Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Hollywood Ending
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Hollywood Ending

Det där med att ha ett visst förhållande till vissa filmregissörer och dess verk är oumbärligt för filmälskare. Vi skapar oss våra favoriter, och vi skapar en åsikt om vad vi tror och tycker om andra. Under lång, lång tid avfärdade jag Woody Allens filmer – utan någon egentlig stark grund. Jag trodde bara inte han var något för mig. Min bild var att hans filmer var pretentiösa och att hans New York-hyllningar mest bestod av trams. Som tur är tycker jag om att motbevisa mig själv kring sådant jag egentligen inte har en aning om, och hur makabert det än kan tyckas låta tycker jag om att ha fel. Så jag gav honom en chans. En ordentlig chans, denna gång.

Och att se många av en filmregissörs verk på en kort stund är lite som att börja stampa till den där låten du svor att du skulle hata första gången du hörde den på radion. Den växer, du finner nyanser och kanske rent av lär dig uppskatta den. Och idag har jag och Woody Allen ett helt annat förhållande än vi hade för bara ett par veckor sedan.

I Hollywood Ending spelar Woody regissören Val Axman. Via sin ex-fru får han chansen till en stor comeback då han ska regissera ett manus hans fru menar att han är som född för. Upptakten till inspelningen handlar om hur Val försöker balansera sin ilska av att hans fru lämnade honom för den producent som nu står bakom denna filmen, och hur han ändå är lite tagen över denna chans som kan sätta fart på hans avsomnade filmkarriär. Under inspelningen händer det dock något fruktansvärt – han förlorar synen, och hans stora chans verkar försvinna med den.

Om det är något de här veckorna med lära-känna-Allen har lärt mig är det vad han är riktigt duktig på. Jag kan tänka mig att skådespelare som får hans manus skrattar åt scener och framförallt replikerna. Det är mycket ord, och de känns både äkta och passande. Dialogerna blir ett potpurri där man inte riktigt vet vad som komma skall – det är tvära kast, snudd på en känsla av improvisation och Allens förmåga att skriva dessa repliker är stundtals helt lysande. Jag förstår mer och mer varför han anses vara bland de allra främsta på detta. Samtidigt bjuder Hollywood Ending på en sorts ofrivillig komik, ibland nästan snudd på slapstick. Men det fungerar, lättsamt balanserat och välspelat. När filmens premiss är presenterad dras den kanske ut lite väl långt – vi förstår vart humorn ska ligga, och vi börjar bli otåliga efter själva målet. Dessutom låter Woody resterande skådespelare få lite för lite plats – det är väl mycket fokus på honom själv och ett par till. Här finns andra aktörer som kunde blandats in mer.

Som filmälskare blir givetvis scenariot spännande så fort det är en film om att skapa film. Woody Allens meta-berättande där han själv är en regissör som spelar en roll som regissör fångar han givetvis bra. Han är en ganska spännande kuf som skådespelare, men det är hans stil och lek med ord som manusförfattare och regissör som gör att jag börjar uppskatta honom mer och mer.

Hollywood Ending når inte riktigt fram till de största ögonblicken han gett oss i sina mer klassiska filmer. Det är inte lika storslaget, närvarande och fantastiskt som hans titelspår – för att återgå till liknelsen med musiken tidigare. Men visst finns här fenomenala scener – en ivrig produktionsdesigners jakt på den perfekta inspelningsplatsen och de små, små inblickarna (förmodligen väldigt dramatiserat dock) vi får bakom kulisserna. Den komiska tonen blandas med hans virrvarr av ord och det är lätt att dra på smilbanden och tycka att det känns lagom och trevligt under hela speltiden. Det räcker så bra ibland.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Hollywood Ending, reviewed by Conny Andersson on 2012-12-23T07:00:41+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Conny Andersson

Filmnörd, TV-spelsnörd, Star Wars-nörd, Anime-nörd.

Latest posts by Conny Andersson (see all)

Publicerad den 23 december, 2012

1 kommentar

Kommentera