Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Killer Joe
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.5/5 (2 votes cast)

Killer Joe

Joe Cooper är snut med hatt i Dallas, Texas. Han extraknäcker som kontraktsmördare under namnet Killer Joe och får ett uppdrag av en familj i upplösningstillstånd som ska generera i 25.000 dollar. Joe är även en klassisk lättupphetsad filthlobster och när den unga oskulden Dottie fångar hans intresse ställer han ett ultimatum till sina uppdragsgivare som inte kan hala fram ett förskott. Dottie ska befinna sig i Joes våld tills dealen är i lås. Men det vore inte en dysfunktionell familj om inte något eller allt går snett och katastroferna avlöser snart varandra.

När Killer Joe (Matthew McConaughey) ser chansen att kamma hem en bunt snabba cash tar han den, men dessvärre var han inte beredd på att handskas med ett gäng dumskallar som tror att de gjort sitt livs kupp. Uppdraget består nämligen i att mörda langaren Chris (Emile Hirsch, Into The Wild) mamma för att få ut ett försäkringsbelopp på 50.000 dollar. Det bör kanske nämnas att det är Chris själv som kom på den något osmakliga idén efter att mamman snott hans dope. Nu är han skyldig pengar, tiden rinner ut och han får hjälp av sin pappa Ansel som nu är tillsammans med Sharla (Gina Gershon, Bound) och bor i en trailerpark med dottern Dottie. När det uppstår en möjlighet till att bli av med skulden och samtidigt göra en hacka visar det sig att familjen inte betyder någonting. En kortsiktig lösning för att rädda sitt eget skinn får gå före de egna blodsbanden och planen sätts i verket.

Särskilt mycket till bakgrund får man inte, utan det är här och nu som gäller. Det förekommer en del väldigt nakna och utelämnande scener för skådespelarna i filmen och ett par av dessa kan vara klart besvärande att ta del av. Dels på grund av en del våld, men det finns också en krypande otäck stämning i framförallt på sättet Joe närmar sig Dottie. Något som förstärks lika mycket genom tystnad som det stundtals gör på grund av musiken, som för övrigt är mycket bra. Den mycket lovande Juno Temple (The Dark Knight Rises) i rollen som Dottie fungerar utmärkt, hon är visserligen inte heller en särskilt begåvad karaktär, men jag köper hennes osäkerhet och det räcker. Gina Gershon överraskar och gör ett fint jobb som en härjad brud på jakt efter stålar, rollen känns som skräddarsydd för henne. Ansel (Thomas Haden Church, Sideways) älskar att se monster trucks på TV och är sjukt rolig, förutom att vara hjärtlös är han sannerligen en av de dummaste typerna jag sett på film och jag skrattar äntligen, för första gången på mycket länge.

Emile Hirsch är väl egentligen den enda som inte lyckas övertyga, hans skådespel känns precis som just skådespel och jag är enormt besviken över detta, det stör mig den första halvan av filmen, han känns felcastad och spelar över å det grövsta helt i onödan. Märkligt eftersom regissören, William Friedkin, i en intervju nämner just felcasting som en av anledningarna till att hans tidigare filmer inte fungerat. Kanske kan det bero på att han även säger att han oftast använder sig av max två tagningar och detta borde väl stressa upp skådespelarna till att bli överambitiösa. Jag är i alla fall glad över att han inte rollsatte Ben Foster som Chris, det hade varit ett självklart val och därmed värre. Filmens samtliga karaktärer är så ofantligt korkade, så att ta del av deras tillkortakommanden till slut går från att vara underhållande till att bli frustrerande. Det går ofta till överdrift och därför lider jag igenom delar av Killer Joe, lika mycket som Killer Joe själv lider när han försöker tala med denna samvetslösa white trash-familj.

