Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


JFK

Turerna kring mordet på USAs 35:e president, John Fitzgerald Kennedy, utgör en av de mest fascinerande händelserna i modern historia. Precis som vår egen mördade regeringschef var Kennedy lika omtyckt av sina sympatisörer som hatad av sina motståndare. Skotten i Dallas klöv USA och frågan om den någonsin kommer att kunna lappas ihop är fortfarande aktuell.
När Oliver Stone för drygt 20 år sedan valde att riva upp de långt ifrån läkta såren efter den tragiska händelsen med en drygt tre timmar lång film var det för att sälla sig till konspirationsanhängarna. Filmen är helt uppenbart för Jim Garrisons teorier kring mordet på presidenten. Det finns inget som antyder att Garrison skulle varit paranoid eller överdrivet konspiratorisk. Han är i Kevin Costners gestalt helt klart filmens hjälte. Om det är något som ifrågasätts så är det snarare hans roll som familjefar. För någon som är dåligt insatt i historien är det lätt att köpa hela upplägget med hull och hår. Personligen har jag inga problem med det, det är inte filmens ansvar att vara opartisk, men visst kan man påstå att Stone har personliga motiv med att berätta historien, som ligger utanför de rent konstnärliga. Jag tycker inte att det försvagar filmen, men jag förstår de som har svårt för ett så pass enögt berättande.
Det som också slår mig är att Stone valt att göra många karaktärer till rätt grova karikatyrer rent fysiskt. Nästan som att han låtit en humortecknare i en dagstidning bestämma hur de ska se ut. Tommy Lee Jones kritvita jewfro samt Joe Pescis nästan lila ögonbryn och orangea hår står ut mest. Men även skådespelet är “larger than life” på ett för mig positivt sätt. Jag får snabbt känslan att Stone berättar en saga för mig. Om den onda konspirationens väderkvarnar som Kevin Costners riddare av den sorgliga skepnaden ständigt drar lans mot. Det gör på något sätt berättelsen om mordet på Kennedy lättare att ta in. Alla lager i konspirationen är så otroliga att det nästan skulle behöva rymmas inom tjocka bokramar med ett “Det var en gång…” i början. Stone använder sig istället av Martin Sheen som klart subjektiv berättarröst under förtexterna och ett slående budskap till framtidens barn i eftertexterna.

Stone ägnar sig åt rätt mycket saker som kan driva den känslige till vansinne. Det är mycket snabb klippning, många tillbakablickar, långa informationstunga dialoger och på sina ställen rent pseudodokumentära inslag. Jag tycker att allt fungerar. Historien håller mig trots vissa väldigt långa lugna partier fullt koncentrerad och engagerad. Det sägs att detta är Stones favoritfilm och även om jag är väldigt förtjust i många av hans filmer måste jag hålla med honom.
Ensemblen är förmodligen en av filmhistoriens tyngsta. Ed Asner, Jack Lemmon, Vincent D’Onofrio, Gary Oldman, Sissy Spacek, Michael Rooker, Wayne Knight, Laurie Metcalf, Joe Pesci, Walter Matthau, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland, John Candy och Kevin Bacon är bara några av de mer kända namnen. Mest skiner Jim Garrison själv. Kevin Costner visar i JFK att han var en av sent 80-tal och tidigt 90-tals främsta huvudrollsinnehavare. Slutklämmen med en högtravande lång monolog skickligt maskerad till slutplädering är en uppmaning till det sunda förnuftet, men också en gripande kärleksförklaring till rättvisa och sanning. Naivitet har aldrig varit så tilltalande. När hans röst skär sig på slutet vill cynikern inom mig hånle åt “den stora skådespelaren” men mitt hjärta hinner före och känslorna blir nästan överväldigande. När domen faller blir jag nästan förbannad, även om jag redan i förtexterna anat vilken frukt denna rättegång kommer att bära.

Jag gillar historiska filmer med “olyckliga” slut. För även om jag förstås vet hur det barkar är det ändå någon del av mig som brinner för hoppet och som verkligen vill att filmen ska sluta på annat sätt. Jag önskar att jag aldrig tappar den förmågan, eller rättare sagt, att filmvärlden alltid kommer att kunna lura mig. Naivitet är något nobelt och något tragiskt på en och samma gång. Både om man är filmälskare eller om man slåss mot orubbliga väderkvarnar.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.3/5 (3 votes cast)
JFK, reviewed by Anton Bjurvald on 2012-07-13T07:00:48+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Anton Bjurvald

Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.
Publicerad den 13 juli, 2012