Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


James Bond #14: A View to a Kill

Agent 007 måste stoppa den maktgalne företagaren Max Zorin från att ta kontroll över världens microchiptillverkning. Det är hela filmen summerad på en rad. Lägg därtill de självklara elementen i en Bondfilm från Moore-eran – snygga brudar att hoppa i säng med, torr humor och överdådig action.Den fjortonde James Bond-filmen är den med absolut tunnast manus och ett skådespel som är hemskt dåligt för att uttrycka mig diplomatiskt. Likväl innehåller A View to a Kill alla klassiska kännetecken för en Bond-film och trots sina brister är den här filmen stundtals skön popcornunderhållning.

Filmens inledningssekvens är ytterligare en som jag håller som Bond-klassiker och har för ovanlighetens skull något med filmens handling att göra. Avslutet med den improviserade snowboarden är typisk bara-Bond och vore perfekt om inte den opassande California Girls med Beach Boys hade varit med, för att sedan hoppa in i en ubåt som ser ut som ett isblock. Allt följt av ledmotivet från Duran Duran som fortfarande står sig väldigt bra.Bond får i uppdrag att undersöka vad magnaten Max Zorin (Christopher Walken) egentligen har i görningen. Det tar inte långt tid innan 007 fått nys om att Zorin planerar att förstöra Silicon Valley och därmed ta kontroll över datorchip-marknaden. Under resans gång får vi se Bond kämpa mot Zorins medhjälperska May Day (Grace Jones) på Eiffeltornet och slutstrida på Golden Gate-bron. Att man stulit och lånat en hel del från Goldfinger är uppenbart, men tyvärr har man inte haft några som helst intentioner att försöka göra det bättre. Det är dessutom farligt att stjäla från en film som Goldfinger vilken av många anses vara bland de bästa i serien.

Det här var Roger Moores sjunde och sista film som James Bond. Vid det här laget hade han blivit 57 år gammal och det syns. Han är inte en 35-årig Bond som i böckerna och till och med Sean Connery lär ha kommenterat att de båda var för gamla för att gestalta agenten. Även Lois Maxwell, som spelade Moneypenny, är med för sista gången och som åldersreferens skiljer det bara ett år mellan henne och Moore. Det gör att det känns mer acceptabelt att de flirtar med varandra än när Bond hoppar i säng med nästan 30 år yngre Tanya Roberts eller Grace Jones. Moore själv tyckte det var väldigt jobbigt när han fick reda på att han var äldre än Tanya Roberts mamma. Bortser vi från Moores ålder så är han på sprudlande humör och han tar varje chans att flirta och skämta. Det gör att det är svårt att ta något på allvar när vår hjälte inte ens gör det. Det här är den film Moore själv tycker är den sämsta av hans sju. Den minst minnesvärda Bondbruden i hela serien måste vara Tanya Roberts. Visst är den före detta Charlies änglar-tjejen attraktiv men hon har inte ett uns skådespelartalang. Det syns i varenda scen tillsammans med Moore att de har noll kemi mellan varandra och att hon släpas omkring från scen till scen. Hennes karaktär Stacey Sutton, seriens tråkigaste namn skulle jag drista, har i och för sig inte särskilt mycket stoff att formas kring (vilket inte gör saken bättre) men då kan man inte ge en sådan karaktär till någon som inte har någon talang eller kunskap i yrket. Lägg därtill att hennes karaktär dessutom ska framstå som expert och varenda dialograd hon yppar ekar tomt. Det enda hon gör i filmen är att bli antingen räddad eller påsatt av Bond.

Det som räddar A View to a Kill från att vara den sämsta Bondfilmen (sämst är Die Another Day som faktisk till och med brädar Moonraker) är actionsekvenserna som är av hög klass även om de ibland är lite tramsiga. Dessutom är det väldigt många actionsekvenser till antalet som gör att vi slipper påminnas om den tunna storyn och det hemska skådespeleriet. Det finns riktigt minnesvärda scener i filmen, tillsammans med en hel del som man önskar man aldrig sett. De kanske bästa dialogscenerna i filmen är mellan Roger More och bäste vännen Patrick Macnee som spelar Sir Godfrey Tibbet. Den här filmen är Dolph Lundgrens debut och han kan ses spela en KGB-agent som konfronterar Zorin på kapplöpningsbanan. Han fick rollen eftersom han dejtade Grace Jones under tiden som filmen spelades in. Han var på plats när scenen skulle göras och regissören John Glen insåg att han behövde en livvakt till General Gogol så Dolphan slängdes in.

Slutligen måste nämnas att karaktären Max Zorin skrevs med David Bowie i åtanke men han tackade nej till rollen eftersom han skulle spela in Labyrinth. Att Grace Jones valdes att spela May Day var främst för att producenterna trodde det skulle hjälpa till att sälja in filmen till den unga publiken, den så kallade MTV-generationen. Det är också förklaringen till varför Duran Duran fick göra titelspåret trots att det fanns en skepsis bland vissa av finansiärerna, till att ett ”pop-rock-synthband” skulle få det stora ansvaret. Duran Durans A View to a Kill var den sista låten som de spelade in innan gruppen splittrades.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (5 votes cast)
James Bond #14: A View to a Kill, reviewed by Mats Lundberg on 2012-09-29T00:07:51+00:00 rating 2.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest.

Latest posts by Mats Lundberg (see all)

Publicerad den 29 september, 2012