Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Kiss Me Deadly (The Criterion Collection)
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Kiss Me Deadly (The Criterion Collection)

Att kalla en film ”modern” eller ”stilbildande” kan vara lite slitet och åren efter 1955 upplevdes Kiss Me Deadly nog knappast som något av det. Idag är det däremot svårt att blunda för dess inverkan och filmhistoriska betydelse. Utan att kolla några källor vågar jag lova att Quentin Tarantino sett den minst en handfull gånger.

Privatdetektiven Mike Hammer plockar mer eller mindre ofrivilligt upp en liftare vid namn Christina. Hon verkar vara på flykt. Innan han hunnit släppa av henne vid närmsta busshållplats som hon bett om, tvingas deras bil av vägen och kort därefter iscensätts en bilolycka som var menad av ta livet av dem båda. Hammer överlever dock och börjar snoka runt i en affär där såväl federala agenter som mer ljusskygga individer har intressen. Ingen av dem verkar vara speciellt intresserad av att se honom klara livhanken.

Även om en så sliten genrestereotyp som den själviske och cyniske privatdetektiv står i centrum även i denna Film Noir, är känslan inte alls densamma som i många av filmerna från 40-talet. Det påminner mer om något europeiskt i stil med The Third Man eller kanske en tidig Jean-Pierre Melville-film som dessutom sneglar framåt mot exempelvis The Manchurian Candidate. Att det är en bister och kylig verklighet, utan någon som helst moral, behöver väl knappast tilläggas. Kiss Me Deadly är inget för den som bär på en stark tilltro till mänskligheten.

Visserligen kom regissören Robert Aldrich senare i sin karriär att göra filmer som What Ever Happened to Baby Jane? och The Dirty Dozen, men skärpan han visar upp i Kiss Me Deadly kom att förbli oöverträffad. Kraftfullt, men utan att någonsin bli effektsökande eller överdrivet, hittar han hela tiden rätt vinklar och rätt driv i varje scen. Ralph Meeker är vanligtvis inte det starkaste kortet att spela i en huvudroll, men förvandlas till en kallhamrad naturkraft som Mike Hammer. Det finns inte så många nyanser i hans porträtt, men det är heller inte meningen när följer vi honom i jakten på nästa ledtråd. Istället sugs man bara med i en värld där empati, omtanke och medmänsklighet för länge sedan tynat bort. Kanske kan en förhoppning om rikedom ha ett värde?

Jag ska erkänna att jag inte hängde med i exakt varje intrig i historien. Hammer traskar runt och pratar med ganska många människor, följer spår i olika riktningar eller tvingas undvika ett mordförsök. På vägen kastar sig vänner som ovänner, samt potentiella älskarinnor runt hans hals. Han behandlar de allra flesta mer eller mindre illa och anledningarna att sympatisera med honom är inte många, annat än att kameran tycks vilja att vi ska följa med. Snyggt iscensatt, ofta i ett soligt Los Angeles på dagtid, där mörkret snarare kommer från filmens kärna istället för kulisserna eller fotot. I princip samtliga skådespelare gör bra ifrån sig, med ett extra litet plus till Wesley Addy som lagens långa arm och Gaby Rodgers som kvinna i fara.

Utgåvan gör ingen besviken, vare sig vad gäller tekniska aspekter eller extramaterial. Bilden är varsamt restaurerad och återgiven, förmodligen i så gott skick som den någonsin kommer kunna visas. Även ljudet låter precis så klart och dynamiskt som man kan förvänta sig av ett uppstädat mono-spår med nära nog 60 år på nacken. Tyvärr har jag inte hunnit ta mig an kommentarspåret, men jag vet sedan tidigare vad rävarna Alain Silver och James Ursini brukar kunna leverera. Featuretterna är samtliga värda en titt, där jag fastnade mest för The Long Haul of A.I. Bezzerides som fokuserar på manusarbetet med massor av intressant information. Det korta alternativa slutet är minst sagt intressant, sett i ljuset av det faktum att det någon gång under historiens lopp smugit sig in som det officiella, något som på senare år rättats till. Utgåvan kommer stå stadigt och stabilt i filmhyllan under många år framöver.

Från den omedelbart drabbande inledningen till det oförglömliga slutet hinner man med att njuta av en Film Noir som flyttar fram positionerna, lämnar känslan av att vara inspelad i studio och levererar något helt nytt. Däremellan hinner tankarna gå till både det väntade, Pulp Fiction, och mer oväntade, Raiders of the Lost Ark. Om man vill kan man se den som en kraftfull slutpunkt för en epok av av genren och en sådan som man för allt i världen inte bör missa.

 

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Kiss Me Deadly (The Criterion Collection), reviewed by Erik Nyström on 2012-12-21T17:00:44+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 21 december, 2012