Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

God of War: Ascension
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (1 vote cast)

God of War: Ascension

Det har gått åtta år sedan Sony för första gången släppte lös den askgrå och heligt förbannade spartanen Kratos och vid det här laget vet vi ungefär vad vi kan vänta oss av en nytt kapitel i God of War-sagan.

I egenskap av att vara en prequel vill God of War: Ascension gräva djupare i Kratos karaktär, utforska hans förhållande med sin familj, och ge spelaren en mer fullständig bild av spartanen. När Spartas krigsmålade slagskämpe nu återvänder för sjunde gången, bjuds vi därför med på ett äventyr som för oss tillbaka till Kratos rötter. Denna gång verkar gudarna från seriens tidigare installationer dock endast i kulisserna. Spelets antagonister utgörs istället av Furierna, som varken tillhör gudarna eller de vanliga dödliga, och ämnar straffa Kratos för att han brutit den ed han svurit krigsguden Ares. Förbered dig på en spektakulär och våldsam resa där vi får veta sanningen om Kratos förflutna, hans familj och hans försök att kapa sina band till Ares.

Även om berättelsen förflyttar oss bakåt i tiden så har spelstrukturen inte ändrats nämnvärt och alla Kratos-anhängare kommer att känna sig hemma direkt. De brutala och intensiva striderna står fortfarande i fokus, blodet forsar i strida strömmar och den askbleka krigaren från Sparta är fortfarande arg som få. Kontrollen är lika följsam som tidigare och striderna flyter som ett rinnande, blodfärgat, vatten. När jag låter Kratos svinga sina kedjeförsedda svärd med ursinnets kraft känns det ofta som att hela helvetet bryter lös och jag skrockar förtjust för mig själv när jag blottar hjärnan på en Elephantaur eller klyver Medusor på mitten. Det finns gott om olika attacker och kombinationer att dra nytta av, men jag upptäcker snart att det ofta går precis lika bra att utnyttja den väl beprövade “knapphamrartekniken”. Positivt för de som saknar tålamod, men det medför samtidigt att poängen med att lära sig alla attacker uteblir för de som vill bemästra spelet till fullo.

Som brukligt dyker det även upp en del kortare pussel under spelets gång, och även om de låter mig utnyttja de olika förmågor som Kratos erhåller under äventyrets gång, består lejonparten av relativt oinspirerade utmaningar. Något som medför att de främst fungerar som en slags farthinder vilka låter mig stanna till och hämta andan på vägen till nästa övervåldsbalett. En sak som jag däremot är tacksam för, är att man inte tvingar på mig handkontrollens bristfälliga gyro-funktion i de sekvenser där Kratos tappar fotfästet och glider nedför dödliga slalombackar, utan låter mig kontrollera Kratos med de traditionella styrspakarna. Fler utvecklare borde våga vägra Sixaxis. Sparpunkterna är för det mesta tacksamt placerade och ett misslyckande leder sällan till att jag tvingas spela om några längre sektioner innan jag kan göra ett nytt tappert försök.

För seriens fans lär det inte heller komma som en överraskning att God of War: Ascension är en visuellt imponerande produktion. Sonys Santa Monica Studio har skapat en mäktig inramning med svindlande scenerier och enorm detaljrikedom. “Episkt” är ett ord som ofta används alldeles för lättvindigt i spelsammanhang, men om det är någon spelserie som gjort sig förtjänt av epitetet så är det God of War-serien. God of War: Ascension är verkligen inget undantag, med en inramning så påkostad och full av sprudlande kreativitet att jag nästan baxnar. Det är en värld med häpnadsväckande skärpedjup, där bergen lurar illavarslande i bakgrunden medan jag färdas genom utsmyckade palats eller åker på mekaniska jätteormar. Det är en värld där städer byggts ovanpå slumrande jättar, som rasar samman under Kratos fötter när jag försöker navigera de sönderfallande ruinerna, samtidigt som jag tvingas kämpa mot horder av mytiska väsen. Många av spelets monster och bossar får också räknas till några av de största och mest spektakulära skapelser jag någonsin stått öga mot öga med i ett spel. God of War: Ascension är tveklöst en upplevelse utöver det vanliga.

En av de största nyheterna är att God of War: Ascension, för första gången i spelseriens historia, ger mig möjligheten att gå online för att drabba samman med andra våldsverkare i hektiska multiplayer-matcher. Innan min online-karriär tar vid, börjar jag med att välja vilken gud jag vill tjäna: Ares, Hades, Zeus, eller Poseidon. Varje gud erbjuder en unika egenskaper och förmågor i strid, vilket innebär att de kan liknas vid olika “klasser”. Det finns en skaplig mängd spellägen, samt gott om vapen, rustningar och egenskaper som jag kan inhandla och uppgradera för att göra min kämpe till en skräckinjagande dödsmaskin. Arenorna är väldesignade, variationsrika och ofta fyllda av dödsfällor.

Det mest underhållande spelläget finner jag i Team Favor of the Gods. Här drabbar två lag, med fyra Spartaner/Trojaner i varje, samman för att kämpa om de poäng som krävs för att göra anspråk på segern. Poängen, så kallade “Favors”, intjänas till stor del genom att döda motståndare, men de spelare som inte är på offensiven kan samla poäng genom att ta kontroll över altare och öppna olika kistor som finns utspridda på banorna. Dessutom finns det fällor som kan aktiveras för att göra livet surt för motståndarna och ge ett övertag till det egna laget. Till skillnad från enspelarkampanjens knapphamrarvänliga upplägg krävs det dock en god portion list och taktik för att stå som segrare när matcherna är slut, vilket gör att det tar en stund att vänja sig vid spelmekaniken efter att ha härjat med Kratos. Tyvärr så blir jag aldrig riktigt biten av multiplayer-upplevelsen. Reglerna är enkla och matcherna intensiva, men det där oemotståndliga suget efter att få kasta mig in i nästa drabbning när en match är över vill aldrig riktigt infinna sig.

God of War: Ascension är ett brutalt, argt och svinsnyggt spel, men det lyckas ändå inte riktigt nå upp till samma höjder som sin föregångare, God of War III. Det är helt enkelt något som fattas. Jag saknar gudarna från God of War III som både bidrog med en hög igenkänningsfaktor från den grekiska mytologin och gjorde att själva berättelsen kändes grandios och påkostad. Furierna blir dessvärre endast ett blekt substitut och berättelsen är långt ifrån lika engagerande som i tidigare spel. Faktum är att jag stundom har lite svårt att hänga med i svängarna. God of War: Ascension känns lite som en mellanakt i väntan på ”God of War IV”. Multiplayerdelen vittnar om en vilja att föra in en smula nytänkande i genren och jag kan knappast klandra Santa Monica Studio för att de också vill ha en del av den tilltalande kakan. Om jag själv fått välja hade jag däremot gärna sett att de kapat bort den delen till förmån för en längre och mer engagerande singleplayer-upplevelse. Summa summarum går det emellertid inte att komma ifrån att God of War: Ascension är ett oerhört ambitiöst och underhållande spel och jag har ohyggligt roligt under mina timmar tillsammans med Kratos. Jag hoppas innerligt att han återvänder till nästa generations spelkonsoler, blekare, farligare och mer förbannad än någonsin.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (1 vote cast)
God of War: Ascension, reviewed by Alexander Bing on 2013-03-13T12:05:16+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Alexander Bing

Latest posts by Alexander Bing (see all)

Publicerad den 13 mars, 2013