Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


James Bond #8: Live and Let Die

I film nummer åtta i räkningen, hamnar James Bond i klinch med ett voodoo-dyrkande brottssyndikat med ett till synes obegränsat nätverk av underhuggare inom den svarta befolkningen.

 De tre bästa sakerna med Live and Let Die är:

  • Jane Seymours dekolletage.
  • Skådespelaren Yaphet Kotto.
  • Paul och Linda McCartneys låt Live and Let Die.

Något som kanske kan ge en hint om filmens kvalitet.

Tre brittiska agenter mördas, en i New York, en i New Orleans och en på den fiktiva ön San Monique i Karibien. Spåren leder till Harlems knarkkung Mr. Big och hans kopplingar till Dr. Kanaga (Yaphet Kotto), San Moniques ledare. Som sig bör blir det en viss James Bond som skickas in i hetluften för att ta upp jakten på de skyldiga och ta reda på motiven bakom attackerna. Det blir en tuff match för Bond, då det visar sig, att med några få undantag, så tillhör hela den svarta befolkningen i New York, New Orleans och San Monique, Mr. Big och Dr. Kanagas hejdukar.

Bra.

Även om filmen baseras på Ian Flemings bok från 1954 med samma namn, har manusförfattarna gjort ett försök att hänga med på den framgångsrika våg av blaxploitationfilmer som kom i början på 1970-talet och uppdaterat handlingen. Resultatet; en manusmässig härdsmälta, en fruktansvärd soppa av skrattretande karaktärer, dåliga skådespelarinsatser, voodoo och spådamer, där den ena ologiska handlingen avlöser den andra i en icke sinande ström. Yaphet Kotto är i princip den enda skådespelaren som kommer undan med äran i behåll. Ok för att James Bond-filmerna inte tillhör kategorin av verklighetsskildringar, men Live and Let Die hamnar ända nere på parodinivå, och då snackar vi usla parodier.

Bättre.

Sean Connery tackade nej till att återkomma i rollen som Bond efter George Lazebys inhopp i On Her Majesty’s Secret Service, och istället blev det Roger Moore som fick axla manteln som den Brittiske superagenten. Vid det här laget hade Bondfilmerna börjat anta en mer lättsam och humoristisk ton något som gjorde att Roger Moore var som klippt och skuren för rollen. Både rollen som Simon Templar i tv-serien The Saint (Helgonet) och i den kortlivade The Presuaders! (Snobbar som jobbar), visade Moore prov på komisk timing med glimten i ögat. Tyvärr finns det ingen timing i världen som kan rädda denna kalkon. YouTube Preview Image Bäst.

Det var faktiskt en kamp för mig att se igenom Live and Let Die, en film som jag inte hade sett på väldigt länge och hade vaga minnen ifrån. Idag framstår den som en film som endast de riktiga entusiasterna kan uppskatta och absolut inget som jag kan rekommendera för den oinvigde.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.0/5 (2 votes cast)
James Bond #8: Live and Let Die, reviewed by Erik Larsson on 2012-09-11T00:07:38+00:00 rating 1.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Erik Larsson

Från att tidigare ha grottat ner mig i allehanda startelvor, laguppställningar och formationer inom de flesta idrotter, går min tid nu istället till att fördjupa mig inom filmens värld.

Latest posts by Erik Larsson (see all)

Publicerad den 11 september, 2012

2 kommentarer

Kommentera
  • Hans Raman säger...
    11 september, 2012 - 22:56

    En av mina favoriter från barndomen med den resande påsättaren Moore och du slaktar den och kallar den för en ”manusmässig härdsmälta”. Ha ha, roligt! Det är säkert korrekt, men jag älskade i alla fall ormarna, voodoon, sheriffen (Pepper, heter han så?) och inte minst Solitaire när jag var liten. Vågar inte se om den nu, den skrämde mig som liten (fågelskrämman!) och jag vill att det stannar där.

  • Erik Larsson säger...
    12 september, 2012 - 16:00

    En av få filmer som jag hade på vhs, var rädd även jag, men mest för voodoo-killen i hög hatt. Låt ditt fina minne bestå, för man kan lugnt säga att man växt ifrån denna.