick levererar är onekligen grym så att det föreslår – filmad i och omkring Londons gamla hamnkvarter (då Kubrick inte ville åka alltför långt från sitt hem i Hertfordshire), och är en fördömande anklagelseakt mot Vietnamkriget – allt från filmens början med grundträningen till fortsättningen med själva striden i fält.

Kubricks bidrag till genren är inte en Vietnamfilm ur ordets rätta bemärkelse men likväl en historia om förödmjukelse, misslyckanden och mental stöpning till det riktigt skrämmande, och ur det perspektivet vågar jag påstå att den är närmast oöverträffad. För den åskådare som fylls av den här otillfredsställande känslan vid första titten och vill återanvända till den blir rikligt belönad. Den är lika delar skoningslös, komisk, fasansfull och även rörande – och skildrar delar av kriget som man annars sällan ser på vita duken. Filmspråket är djärvt och sätter sina avtryck: från det inledande montaget, där vi ser de långhåriga unga männens skallar rakas så att de blir svårare att urskilja från varandra, till de vidöppna platserna i ruinstaden Hue, där faran är osynlig men ändå lurar bakom varje hörn.

5

Filmen är enligt min mening heller inte uppdelad i två segment utan tre, som alla tycks för övrigt anknytas till Musse Pigg av alla märkligheter (leta exempelvis i bilderna ovan), varav den tredje och avslutande i synnerhet är laddade med starka symboler. Den glättiga tidstypiska popmusiken är också som bortblåst och kvar är endast ett skärande ljudlandskap (Kubricks dotter står för den experimentella originalfilmmusiken) som ger en klaustrofobisk bild av en armé utan en plan som kämpar mot en fiende som de varken förstår eller ens ser. En film som aldrig kommer gå ur tiden – ett kännetecken som också skulle komma bli typiskt för Stanley Kubrick.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.7/5 (3 votes cast)
Full Metal Jacket, reviewed by Claes Lindman on 2013-10-17T12:00:57+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 17 oktober, 2013

1 kommentar

Kommentera
  • Mathias Linder säger...
    17 oktober, 2013 - 21:36

    För mig är Full Metal Jacket den bästa Vietnamkrigsfilmen någonsin. En film som blir bättre med åren, trots att jag inte är så jätteförtjust i Kubrick rent generellt De andra Vietnamfilmerna åldras istället, speciellt Apocalypse Now som mest känns som en stilövning av en påtänd regissör.