Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Hamilton – I nationens intresse

Mikael Persbrandt är den femte inkarnationen av Jan Guillous svenske superagent Carl Hamilton. Senaste gången vi fick bekanta oss med Hamilton var i filmen med samma namn, och då spelades rollen av Peter Stormare. Frågan var om Persbrandt skulle vara rätt man att förnya intresset för svensk aktion och ta genren till en ny nivå?

När den eviga motljuslampan slutligen släckts och den sista av otaliga översiktsbilder av Stockholms innerstad fladdrat förbi, kan jag konstatera att inte ens Persbrandt kan rädda denna ooriginella soppa. I och för sig så kan man säga att det är ganska originellt att skriva in en sidoberättelse som gör att sympatierna för huvudpersonen i princip blir totalt utraderade 25 minuter in i filmen. Viljan att stänga av filmen var överhängande. Att framställa hjälten som en person som befinner sig i någon sorts moralisk limbo, med både en mörk och en ljus sida är inget nytt, men att göra det på detta dramaturgiskt stympade sätt får mig att lida svårt. När man sedan successivt försöker återuppbygga vårt förtroende för karaktären så är poängerna billiga och oengagerade.

Jan Guillou kan dock inte anklagas för det bristfälliga manuset och det dåliga berättarmässiga genomförandet, då Hamilton – I nationens intresse, endast har lånat karaktären och titeln från Guillous bok I nationens intresse, som gavs ut 1988. Något som är ganska uppenbart då filmen handlar om den aktuella frågan om svensk vapenexport, amerikanska säkerhetsföretag (läs privata arméer) och global terroristbekämpning.

Under ett uppdrag i gränslandet mellan Uzbekistan och Afganistan, har Hamilton infiltrerat en grupp ryska vapensmugglare. På en plats i öknen sker ett möte med potentiella köpare av vapnen, som består av den svenska GPS-styrda granaten Storm Shadow. Men det blir ingen affär och istället skjuts både säljare och köpare skoningslöst ner i ett blodigt bakhåll. Den enda överlevande är Hamilton, som lyckas fly efter en listig undanmanöver. Hamilton hinner uppfatta amerikanska röster hos de maskerade gärningsmännen, samt ett ticks hos den som verkar leda gruppen. Detta ticks kommer senare att bli väldigt viktigt i jakten på de ansvariga för attacken.

Martin Lagerbäck (Gustaf Hammarsten) är anställd inom den svenska vapenindustrin. På väg hem efter ett utbildningsuppdrag hamnar han mitt i en intern konflikt inom säkerhetsföretaget Sectragon, något som slutar med att Martin och hans amerikanske kollega Benjamin Lee (Raymond Fearon) blir fängslade i Somalia. Efter inrådan av näringsminister Tomas Tideman (David Denick), går Sveriges stadsminister Sara Landhag (Pernilla August) med på att använda sig av ett amerikanskt säkerhetsföretag, nämligen Sectragon, för att frita Lagerbäck. Hennes krav är dock att en svensk med erfarenhet av liknade situationer får följa med. Hamilton får återigen bege sig ut på ett uppdrag i nationens intresse.

Man kan inte annat säga än att skådespelarensemblen är namnkunnig. Förutom tidigare nämnda skådespelare så dyker kända ansikten som Dan Ekborg, Liv Mjönes och Lennart Hjulström upp. Den kryddas även med internationella skådespelare som Jason Flemyng (Kick Ass, X-Men: First Class) och Kevin McNally (Pirates of the Caribbean). För regin står danske Kathrine Windfeld. Hon har en gedigen bakgrund inom TV, med miniserier som Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret på sitt samvete. Hon har även regisserat två Wallanderfilmer. Ibland undrar jag dock om Windfeld somnade till under dramaturgilektionerna, som till exempel när Hamiltons ryske kollega för tionde gången tittar misstänksamt på sin nya partner för att få oss att förstå att han hyser vissa tvivel mot honom som person. De många blodiga dödsfallen, flertalet av dem ett resultat av avrättningar genom skott i huvudet, uppvisas i excess och även här tror jag att en regissör med mer fingertoppskänsla hade låtit fler sådana händelser ske utanför bild. En vanlig berättarteknisk metod som kan ge bättre effekt än själva uppvisandet som nu istället blir till tradiga upprepningar.

En kampsportstränad Persbrandt i form av Hamilton, smiskar folk i parti och minut med en lightversion av Jason Bournes fightingteknik, vilket tyvärr inte alls känns så modernt som man kan gissa att filmskaparna hoppats på. Persbrandt gör dock bra ifrån sig och ingen större skugga skall falla över honom. Rollen är säkert ett roligt avbrott från hans tyngre roller, synd bara att manuset från Stefan Thunberg (Jägarna 2) och produktionen inte håller kvalitetsmässigt. Att filmens klimax, en manlig tuppfight, utspelar sig i ett rum på ett namngivet, produktplacerat hotell i Stockholm, känns som ett värdigt slut på spektaklet. I september har Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter premiär. Räkna dock inte med mig bland biobesökarna.

Vad gäller ljud och bild så är de av helt godkänd kvalitet, dock kunde man ha önskat att mixningen mellan dialog och ljudeffekter hade varit lite bättre balanserad då effekterna ligger lite för högt volymmässigt.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.8/5 (4 votes cast)
Hamilton - I nationens intresse, reviewed by Erik Larsson on 2012-06-21T07:00:09+00:00 rating 1.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Erik Larsson

Från att tidigare ha grottat ner mig i allehanda startelvor, laguppställningar och formationer inom de flesta idrotter, går min tid nu istället till att fördjupa mig inom filmens värld.

Latest posts by Erik Larsson (see all)

Publicerad den 21 juni, 2012