Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Into the White
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.7/5 (3 votes cast)

Into the White

Den norske regissören Petter Næss gjorde stor succé med Elling och detta genererade uppmärksamhet från självaste drömfabriken Hollywood. Här levererar han en historia inspirerad av verkliga händelser under andra världskriget, fast jag vill kanske hellre kalla den inspirerad av verkliga, ganska oinspirerande händelser. Hur som helst så är det långt till Hollywood från Norge. 

Under andra världskriget var Norge enormt intressant för både britterna och tyskarna, delvis på grund av landets hamnar som var kritiska punkter då de krävdes för att frakta järnmalm till krigsmakterna. Det fick man sig en lektion i om man såg Max Manus till exempel. Brittiska RAF och tyska Luftwaffe stred om kontrollen över detta under vintern 1940. När ett tyskt plan kraschar i den norska fjällvärlden överlever tre män och börjar söka sig mot kusten och de sina. De kämpar sig fram i snöstormen och hittar till slut en liten övergiven jaktstuga uppe bland de kala bergen.

Samtidigt anländer ett par brittiska soldater med samma öde bakom sig, de två stridande parterna har skjutit ner varandra helt enkelt. Klumpigt försöker de till en början att samsas och paxar sängplatser. Det funkar inte, den mysiga stugstämningen infinner sig aldrig och tyskarna gör kvickt klart för britterna att de nu är att betraktas som krigsfångar. Båda sidor inser snart att de måste försöka samarbeta för att klara livhanken, när mat och ved börjar tryta. Så ett slags kammarspel tar nu vid, ett riktigt tråkigt sådant, där de så smått tar upp frågor som rör moral och börjar anklaga varandra för både det ena och det andra. Ett intellektuellt maktspel blir vad som upptar soldaternas tid, där tysken som stoltserar med Hitlers autograf får konkurrrens av en stursk britt med kunskap om hur man på Bear Grylls-vis fixar en kompass och även använder sidor ur Hitlers ökända bok som toalettpapper, med flit naturligtvis. Men vad som börjar med gräl…

Into the White är alltså långt ifrån att vara någon ny Alive. Även om båda filmerna är baserade på sanna historier och handlar om att försöka överleva i vildmarken under vintern och ta sig tillbaka till civilisationen, så skiljer de sig åt på ännu fler punkter än de rent historiska. Där Alive var gripande, spännande och en jäkligt bra kannibalfilm, ekar Into the White tom och saknar dessvärre de tre inslagen helt och hållet. Det finns en intressant historia som ligger och ruvar i filmen, men den kommer aldrig riktigt fram på sättet jag faktiskt hade hoppats på och väntat mig. Jag saknar framförallt spänning, vilket medför att Into the White känns precis lika oförlåtande och brutalt lång som en iskall norrländsk vargavinter.

Vad jag vill se i en sådan här film är fler äventyrliga och extrema situationer, lite action blandat med allvar istället för en dramatiskt vinande snöstorm, men det som upprör mig mest är, för att vara uppriktig – det evinnerliga tramsandet i stugan. Visserligen uppstår en allvarlig incident, men för det mesta verkar soldaternas oro bestå av vilken möbel som kan offras för att bli ved, samt bekymren med att hålla sig på rätt sida av den målade linjen som får fungera som en gränsdragning mitt på stuggolvet. Där blåser mycket av mitt intresse bort och ut genom de allt glesare brädorna. Var det verkligen så viktigt att göra de två lägren till vad som påminner om en gnabbande familj, där alkohol blir nyckeln som får dem att öppna upp?

Skådespelarna gör en klart godkänd insats, men kanske lyckas de som spelar tyskar ändå bäst med att fånga känslan med att framstå som överlägsna tyskar kontra retfulla kaxiga britter. Där britterna och Robert Smiths (Rupert Grint, Harry Potter) mindre lyckade humorinslag på något märkligt sätt känns lite välkommet, lyckas de ändå inte övertyga mig om att situatioen är särskilt allvarlig. De står upp mot tyskarna och har inga ambitioner att ge upp, utan försöker mala mer dem med hjälp av psykologiska knep. Man har såklart planterat en äkta vänskapshistoria mellan Robert Smith och tysken Wolfgang Strunk (Stig Henrik Hoff) också, för att visa att det inte är omöjligt att bygga broar mitt under kriget, trots att man borde skjuta på varandra. Jättefint budskap, men jag tycker fortfarande att det är en svag och knappt godkänd film.

Detta borde blivit en teaterpjäs istället, för det är vad det känns som, inte ett långtråkigt drama på film med malplacerad humor som utspelas under ett andra världskrig som tyvärr inte gör sig påmint alls. Kunde man inte åtminstone ha kostat på sig en liten stridsscen mellan flygplanen? Nä, filmen rullar igång, skuggor av flygplanen skymtar på de snötäckta bergen och helt plötsligt ligger bara en rykande kraschad flygmaskin på backen och de överlevande gubbarna ploppar ut, redo att gå på tur. Vill man ha lite krigskänsla eller action så är man förpassad till omslaget, där ett brinnande plan på väg att störta vittnar om händelseförloppet vi aldrig fick se. Självklart efterlyser jag inte liknande scener som i Pearl Harbor, men det här kändes fattigt, jag blev bara snöblind av Into the White och dess vackra vita vidder. På gott och ont hade det aldrig hänt i Hollywood, med eller utan Michael Bay.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.7/5 (3 votes cast)
Into the White, reviewed by Hans Råman on 2012-09-11T07:00:33+00:00 rating 1.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 11 september, 2012