Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

James Bond #17: GoldenEye
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.7/5 (3 votes cast)

James Bond #17: GoldenEye

Året var 1995 och det var hela sex år sedan föregående Bond-film. Pierce Brosnan hade tackat ja till jobbet efter Timothy Dalton som självmant sagt upp bekantskapen med specialagent 007. Att GoldenEye skulle bli en framgångsrik reboot var långt ifrån säkert. Allt hängde på att den här filmen skulle lyckas.

Idag är remakes eller spinnoffs väldigt vanliga och ingen höjer på ögonbrynen när Spindelmannen får en nystart trots att Tobey Maguires första film inte är så gammal. Då, 1995, när GoldenEye släpptes var det konsensus i filmindustrin att om en produkt hade löpt linan ut så fanns det inget hopp om återuppståndelse, utan man hanterade tanken med tång. Problemet med de föregående Bond-filmerna var inte Timothy Dalton utan att producenterna försökte tvinga in 007 i actionfåran med mycket våld, för att konkurrera med filmer som Lethal Weapon. Det gick såklart inte och Licence to Kill gjorde dåligt ifrån sig på biograferna. När dessutom Cubby Broccoli drog sig tillbaka och Michael G Wilson tillsammans med Barbara Broccoli tog över som producenter var det många som var säkra på att det aldrig skulle gå.

GoldenEye är en stabil Bond-film. Det är inte en alltför avancerad plot men ändå tillräckligt viktig för att 007 ska skickas iväg för att stoppa skurkarna. En hel del action som vanligt med klassik Bond-touch, och oftast acceptabelt överdrivet. Vad är då skillnaden mot tidigare filmer egentligen? Ja, mästerdraget är att ifrågasätta Bond och om han verkligen behövs eller ens passar in i en modern värld. Den nya M, spelad av Judi Dench, börjar filmen med att sätta Bond på plats och kallar honom en relik från kalla kriget. Det som GoldenEye lyckas formidabelt med är att skapa nya hotbilder i kalla krigets eftervärld där en Bond kan verka. Genom att göra skurkarna mer verklighetsanknutna istället för klassiska megalomaner får 007 också ett trovärdigt fundament att stå på. Det blev helt plötsligt fler möjligheter att presentera Bond på, något som visade sig vara det som publiken ville ha. Det är inte bara M som ifrågasätter eller utmanar Bond utan även hans motståndare.

Det som gör skurken Trevelyan (Sean Bean) till en riktigt spännande motståndare är att han och James Bond tidigare har arbetat tillsammans och han känner Bond som sin egen ficka. Det använder han såklart till sin egen fördel och leker med 007 på ett sätt som ingen annan Bond-skurk har gjort. Inte bara M ifrågasätter Bonds existens och livsval. Skillnaden är att Trevelyan kryper in under huden på Bond som ingen annan. Han till och med hånar Bond vid flertalet tillfällen vilket identifierar luckor i Bonds annars så solida pansar. Trevelyan sår frön av tveksamhet hos Bond om varför han arbetar i Hennes Majestäts tjänst och om han verkligen har gjort rätt på alla de uppdrag han har gjort för Drottningen. Avslutningsstriden mellan Trevelyan och Bond är därför betydligt våldsammare än vi är vana att se, eftersom Bond slåss minst lika mycket för sitt eget existensberättigande som för att rädda världen.

Pierce Brosnans Bond gör precis det som Bond-franchisen behövde för att överleva, det vill säga anpassa sig till nuet och inte leva i det förgångna på gamla meriter. Vi får en Bondbrud i Famke Jensen som är stenhård, sexig och lika mycket sexuellt rovdjur som Bond själv var innan. Izabella Scorupco är inte heller en vanlig Bondbrud. Hon är en datornörd, men inte utmanande klädd och med integritet. I övriga biroller ser vi Joe Don Baker, Robbie Coltrane, Alan Cumming och en underbar cameo av Minnie Driver. GoldenEye är förvånansvärt underhållande och lyckades dra upp Bond ur kvicksanden för stunden.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.7/5 (3 votes cast)
James Bond #17: GoldenEye, reviewed by Mats Lundberg on 2012-10-08T00:07:31+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest.

Latest posts by Mats Lundberg (see all)

Publicerad den 8 oktober, 2012