Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Funny Games (U.S.)
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (6 votes cast)

Funny Games (U.S.)

”-Hollywoodfilmerna vill alltid komma med ett svar, en lösning. Mina filmer vägrar ge en sådan form av lösning”. Österrikaren Michael Haneke anses av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Det är svårt att i några enkla meningar få fram vad som kännetecknar hans personliga stil, men att kalla filmspråket för en cineastisk parodi på redan utstakade hollywoodgrepp – dock med en närmast helt avsaknad av humor och lättsamhet – kan vara ett försök till något sådant.

”-Den traditionella filmen tenderar att göra verkligheten vackrare än vad den i själva verket är. Mina filmer gör medvetet verkligheten mindre vackrare än vad den är”. Redan med regidebuten Den sjunde kontinenten 1989 gjorde Haneke ett avtryck. Den filmen – som för övrigt är det mest deprimerande man då och än idag kunde se – hade inga förskönande drag; ingen stämningshöjande musik, inga snabba klipp eller häftiga kamerarörelser. Däremot fanns här en plågsam tystnad och obehaglig stillsamhet i karaktärerna som trängde in i publikens medvetanden, vilket Haneke fortsatt förhålla sig till genom årens lopp. Han har prisats av Cannes-juryn genom att få festivalens finaste pris två gånger under kort tid (2009 och 2012) och anses därmed ha satt ett svårslaget rekord.

”-All film är manipulation. En spelfilm är 24 lögner i sekunden”. År 1997 förvånade Haneke omvärlden med den ytterst kontroversiella och svårplacerade skräckfilmen Funny Games som mer eller mindre tog publiken helt off guard. Historien är av det enklaste slaget och hotbilden är ytterst lätt att identifiera sig med – en välbärgad familj reser till sitt idylliska lantställe. Väl på plats knackar det på glasdörren och en timid och väluppfostrad ung man ber artigt om att få låna några ägg. Snart visar det sig att äggen var en förevändning för ynglingen och hans kompanjon att tränga sig in i huset, genast sätta fadern ur stridbart skick och därefter leka grymma dödslekar med familjen för sitt egna höga nöjes skull – vilket ger ett scenario som inte är alltför avlägset verkligheten.

Ett decennium senare fick Funny Games en – mer eller mindre – obligatorisk engelskspråkig nyversion. Just skräckfilmsgenren har mjölkats ut i absurdum med en outsinlig ström av tröttsamma remakes som konsekvens av amerikansk idétorka. Oftast går det käpprätt åt helvete med pajiga nyversioner av egna skräckklassiker såsom The Texas Chainsaw Massacre (som nyligen gått upp på bio i en tredje tappning i 3D), och ibland finns det ett och annat undantag som bekräftar regeln som Zack Snyders utmärkta nyversion av Dawn of the Dead. Hur som, för någon klåpare att ens försöka sig på en remake på en Haneke-film skulle kunna tyckas synonymt med att förtjäna en rejäl laddning exkrementer i brevinkastet – men skillnaden denna gången är att det är Haneke själv som står bakom nyinspelningen. Detta enbart i sig är ju en intressant tanke.

”-Eftersom min första film var på tyska nådde den aldrig ut till den amerikanska biopubliken, vilken var målgruppen för filmen. Det är ju den amerikanska biopubliken som kritiseras i den, eftersom de ser på våld som konsumtion”. Funny Games är alltså något så ovanligt som en film som föraktar sin våldsälskande publik och samtidigt bjuder på en riktigt brutal föreställning. Därmed inte sagt att våldet utförs i bild – åtminstone inte det våld som biopubliken förväntas vilja se. Det är kontrasten mellan våldet och våldet utanför bild som gör att man manipuleras totalt av terrorstämningen. Som övertygad pacifist kände åtminstone jag en motvillig längtan om att personligen vrida nacken av de båda plågoandarna, då de bryter direkt mot själva filmillusionen och talar direkt till den våldskonsumerande publiken som därmed blir en aktiv del av filmen. Slutsatsen och själva syftet med filmen är tydlig – varför väljer man som filmtittare att se andra plågas i underhållningssyfte?

Med remaken har Haneke gjort om filmen tagning för tagning, ruta för ruta, ner på mikroskopisk nivå – men nu med engelsktalande skådisar – som i sedvanlig Haneke-tradition levererar i absolut världsklass. Har man som jag sett originalet från 1997 blir det dock nästan en surrealistisk upplevelse att se 2007 års version av Funny Games – den alltid utmärkta Naomi Watts som denna gång spelar hustrun vrider sig förtvivlat på samma sätt när hon förnedras. Tim Roth som spelar maken vrålar av smärta på samma sätt när han misshandlas. Michael Pitt som spelar en av två psykopaterna är precis lika vidrig som sin tyskspråkige föregångare när han flinar sig genom våldshandlingarna. Möjligtvis är hans plufsige kompanjon (Brady Corbet) något mindre övertygande i sin enkla, vardagliga ondska är vad den tyskspråkige var – men den vettskrämda lilla sonen i familjen (Devon Gearhart) är kanske den mest övertygande barnskådisen jag någonsin sett i en ”hemintrångsfilm” som denna. Medan en remake genom sina justeringar brukar tillföra en annorlunda – och oftast sämre – tolkning av en berättelse påminner detta snarast om en sådan där flerspråksversion som brukade göras när ljudfilmen var ett nytt fenomen. Samma film, samma regissör, samma scenografi men med nya skådespelare – för att filmen skulle kunna spridas över nationsgränserna (läs: för att amerikaner skulle se den överhuvudtaget).

Har Funny Games överlevt tidens tand? Svaret är ja – filmen utsöndrar en ren skräck som rentav sipprar in i sin publik och utan att ha bevittnat ett frossande i blodsutgjutelse, konfronteras vi med vad verklig fasa egentligen är. Någonstans i filmens mitt tappar filmen medvetet sitt tempo – våldet har plötsligt upphört men kvar är offren och deras hopplösa kamp för att överleva. På Netflix finns den amerikanska versionen att tillgå i fin HD-upplösning, och personligen tycker jag att remaken osar av samma uppvisning i hantverksskicklighet och tidlöshet som kännetecknar dess tyska föregångare. Vidare är debatten precis lika aktuell idag som någonsin tidigare. Eller som Haneke själv sammanfattar det: ”-Folk vänjer sig mer och mer vid våld i alla former. De tycker att det är upphetsande. Och även intellektuella regissörer och kritiker är tillräckligt cyniska för att exploatera det. Jag skulle uppmuntra alla att stänga av filmen. Att de börjar fundera på vad lockelsen egentligen var.”

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (6 votes cast)
Funny Games (U.S.), reviewed by Claes Lindman on 2013-02-22T07:00:45+00:00 rating 4.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 22 februari, 2013

1 kommentar

Kommentera
  • Mikael Maad säger...
    22 februari, 2013 - 08:35

    Fantastisk text och nu när jag har ett Netflixkonto som rullar sätter jag denna som Dags-att-se-igen. Men jag kommer ännu en gång och än tydligare fråga mig själv ”Vad fan håller jag på med”