Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


How Green Was My Valley

Vinnare av en Oscar för bästa film 1942 i konkurrens med bland annat Citizen Kane och The Maltese Falcon, något som i efterhand känns som ett av de största klavertrampen den juryn någonsin gjort. Även om åren inte varit snäll med How Green Was My Valley har jag svårt att tro att den kan ha stått sig speciellt bra mot de filmerna redan då det begav sig.

Familjen Morgans vedermödor i det lilla kolgruvesamhället någon gång under 1800-talet i Wales. En broder gifter samtidigt som hans syster förälskar sig i byns nya präst. Yngsta brodern är med om en olycka som gör honom sängbunden, men inte uppgiven. Arbetsförhållandena för gruvarbetare var svåra, men att strejka ansågs inte alls ligga i linje med hur en god kristen skulle uppträda och kallades föraktfullt för socialistiska påhitt. How Green Was My Valley är en återblick på en svunnen tid och på några år i en familjs liv. Baserad på romanen med samma namn, skriven av Richard Llewellyn.

Förmodligen är det en kombination av att tiden sprungit ifrån den och att jag har ganska svårt att relatera till översentimentala familjekrönikor med en god dos gudstro i botten som gör att jag hela tiden sitter på behörigt avstånd från allt som händer. Det känns extremt gammaldags, nästan som om filmen skulle varit producerad ungefär samtidigt som den spelades in, och allting är dessutom dränkt i löjliga mängder stråkar som med våld försöker tala om för mig hur jag ska känna. Någonstans finns det en gräns för hur mycket man får tvinga på sina tittare känslolägen och den korsas redan under de första minuterna, när en drömmande röst berättar om hur detta utspelas i tider som aldrig kommer åter. Sedan kommer de bitterljuva ögonblicken, förälskelserna, dödsfallen och dråpliga situationerna i ett pärlband, inte sällan ackompanjerat av walesisk körsång. Hela tiden ska man dessutom påminnas om att gud är närvarande.

Den hade nog varit fullständigt olidlig att titta på om det inte varit för John Fords (The Grapes of Wrath) stilsäkra bildregi. Han arbetar ofta med en statisk kamera, välkomponerade bilder och klipper vid precis rätt tillfälle, så ur en rent teknisk vinkel är det väldigt trevligt att titta på How Green Was My Valley. Tillsammans med en sådan som Alfred Hitchcock var Ford en av de där regissörerna som man känner sig oerhört trygg i händerna på, som visste hur man på bästa sätt berättade en historia med hjälp av rörliga bilder och vars enda svaghet under deras storhetstider egentligen verkade kunna vara valet av vissa manus. Ford har dock aldrig riktigt blivit samma stora namn utanför USA, förmodligen för att han hade en förkärlek för berättelser som känns väldigt amerikanska, sentimentala och konservativa på ett sätt som kanske inte fungerade lika bra i exempelvis Sverige.

Men det är som sagt var vackert att titta på bilderna även om historien inte förmår engagera över huvud taget. På något vis lyckas det faktiskt hindra mig att bli allt för uttråkad och ändå kunna uppskatta hantverket samtidigt som det var lite trevligt att se Roddy McDowall (The Silent Flute) som barnskådis. Om ni orkar sanera öronen från stråkarna efteråt kan det eventuellt vara värt att slötitta på filmen av de anledningarna.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
How Green Was My Valley, reviewed by Erik Nyström on 2014-01-13T07:00:57+00:00 rating 2.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 13 januari, 2014