Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Min store tjocke far
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Min store tjocke far

 

storetjocke2

Det är sent femtiotal. Osvalds familj är inte som alla andra. Osvalds familj är vad man idag skulle kalla en dysfunktionell familj. Förmodligen skulle socialen ha haft ögonen på den sängvätande tolvårige Osvald för länge sedan om handlingen hade utspelats idag. Då, i slutet  av femtiotalet, löste man problemen inom familjen så gott det gick. Denna film handlar om Osvald och hans familj, men framförallt om förhållandet mellan Osvald och hans store, tjocke och alkoholiserade far  – hjälte, charmör, slarver och svikare i samma person.

Året är 1959. Filmen inleds med en PV körandes på vänster sida av vägen i en lantlig idyll. I bilen finns familjen Nilsson. Pappa Fritz Algot kallad ”Tjaffo” (Rolf Lassgård), mamma Victoria (som kör) och tolvårige sonen Osvald är på väg till släkten på landet. Osvald sjunger på en argentinsk mässa och Tjaffo bestämmer sig i bilen för att han ”jävlar-i-mig” ska skrapa ihop tjugo bönder och sätta upp den där mässan. Väl framme lyckas Tjaffo skrapa ihop en kör och repetitionerna förläggs till den lokala kyrkan.

storetjocke1

Det visar sig med tiden att Tjaffo har grava alkoholproblem och att de löften han ger oftast inte infrias. Lille Osvald är i brytningen mellan pojke och man och ser upp till sin far, som dock inte levererar. Barnflickan Birgitta blir Osvalds första kärlek och själskamrat.

Detta är en film som inte sitter ihop, kanske på grund av det egentligen inte händer något trots att det hela tiden händer saker. Det är svårt att förstå sambanden mellan olika händelser och rollpersonernas personligheter utvecklas eller förklaras nästan inte alls, med undantag för Tjaffo. Rolf Lassgård gestaltar Tjaffo förträffligt och man skulle kunna tro att denna roll är skriven direkt för honom. Detta blev också Lassgårds stora genombrott – Lassgård är helt enkelt Tjaffo. Han är den sjabbige Tjaffo, den tjusige Tjaffo, den sure Tjaffo, den charmige Tjaffo, den bakfulle Tjaffo, den fulle Tjaffo och han är alltid helt rätt. Osvald spelas av Nick Börjlind, som gör en övertygande gestaltning av en tolvårig pojke och de vedermödor som denna ålder innebär.

Kvinnorna i filmen har betydligt svagare roller. Osvalds mamma Victoria har en historia och ett öde som vi inte får veta mycket om. Hon ser ledsen och sliten ut genom filmen, men någon djupare insikt i karaktären får vi inte. Barnflickan Birgitta är egentligen den som får störst utrymme av kvinnorna, men hennes roll borde ha kunnat utvecklas ytterligare och då speciellt hennes förhållande med och till Osvald. Gunilla Rörh, som spelar Birgitta, gör detta med känsla, men jag sitter hela tiden och tänker att hon är lite för gammal för att vara barnflicka. Hon var drygt 30 år vid inspelningen och det är i mina ögon lite för gammalt för en barnflicka. Av övriga roller tycker jag att bonden Erik (Bertil Norström) bör nämnas. Hans ”koooosserna” tillhör filmens roligaste ögonblick. Krister Henriksson, som spelar Bertil, är stabil, men har knappast något utrymme att agera i sin roll, utan ger ett träigt intryck. För övrigt hittar vi Tomas Norström som tafatt präst och faktiskt Thomas von Brömssen som statist i en scen. Det finns biroller i filmen som jag inte begriper vad de ska vara med för, exempelvis den försupne skådespelaren Sundén, som inte tillför storyn något alls.

I denna film, som jag såg första gången på bio när den gick på biograferna, finns egentligen två saker jag alltid kommer att komma ihåg och det är dels scenen där Tjaffo motionerar genom att springa fastbunden bakom traktorn och dels är det musiken. Ariel Ramirez Misa criolla är mycket vacker. Det är bara ett problem – Ramirez skrev den 1963-64 alltså några år efter det att Tjaffo försökte uppföra den. En annan sak som denna film innehåller är svordomar i mängder – mestadels från Tjaffos mun. Är man känslig för att det svärs i kyrkan bör man definitivt avstå från denna film, mig rör det inte i ryggen.

Detta är en film som skulle ha kunnat vara en riktigt klassiker, men av någon anledning så händer det inget i filmen och efter filmen sitter man där med ett stort ”Jaha?”. Filmen har två saker som är riktigt bra: det är dels Rolf Lassgård, som spelar Tjaffo, och dels Misa criolla, som trots det amatörmässiga framförandet är lika förtrollande som alltid.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Min store tjocke far, reviewed by Joakim Helmbrant on 2014-09-12T07:00:45+00:00 rating 2.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant

Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).
Joakim Helmbrant

Latest posts by Joakim Helmbrant (see all)

Publicerad den 12 september, 2014