Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Lawrence of Arabia

Mastodontfilmer har aldrig lockat mig. Jag orkar helt enkelt inte hålla intresset på topp längre än tre timmar. Ändå har jag sett en film som toppar de tre timmarna med råge och formligen älskat den. Där moderna filmer som de förlängda CGI-späckade versionerna av Sagan om ringen-delarna fått mig att gäspa sitter jag fortfarande trollbunden av ett kargt ökenlandskap och en film som har 50 år på nacken.

Lawrence (Peter O´Toole) är en brittisk officer. Britterna behöver någon som kan hjälpa dem att organisera araberna för att slå till mot fienden som just här är turkarna. Lawrence är som klippt och skuren för uppdraget. Han är lagom galen för att ta åt sig uppdraget, men ändå tillräckligt pålitlig för att litas på. Araberna är viktiga för att kunna driva turkarna från regionen och med en man på insidan tror sig britterna kunna reda ut den detaljen (för att sedan själva ta över regionen tillsammans med Fransmännen). Vad man inte riktigt räknat med är att Lawrence inte bara lyckas få araberna att slåss på britternas sida, han lyckas även organisera dem och faktiskt bli en ledarfigur för dem och en krigshjälte. Lawrence själv känner sig dock kluven.

Filmen är nästan fyra timmar. Fyra timmar är långt. Den börjar med musik som dundrar ut i rummet. Bilden är fortfarande helt svart och förblir så. Musiken är skriven av Maurice Jarre, som vid tidpunkten visserligen var en relativt rutinerad filmmusikskapare, men dock mest med franska produktioner. Lawrence of Arabia blev hans stora genombrott och han belönades också helt välförtjänt med en Oscar för bästa filmmusik för insatsen. Han nominerades för ytterligare åtta Oscars under karriären och belönades med ytterligare två. Också dessa med just David Lean som regissör. Maurice Jarre är också pappa till Jean Michel Jarre som nått stora framgångar med instrumental elektronisk musik, som han gärna framför inför stora pulikhav. Publikrekordet för en Jean Michel Jarre konsert ligger på smått otroliga 3.5 miljoner åskådare (i Moskva). Maurice Jarres musik är en stor anledning till att Lawrence of Arabia trots den långa speltiden varken blir tråkig eller långdragen. Lawrence of Arabia är en historia baserad på en verklig händelse och den är till stor del baserad på Lawrence egna anteckningar (som han själv också sammanfattar i boken The Seven Pillars of Wisdom). Lawrence som var en beläst man med akademisk examen förde under hela uppdraget noggranna anteckningar om såväl händelser, möten som geografiska iakttagelser. Om man gör en film baserad på verkligheten om en man vars liv och död är väl kända, kan man lika väl börja med det oundvikliga. Och precis så börjar filmen. När Jarres musik tonats ut och den svarta bilden ersätts med film startar Lawrence en motorcykel och i hög hastighet åker han iväg. Resan slutar i förskräckelse och med en mycket död Lawrence som resultat några dagar senare (maj 1935). Sedan spolas tiden tillbaka till den aktuella tiden.

Att välja huvudrollsinnehavare till filmen var ingen lätt sak. Flera av de vid tiden stora namnen var påtänkta innan David Lean så småningom bestämde sig för Peter O´Toole. Dels fanns en fysionomisk likhet, men det fanns också en intensitet hos O´Toole som Lean ville ha. Så här femtio år senare är det lätt att konstatera att David Lean hade rätt när han valde O´Toole att spela den ofrivillige och ambivalente brittiske hjälten.  Peter O`Toole, som faktiskt inte fick en Oscar för rollen, är verkligen klockren som Lawrence. Flera lyckade val av skådespelare finns. Omar Sharif som Sherif Ali är lysande och Anthony Quinn, med lösnäsa porträtterar klanledaren Auda Abu Tayi med inlevelse. Givetvis gör inte heller Sir Alec Guinness någon besviken som Prins Feisal, även om det är omöjligt för mig att inte tänka på Obi-Wan Kenobi varje gång han öppnar munnen.

Lawrence tvivlar på sig själv.

Handlingen är naturligtvis förenklad och lite tillrättalagd för att glorifiera Lawrence, men vad jag kan förstå är det mesta någorlunda korrekt beskrivet rent historiskt. De flesta av personerna på ledande positioner har haft verkliga förebilder och existerat. I extramaterialet nämns bland annat att Auda Abu Tayis barnbarn var med och lärde Peter O´Toole att rida kamel. Väljer man att se PiP-spåret som finns med på samma disk som filmen får man hela tiden filmfakta och små anekdoter och det är faktiskt trots filmens långa speltid värt att se en gång till när man sett filmen.

Det finns ytterligare en detalj som gör filmen till en verklig upplevelse och särskilt så på denna restaurerade blu-ray utgåva och det är Freddie Youngs foto. Nästan varje scen är en visuell njutning och övergångarna är ofta mycket välgjorda. Han belönade också med en Oscar för insatsen.

Blu-ray-utgåvan är snuskigt snygg och låter verkligen bra. Bilden är det bästa jag sett på en så pass gammal film och står sig väl i paritet med betydligt modernare filmer. Den totala avsaknaden av CGI-effekter känns befriande. Förutom det redan nämnda extramaterialet finns en hel Blu-ray med mer extramaterial. Det rör sig om dels nyskapade dokumentärer och dels äldre dito. Alla håller bra kvalitet och är intressanta, men inte textade på svenska.

Allt detta tillsammans gör denna utgåva till ett givet köp för alla filmintresserade. Förbered dig på att bli trollbunden och starta den inte om du har något annat som borde göras de närmsta 218 minuterna.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.4/5 (5 votes cast)
Lawrence of Arabia, reviewed by Joakim Helmbrant on 2012-11-22T12:00:29+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant

Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).
Joakim Helmbrant

Latest posts by Joakim Helmbrant (see all)

Publicerad den 22 november, 2012

4 kommentarer

Kommentera
  • Patrik säger...
    23 november, 2012 - 21:24

    1.85:1 kan väl knappast stämma för denna utgåva eller? Det vore ju stor skandal om den är croppad!

    • Joakim Helmbrant
      Joakim Helmbrant säger...
      23 november, 2012 - 21:39

      Helt korrekt noterat Patrik. Det är inte 1.85:1 utan 2.20:1.

  • Adam Bing säger...
    26 november, 2012 - 10:03

    Underbar film och en av mina absoluta favoriter. Tack för recensionen!

  • Erik Larsson säger...
    1 december, 2012 - 10:20

    En av det bästa filmerna genom tiderna! Episk, storslagen, med en grym Peter O’Toole so m fullständigt dominerar. Lawrence historia är ett av de bästa exemplen på när verkligheten överträffar dikten.