Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

J. Edgar
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.5/5 (2 votes cast)

J. Edgar

J. Edgar är den biografiska filmen om den ytterst egensinnige chefen och uppbyggaren av FBI, John Edgar Hoover. Denna historia har mig veterligen inte berättats i spelfilmsform tidigare, och med mer än något bristfälliga kunskaper i ämnet blev undertecknad genast nyfiken på detta mastiga 137 minutersåbäke till film för att få insikt i denne mäktige mans historia och privata leverne.


J. Edgar Hoover var chef för FBI längre än någon annan någonsin har varit – i inte mindre än 48 år – och ända fram till sin död 1972. Under tiden arbetade han under inte mindre än åtta olika presidenter och var med i historiska utredningar såsom kidnappningen av Charles Lindberghs 2-åriga son (även kallat ”The Crime of the Century”) och var med och splittrade radikala grupper som Socialist Workers Party, Ku Klux Klan, Black Panthers, Nation of Islam och Southern Christian Leadership Conference. Dessutom drogs Hoover med ett för tiden mycket kontroversiellt rykte om att vara förtryckt homosexuell, något han själv förnekade. Med andra ord tycks det här ligga sprängfyllt stoff för en sjutusan till historia att bestiga! Men hur är då det färdiga resultatet? Ptja – en axelryckning, visade det sig.

Vad var det då som gick snett? Man börjar ju säga att det första intrycket är det viktigaste. Filmen berättas liksom många andra genom en ramberättese – Leonardo DiCaprio som getts förtroendet att gestalta både en ung och åldrad Hoover pressar inledningsvis fram en pompös berättarröst, med en av de mest ansträngda låtsasdialekter som jag någonsin hört på film. När vi slutligen ser honom i bild som en åldrad Hoover frustandes över skrivbordet kompletteras den redan parodiska bilden med en åldersmakeup som inte är av denna värld. De många lager av latexgummi som DiCaprio krampaktigt kämpar sig genom för snarare tankarna till Biff Tannen-karaktären från Tillbaka till framtiden-filmerna än till ett allvarligt menat biografiskt drama. Redan här får sig filmen en ofrivillig törn. Nåväl, sedan går det något bättre – vi får se Hoover bygga upp den amerikanska förvaltningen från grunden på ett riktigt spännande dramaturgiskt sätt, med att kämpa i motvind mot hånfulla polisorganisationers förtret. Omgivningar, skådespel och fint tidstypiskt foto fångar tidsandan riktigt bra. En tidig scen i filmen, som för övrigt är en av filmens bästa, sammanfattar Hoovers komplicerade förhållande till sin egen sexualitet. Där försöker han, under ansträngda förhållanden under en tilltänkt träff, få till det med sin sekreterare (utmärkt spelad av Naomi Watts) som inte alls visar minsta hångelintresse när han berättar om sin dröm att en dag samla alla medborgares fingeravtryck och skapa ett tryggt samhälle. ”Vad ser ni för brister i min person?” undrar han förkrossat och tittar skamset ned i marken som en påkommen liten gosse. Hoover låter plågsamt formell när han talar om känslor och själsligt passionerad när han, på samma träff, talar om polisiärt arbete.

För Hoovers omtalade intresse att klä sig i kvinnokläder på fritiden och förtrycka sin sexualitet är i sammanhanget en onekligen unik och utstickande historia, som det här inte ges särskilt stort utrymme till – vilket jag är kluven till. På ett sätt är det kanske ett skickligt berättargrepp trots allt – eftersom Hoover själv sägs ha förnekat sin påstådda homosexualitet ända in i döden och att berättelsen ges hur hans perspektiv skulle kunna göra bortträngningen logisk. I en annan viktig scen försöker hans milt sagt iskalla moder, som Hoover för övrigt levde med ända fram till hennes död, tvinga på honom en foxtrot-lektion med orden ”jag skulle hellre ha en död son än en homosexuell sådan”. Detta ekade i Hoovers huvud som motreplik till att han inte ville lära sig dansa med kvinnor, vilket sannolikt bidrog till att han aldrig vågade träda ut ur garderoben – inte ens efter hennes bortgång.