Grundstoryn är inte särskilt originell, skillnaden mot liknande misärhistorier hämtade från en trailerpark ligger främst i att detta är utfört av en betydligt mer intressant regissör än vad som är brukligt. Genom filtret av den vanliga ”knarklangare hamnar i onåd hos gangsters på grund av skuld”-filmen, dras den längre bort, mot en mörkare och intressantare riktning där ett par mångbottnade karaktärer fungerar som draghjälp och nu tänker jag i första hand på Dottie. William Friedkin, mannen bakom en av de allra bästa snutfilmerna som gjorts, The French Connection, är på rätt spår igen med Killer Joe. Dock är filmen, precis som Friedkins karriär, svajig, och universumet är begränsat, vilket ställer större krav på skådespelarna. Men nu är det inte sjuttiotal längre och inte heller finns här någon Popeye Doyle som bara genom sin röst kunde få tittaren att glömma tid och rum. Killer Joe bjuder i alla fall på en dos galenskap, samt den oftast barbröstade tanorektikern Matthew McConaughey i en för honom mycket utmanande roll. Inte på samma sätt som Al Pacinos roll i William Friedkins Cruising kanske, men ändå.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men till stor del är det faktiskt Matthew McConaugheys förtjänst att jag gillar filmen så mycket. Han är riktigt bra som en otäck och oberäknelig jävel och visar prov på fina kvaliteter och får också tillfälle att verkligen använda sin Texasdialekt fullt ut. Trots att man inte får glömma bort att det är en svårt tillspetsad och rejält skruvad film och det finns svängrum så det räcker och blir över för vad som helst egentligen. Svårigheterna för Friedkin med en sådan här film, måste vara hur han ska lyckas hålla överspel, våld och knäpphet på en sådan nivå att det ändå inte rinner iväg och blir pajigt. Och ibland lyckas han, för att vid andra tillfällen låta det skena lite över gränsen, garanterat med flit och det är modigt, vilket jag naturligtvis uppskattar. Sedan tyckte jag att klippningen faktiskt såg märklig och slarvig ut på några ställen och stuntsen, speciellt vid ett slagsmål var direkt dåliga.

Killer Joe var från början en pjäs skriven av Tracy Letts och han har också skrivit manuset till filmen. Samma författare skrev även både pjäs och manus till Friedkins förra film, Bug. Speciellt insatt i teater är jag absolut inte, men visst kan man ana att förlagan finns just där, det märks i intensiteten under längre dialoger som hålls i slutna rum och hur de får gott om tid på sig. Dialogen i Killer Joe är visserligen välskriven, men då ska man veta att den oftast inte innehåller mycket som är intressant och mer av vad mormor skulle kalla för fula ord, vi rör oss ju inte bland språkets ekvilibrister direkt. Det är definitivt inte heller en film för varken mormor eller chickens, men jag erkänner villigt att jag tyckte den fungerade som grisig och sjuk underhållning, men egentligen en alldeles för ojämn sådan och trots att Killer Joe vinner på att dra åt olika håll och är bättre än mycket annat i genren, märker att jag ville gilla den mer än vad jag i slutändan faktiskt gör. Men du ska se den, det är en överdriven och frän liten film, fylld av mat och blod!

Jag hoppades också att William Friedkin skulle lyckas provocera, eller åtminstone göra mig mer illa till mods som tittare än vad han gjorde. Men för just det ändamålet tillhandahåller han ju förstås till exempel fyrtio år gamla Exorcisten istället. Jag gillar dock att han verkar skita i vad åskådarna känner och tycker. Ligger det ändå inte något oerhört befriande och tilltalande i tanken på att en filmskapare som Friedkin inte filmar på Hollywoods premisser eller likt många andra försöker chockera för att skapa sig ett namn, utan istället gör film för sin egen skull, 77 bast som han är?

 

”If I wasn’t making the kind of pictures I make, I’d probably be a serial killer.

– William Friedkin

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.5/5 (2 votes cast)
Killer Joe, reviewed by Hans Råman on 2012-11-13T12:00:05+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 13 november, 2012