Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Les Misérables

Les Misérables, som även är känd under den klatschiga förkortningen Les Mis, har filmats mer än 40 gånger. Att Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862 har en historia som passar det rörliga mediet är alltså ingen överraskning, men hur Tom Hooper (The King’s Speech) valde att filma den var ändå en chansning. Även om filmen så klart bygger på en otroligt populär scenmusikal, så måste det vara väldigt ovanligt att skådespelarna sjunger i stort sett varje replik direkt framför kameran.

Les Miserables

Året är 1815 och fånge 24601, Jean Valjean (Hugh Jackman), har precis avtjänat ett 19-årigt fängelsestraff. Det sista han gör innan han lämnar sina bojor är att förklara orimligheten i att han suttit fem år för att ha stulit en limpa samt 14 år för ett flyktförsök, för den ansvarige fångvaktare Javert (Russell Crowe). Vi tar oss till 1823 där Valjean genom sin företagsamhet stigit i graderna till borgmästare av Montreuil-sur-Mer (jag visste att jag någon gång skulle ha glädje av att samtliga Frankrikes 36 679 kommuner finns inlagda i svenska Wikipedia). Fantine (Anne Hathaway) blir avskedad från en av Valjeans fabriker när det uppdagas att hon, trots att hon inte är gift, har dottern Cosette. Hon hamnar på gatan, säljer sitt hår, säljer sina tänder, säljer sin kropp – tills Jean räddar henne från gatan mitt framför ögonen på Javert som nu är polis. Tyvärr har Fantine insjuknat och innan hon dör lovar Jean att ta hand om Cosette som finns hos den riktigt vidriga fosterfamiljen Thénardiers (Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter).

Vi förflyttar oss till 1833 och den franska revolutionen är ett minne blott. Återigen sitter en kung på tronen och folket i Paris är fattigare och hungrigare än någonsin. Några unga män; Marius (Eddie Redmayne), Enjolras (Aaron Tveit) och Gavroche (Daniel Huttlestone) bestämmer sig för att det är dags för en folkets revolution. Precis när Marius är beredd att offra sitt liv för sitt folk, finner han dock sitt skäl att leva vidare – Cosette (Amanda Seyfried). Då Jean ser att kärleken är besvarad, står han snart i skottlinjen, sida vid sida med Marius, och för en sista gång öga mot öga med ”rättsskiparen” Javert.

Les Misérables

Jag är säkert den enda som inte kände till handlingen i Les Mis, men jag blev så ledsen när Fantine dog. Delvis på grund av hennes otroligt tragiska livsöde, men framför allt på grund av att Anne Hathaway har en sådan magisk sångröst. Hon har alltid varit en duktig aktris, men jag tycker inte det är där hon tog klivet upp till en Oscar, utan det är hur hon lyckas förmedla naturliga känslor genom något så onaturligt som att sjunga om dem. Hugh Jackman är en erkänt duktig sångare, men jag tycker inte han har mycket som utmanar honom på det planet. Han är dock mycket bra som Jean Valjean, och det är en ren njutning att följa honom genom den delen av hans livsresa som utspelar sig i frihet. Denna typ av inhopp i livet, och den livslånga kampen mot Javert, ger mig fina minnen av Ridley Scotts Duellanterna. Jag var lite tveksam till Crowes sångröst till en början, men han har senare i filmen två riktiga höjdarnummer där jag njuter och konstaterar att han kanske till och med är den som utmanar sig själv mest.

Les Miserables

Det är skönt att se hur Sacha Baron Cohen blir mer och mer bekväm i karaktärer han inte själv ligger bakom och som alltid är han sevärd och rolig. Däremot är det trist att se hur hans fru i filmen, Helena Bonham Carter, arbetar sig längre och längre in i ett fack och är väldigt långt från att vara lika bra som i exempelvis Fight Club. Detta måste dessutom vara frivilligt då hennes make Tim Burton är den som bidrar mest till eländet, även om vissa av Cohens och Carters scener här ger goda minnen från de bådas agerande i Burtons Sweeney Todd. Det stora genombrottet här måste ändå vara unge Daniel Huttlestones. Plockad från scenmusikalen har han ingen filmroll i bagaget, men så karismatisk som han är hoppas jag på att se honom ofta i både sång- och talroller framöver. Jag vet samtidigt inte om man hade behövt använda greppet med att nästan alla repliker kommer ut som sång. Det blir en hel del mellanrepliker som inte riktigt har någon bra melodi och därför ”pratsjungs” fram. Jag förstår att man valt detta grepp för att undvika det märkliga med att karaktärerna helt plötsligt bryter ut i sång, men jag har aldrig haft svårt för det då jag onekligen valt att se en musikal.

LES MISERABLES

Les Mis är även en väldigt snygg film. Till skillnad från en av huvudkonkurrenterna i flera av de estetiska kategorierna på Oscarsgalan, Anna Karenina, har man inte hållit tillbaka på den episka storheten utanför själva handlingen. Visst kan jag se att de flesta miljöerna är skapademed datorns hjälp, men det är absolut tillräckligt realistiskt och överdådigt för att jag hellre ska se 1800-talets Frankrike så här, än i en mindre helt fysiskt uppbyggd värld. Det är mer Moulin Rouge än Parfymen, för att ta två fantastiska filmer som exempel. Jag som inte alls var särskilt förtjust i The King’s Speech hade aldrig trott att regissören Tom Hooper hade det här i sig. Scenografin kanske, men han hanterar även sångnummer som One Day More!, där nästan alla karaktärer korsklipps. Fantastiskt genomfört och långt mycket mer dynamiskt än Hoopers förra succé. Det enda Les Mis egentligen har emot sig är att den inte kan ta ut svängarna då den har en känd musikal och en än mer välkänd bok att vara respektfull mot. Och efter att ha varit på Broadway kan jag säga att det inte är hemma som musikaler helst ska upplevas.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.1/5 (7 votes cast)
Les Misérables, reviewed by Rikard Eriksson on 2013-06-12T12:00:34+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Latest posts by Rikard Eriksson (see all)

Publicerad den 12 juni, 2013