Men ändå! Att FBI också bedrev häxjakt och kartlade homosexuella under 1930-talet nämns inte alls i filmen, något som borde vara den yttersta ironin om någon. Detta gör att man som åskådare känner sig hopplöst snuvad på ett i sanning viktigt inslag i historien och delvis därför lyckas levnadsödet aldrig på allvar engagera. Hoovers högra hand Clyde Tolson, som också var hans påstådda älskare (och livs kärlek, om han själv bara kunde ha erkänt det), spelas dock med bravur av Arnie Hammer. Att Hoover och Tolson var frekventa gäster på maffiaägda klubbar, som påstods äga pornografiska fotografier på de båda männen i en akt, kan ha orsakat Hoovers motvillighet till att låta FBI bekämpa de stora brottssyndikaten. Detta är inte heller något som omnämns i filmen och det får mig att ytterligare fnysa uppgivet på hur man behandlat ursprungsmaterialet.

Filmen är ur många aspekter en rätt slentrian och återhållsam historia som vilken annan som helst, och viktiga spänningsmoment som utredningen av Charles Lindbergh Jr.’s bortförande slarvas bort i förbifarten. De utdragna scenerna på FBI-kontoret andas byråkrati och dammråttor rätt genom TV-rutan – det är tungt, det är trögt, det lyfter aldrig. Som tittare kommer jag på mig själv flera gånger med att titta på klockan, och under tiden roa mig med att i det fördolda anmärka på DiCaprios uttal och usla åldersmakeup. I synnerhet i en scen mot filmens slut med Hoover och Tolson besökandes en galoppbana som åldrade gummimumier med latexmagar, blir buskisen total. Det vore århundradets understatement att säga att det vilar ett löjets skimmer över det hela – exakt så illa är det ställt.

Något som dock framgår med önskvärd tydlighet i filmen är att information är makt. Ingen vågade någonsin utmana Hoover, då han med all säkerhet hade synnerligen komprometterande material om varje enskild amerikansk politiker. Man lyckas också med framgång förmedla att den till ytan så machohårde och hypereffektive brottsbekämpare i själva verket visar sig vara en stammande, ömklig ensam man med groteska mindervärdeskomplex – även om det blir klumpigt övertydligt i mötena han har med sin mor. Men något mossigare än detta i modern tid får man i sanning leta efter. När slutexterna sedan börjar rulla och jag uppdagades om att spektaklet var regisserad av ingen mindre än självaste Clint Eastwood blev det hela plötsligt mycket logiskt. Denna forna filmlegendar har ju numera reducerat sig själv till någon slags driftkucku, där han nu senast på Republikanernas kongress iscensatte någon slags improviserad dialog med en ”osynlig” president Obama, och gav ett synnerligen knarrigt, åldrat och förvirrat intryck.

Någon surrade om att DiCaprio förtjänade en guldgubbe för den här uppvisningen vilket är för mig en mysterium om något. Så kontentan av det hela får bli – gillar du DiCaprio och/eller Eastwoods filmer, ge den en chans. På Netflix finns den dessutom tillgänglig i mycket fin HD-överföring och med svenska undertexter. Men om du, liksom jag, inte föredrar att blänga på årets kanske mest uppenbara felcastning (vars likhet med förlagan för övrigt inte finns på den här planeten) som krystar sig genom fejkkindpåsar med låtsasdialekt, regisserad av en till åldern kommen föredetting som grämer sig över det där mystiska homo-fenomenet som han kanske aldrig kommer våga sig på, rent filmberättartekniskt sett (gott så för övrigt) – gör dig icke besvär.

 

När filmen släpptes på Blu-ray recenserade även Filmfenix skribent, Hans Råman, J. Edgar. Den recensionen hittar ni HÄR.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.5/5 (2 votes cast)
J. Edgar, reviewed by Claes Lindman on 2012-12-27T07:00:04+00:00 rating 2.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 27 december, 2012

1 kommentar

Kommentera
  • dan banan säger...
    27 december, 2012 - 19:52

    Grym recension. Smidigt språk. Ska nog inte se filmen trots allt. (=