Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (1 vote cast)

Hitman: Absolution

Efter att ha gjort spel med psykopater och ninjor är IO Interactive tillbaka där allt började – lönnmördare. Men allt är inte som förr, vilket är både positivt och negativt.

Sex år har gått sedan vi sist fick ett nytt Hitman-spel och mycket har hunnit ändra sig under denna tid. När Hitman: Blood Money kom ut var Xbox 360 en ny konsol och PlayStation 3 var inte ens släppt ännu. Även hur vi spelar våra spel har förändrats och dagens spel är mer tillgängliga och oftast har de en kortare speltid jämfört med för tio år sedan. IO Interactive har känts sig tvungna att förändra Hitman också, att anpassa spelet till dagens spelare och stött på stort missnöje bland fansen. Själv är jag lite ambivalent i frågan måste jag erkänna, men mer om det senare.

Hitman: Absolution tar sin början ett par år efter Hitman: Blood Money, International Contract Agency har spårat upp Diana Burnwood och satt Agent 47 på att döda henne. Denna bana fungerar som en tutorial där alla dina knep och tricks gås igenom. Väl framme hos Diana visar det sig att hon har en flicka i sitt förvar. Victoria bär stora likheter Agent 47 och han misstänker att hon har blivit utsatt för samma behandling som han en gång i tiden fick genomlida. Det står också klart att uppdraget var inte att döda Diana Burnwood utan att hitta Victoria. Agent 47 gömmer henne på katolskt barnhem i Chicago och beger sig iväg för att hitta svar.

Hitman-spelen har alltid präglats av öppen bandesign. Spelen har haft en ramhistoria som knutit ihop ett antal olika uppdrag där du skall eliminera en fiende. Hur du sedan gör detta är upp till dig. Fansen har ansett att detta är det essentiella i serien och rasat mot ett antal beslut som IO Interactive gjort. Jag förstår dem, men håller inte med om allt. Hitman har alltid varit en frustrerande upplevelse för mig. Stora banor men inte alltid logisk design där det är lika lätt att gå bort sig som att lyckas med sina uppdrag. Jag uppskattar spelen och vad de försöker åstadkomma, en gång i tiden hade jag nog också varit lyrisk. Det första Ghost Recon var uppbyggt på samma sätt och jag spenderade timmar att smyga runt med mina soldater och hitta det mest effektiva sättet att neutralisera fiender. Så även i Hitman. Hade jag skrivit en recension för tio år sedan om första eller andra spelet hade detta varit det stora pluset.

Nu är jag äldre och har inget emot ett mer strömlinjeformat Hitman där banorna inte är lika stora och valmöjligheterna inte är de samma. Det har klagats ganska mycket men låt mig klargöra, banorna i Hitman erbjuder fortfarande väldigt stor variation jämfört med andra spel och det finns ett otal sätt att angripa varje uppdrag. Här finns en otroligt stor omspelningspotential då det känns som jag bara skrapat på ytan av vad Hitman: Absolution har att erbjuda under min genomspelning. Hitman är fortfarande väldigt mycket ett spel som handlar om trial and error, att lära sig av sina egna misstag. Ja nivåerna kanske inte är lika stora som tidigare och valmöjligheterna kanske inte är lika många men de duger gott och väl för mig.

En annan sak som retat upp folk är Instinct Mode och att denna ersatt kartan. Nu kan Hitman se hur fienderna rör sig och vart de är på väg genom en knapptryckning. Denna används även för att gömma sig ifrån fiender när du har samma utstyrsel som dem (numera kan Agent 47 inte smyga runt utan att fienderna bryr sig). När du använder Instinct förbrukas den så det gäller att vara sparsam med den så du har kvar när du behöver den som mest (på normal svårighet förbrukas bara Instinct när du gömmer dig). Konceptet känns igen från andra spel och fungerar väl även här.

Det finns saker jag stör mig på, som att spelet ibland tvingar mig en viss riktning, eller att hölstrade vapen blir dragna vapen och att kulor bara skadar och inte dödar för att IO Interactive har lagt in en mellansekvens precis där. Ibland hittar fiender kropparna jag gömt undan och vid andra tillfälle märker inte de flaskor som kastas mitt framför näsan på dem.

Det finns de som anser att IO Interactive har fördummat Hitman, gjort ett spel anpassat till Call of Duty-publiken och tagit iväg den själ som är spelet. Jag förstår deras kritik då dagens Hitman påminner mer om Sam Fisher i Splinter Cell än den gamle lönnmördaren från tidigare spel. Men saker och ting utvecklas och så även spel, jag är inte så säker att den gamle Hitman hade mått så bra i dagens spelklimat eller att det ens fungerat med dagen konsolspelare. Men samtidigt erbjuder Hitman ett radikalt annorlunda spel jämfört med många av dagens strömlinjeformade shooters. Här finns det inte en uppenbar väg att skjuta sig fram utan du får valmöjligheter och måste ha is i magen och vänta på att rätt tillfälle dyker upp.

Istället för multiplayer får vi contracts. Det är din egen sandlåda där du själv sätter upp kraven på varje bana och vem som skall dödas. Välj bana, vapen och förklädningar, välj sedan upp till tre mål på banan och eliminera dem. Ditt resultat laddas upp på en server där andra kan ta sig an samma kontrakt och försöka få ett bättre resultat. Desto högra resultat desto mer pengar får du, pengar som du kan använda att köpa mer vapen och kläder att använda.

Jag förstår om du är en Hitman purist, då kommer du antagligen avsky Hitman: Absolution och tycka att IO Interactive sålt sin själ för att kunna sälja några fler exemplar av spelet. Är du som mig, en person som uppskattade de tidigare spelen men inte riktigt har samma tid idag kommer du nog gilla de förändringar som gjorts och inse att IO Interactive har tagit serien till nästa generation med de fördelar och nackdelar det innebär.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
Hitman: Absolution, reviewed by Pär Wirdfors on 2012-12-30T12:00:00+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Pär Wirdfors

Stockholm
Skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Latest posts by Pär Wirdfors (see all)

Publicerad den 30 december, 2012