Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


James Bond #15: The Living Daylights

För mig har Timothy Dalton fått alldeles för mycket skäll som James Bond. Faktum är att Dalton är nog den person som bäst fångat karaktären Bond som han framställs i böckerna. The Living Daylights eller Iskallt uppdrag som den hette på bio i Sverige är idag en av mina favoritbondfilmer.

MI6 har fått nys på att en hög KGB-agent vid namn Koskov skall hoppa av till väst och skickar Bond till Bratislava för att hämta honom. Under flykten får Bond order om att skjuta en prickskytt men hans magkänsla säger att något är fel och väljer att bara skada henne. Väl i Storbritannien berättar Koskov om en plan, Smiert Spionam (död åt spioner) som går ut på att döda västerländska spioner. Tydligen skall den nye KGB-chefen, Pushkin, ha blivit maktgalen och bestämt sig för att rucka på balansen i kalla kriget. Strax efter detta kidnappas Koskov av KGB och Bond får i uppdrag att likvidera Pushkin för att förhindra Smiert Spionam. Men då MI6 inte kunnat hitta prickskytten bland kända ryska agenter åker Bond till Bratislava först för att leta upp prickskytten. När hon visar sig vara Koskovs flickvän förstår Bond att allt detta är del av en större plan.

The Living Daylights är precis som jag vill ha Bond, ryska agenter, dubbelspel, hisnande stunt och actionscener. Inte för mycket trams och flams. Denna film är ovanligt jordnära för att vara en Bondfilm och det finns inga spår av varken SPECTRE eller någon annan hemlig organisation utan det är agent mot agent under kalla kriget. Och inledningen är strålande, sådant saknar jag i dagens actionfilmer. Scenerna när Bond hänger på biltaket samtidigt som bilen åker i hög fart på smala vägar längs klipporna i Gibraltar är verkligen hisnande och vetskapen om att det är riktiga stunts med riktiga stuntmän gör saken inte sämre. Det är många riktigt bra stunts i denna film och äkthetskänslan finns där hela tiden. Bäst i filmen är scenen när Bond och Necro slåss hängandes från ett flygplan, imponerande hur stuntmännen lyckades göra denna scen.Timothy Dalton var aktad Shakespeare-skådespelare och kanske inte alls den typen av skådespelare som man tänker sig när man säger James Bond. Men efter åren med Roger Moore och misslyckandet med A View to a Kill var det dags att tänka i nya banor. The Living Daylights är en mörk film sett till de filmer som varit tidigare på 80-talet. Den har en handling som är placerad i dåtidens Östeuropa och känns ovanligt realistisk för att vara Bond. Manusförfattarna hade medvetet gjort filmen mer seriös och plockade bort mycket av humorn som kom att dominera under Roger Moores tid. Daltons Bond är en mer seriös effektiv toppagent som agerar i en modern värld. Samma sak med Bonds leksaker, förutom en extrautrustad bil samt en nyckelring finns det inte mycket annat här och nyckelringen känns som någon som skulle kunna fungera i verkligheten. Det är också en film med ovanligt få kvinnor, detta eftersom Bond i denna film blir kär i Koskovs flickvän, ett relativt annorlunda grepp men det fungerar bra med resten av historien.

The Living Daylights har fått mycket skäll under åren men idag tycker jag det är en av de bättre Bondfilmerna, en film som känns som en realistisk agentfilm under kalla krigets sista skälvande dagar.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (3 votes cast)
James Bond #15: The Living Daylights, reviewed by Pär Wirdfors on 2012-10-02T00:07:30+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Pär Wirdfors

Stockholm
Skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Latest posts by Pär Wirdfors (see all)

Publicerad den 2 oktober, 2012